Jag tror jag förstår nu.

Lady Dahmer har skrivit ett inlägg om det här med skuld och jag tror faktiskt att jag börjar förstå lite vad grejen är, varför jag hade så svårt att förstå hennes agerande.

Såhär. Den där skulden som så många kvinnor vittnar om. Jag har aldrig känt den. I alla fall inte rörande min åsikter. Jag har alltid varit en jävligt gapig person, en person som säger vad jag tycker och tänker och jag har aldrig någonsin skämts för det. Därför är det svårt för mig att begripa att det här kan vara något man behöver kämpa emot. Jag förstår det rent intellektuellt eftersom många vittnar om det, men jag har svårt att sätta mig in i det.

Jag hade så otroligt mycket dåligt samvete och ångest när jag var yngre, när jag försökte separera mig själv i bra och dålig, god och ond och när jag gjorde allt i min makt att aldrig visa, aldrig låta andra se det fula. Så mycket tid och energi som gick åt att förtrycka och förtränga och SKÄMMAS över alla sämre egenskaper för jag ville inte vara en dålig människa och dåliga kvaliteer innebar ju att jag var just det. Dålig. Konstant skam följde mig genom hela barndomen och tonåren och långt upp i mitt vuxna liv.
Sen insåg jag att jag är jag och att jag faktiskt är ganska ok precis som jag är. Jag tänker inte känna den där skammen igen. Även om andra tycker att jag borde det.

För mig har det tvärtom varit så att jag behövt tona ner mig. Jag har behövt lära mig att släppa fram andra, att lyssna och förstå. För mig har det aldrig handlat om skuld för den jag är utan bara om att bete sig vettigt mot andra. Jag har aldrig riskerat att falla tillbaks i skuld om jag ifrågasätter mitt eget agerande för jag har aldrig varit där.

Precis som en person som innan lidit av ätstörningar måste ta det mer försiktigt med bantning än andra så måste en person som innan känt en massa skuld inför sin person vara mer försiktig när det kommer till självkritik och förändring. Man måste först acceptera sig själv som man är innan man kan gå vidare.

Jag menar inte att jag har kommit ”längre” i detta på något sätt, det jag menar är att jag aldrig någonsin har skämts för dessa drag som jag och Lady Dahmer i ganska stor utsträckning delar. Det gör att jag har svårt att förstå att man skulle kunna göra det. För mig handlar det absolut inte om att någon ska skämmas, det tycker jag inte att man ska göra alls. För att citera Kajsa Ekis Ekman:

Men skuld är en förlamande och självupptagen känsla och leder ingen vart.

Precis så är det. Skuld är inte på något vis konstruktivt och det är inget jag vill att någon ska känna, absolut inte. Jag förstår att jag tolkades så i det jag skrev och jag tror det beror på att jag inte tänkte på att detta är något man kan tänkas känna skuld inför.

Och på den grunden håller jag med om att man inte ska be om ursäkt. Man ska inte be om ursäkt för den man är. Man måste landa i sig själv och fullt ut acceptera sig själv innan man kan börja tänka på annat, helt enkelt. Det är bara det att jag aldrig behövt göra den här landningen.

Att hantera kritik.

Lady Dahmer har ju hamnat i blåsvädergrund av den här texten om Carola och hennes svar på den och det kan jag verkligen begripa. Jag tyckte själv inte att det var så farligt men jag förstår absolut reaktionerna. Lady Dahmer har mycket åsikter till höger och vänster om hur folk ska bete sig som föräldrar, ofta har hon rätt, andra gånger inte. Men det är provocerande med någon som kommer med pekpinnar på det sättet.

Nåja, jag har inget emot pekpinnarna i sig men det jag reagerade på som jag tycker är väldigt väldigt konstigt är hur detta kombineras med ett självrättfärdigande som jag tycker är märkligt, och det på många olika nivåer. Jag diskuterade detta lite med henne på twitter där jag skrev ungefär att jag fattar att folk blir provocerade och att jag tycker hon ska ta till sig av kritiken istället. Då skrev hon i princip att ”haters gonna hate” och att hur hon än gjorde så kommer hon att få kritik.

Jag menar ju inte att man ska backa så fort man får kritik, det tror jag att de flesta som läser min blogg fattar. Däremot tycker jag att man ska fundera lite på ofta återkommande kritik, speciellt om den kommer från personer som följer en och gillar en i övrigt. Hon verkade tolka mig som om jag menade att hon inte ska provocera och att man ska vika sig för andras åsikter. Det tycker jag såklart inte alls, däremot tycker jag inte att man ska ignorera andra åsikter och låta dem ”rinna av” för att man tycker att ”det är bra att provocera” vilket verkar vara lite den stilen hon kör på. ja, det är väl bra att provocera men det finns absolut inget egenvärde i provokation. Det är ett vapen som måste användas med omtanke när man har något att stå på.

Och sen var de det där med att hon ”är sån”. Well, det förstår väl jag också att hon ”är sån” men jag tycker att det är en usel förklaring eller ursäkt eller vad man nu ska kalla det.

Såhär. Jag låter Lady Dahmer vara precis hur hon vill, jag tycker att hon är cool och att hon har fel ibland och rätt ibland. Jag har heller aldrig blivit provocerad av något hon skrivit. Vad jag däremot tycker är jättekonstigt är det här sättet hon besvarar kritik på. Såhär tänker jag när jag får kritik; antingen har personen rätt och då brukar jag medge mitt misstag och be om ursäkt, eller så tycker jag att personen har fel och då brukar jag förklara varför eller ignorera det om det är någon riktigt ovettig invändning. Om flera personer kommer med en och samma kritik brukar jag fundera på det och sedan återkomma. Det kanske inte är perfekt men jag tycker att det är en ganska bra metod som är intellektuellt hederlig, vilket är viktigt för mig. Men det jag tycker är konstigt är hur hon ibland ger de som kritiserar henne ”rätt” men struntar i att göra något åt det och istället konstaterar att det är ”sån jag är”. Det tycker jag är motsägelsefullt.

Jag skrev detta och då skrev hon att hon är motsägelsefull. Det är sån hon är. Och för övrigt är människor i regel motsägelsefulla. Alltså, människor i regel är på en massa olika sätt men jag tycker att det är en väldigt lam ursäkt för att strunta i att göra något åt ett problem man är medveten om. Eller tycker hon inte att det är ett problem att vara motsägelsefull? För mig blir det här så otroligt konstigt. Jag hade tyckt det var okej om hon sa typ att hon känner till detta men inte pallar göra något åt saken, då hade det funnits en förklaring, men att liksom bara konstatera att det är såhär jag är utan att på något vis varken problematisera eller handla för att åtgärda det, jag fattar de inte.

Jag såg sedan att hon skrivit ett inlägg som jag antar delvis var inspirerat av vårt samtal där hon skriver såhär:

Jag är en också fruktansvärt motsägelsefull person. Jag har motsägelsefulla känslor hela tiden och motsägelsefulla egenskaper och tankar och funderingar. Jag är arrogant, plump, klumpig, självgod, hård, hetsig, elak och alldeles alldeles underbar och jag vill att mitt skrivande ska spegla det. Jag märker att jag i takt med att statistiken ökar också tonar ner och vågar mindre och tappar bort mig själv lite.

Så hon konstaterar alltså att hon har en rad egenskaper som allmänt anses negativa. Sen bara… lämnar hon det? För hon ”är sån”. Jag fattar inte. Alltså, om jag hittar drag hos mig själv jag tycker är osympatiska så reagerar jag absolut inte såhär utan försöker göra något åt dem istället. Om jag tycker att jag är plump och elak så stannar jag inte vid att konstatera det utan försöker sluta vara det. Varför vill man vara en elak person?

Visst ska man acceptera sig själv men jag tycker samtidigt att det är viktigt att man försöker förändra de drag man har som faktiskt drabbar andra. För mig handlar det inte om att Lady Dahmer ska tona ner sina texter för att tillfredsställa massan. För mig handlar det om att man ska ha ett beteende som man kan stå för, som man tycker är rätt och försvarbart med mer än att man ”är sån”. Det kan hända att Lady Dahmer tycker att hennes beteende är försvarbart, i så fall kommer jag inte säga emot. Däremot tycker jag att det är lite av ens plikt att kunna stå till svars för sitt agerande utöver att det är sån man är. Du kan inte slå en person och sedan säga att det helt enkelt är så du är, lika lite kan du vara taskig mot andra med det som ursäkt.

Jag menar inte att jag ogillar henne på grund av detta, ja tycker att hon är cool för det mesta. Däremot fattar jag inte den här attityden till kritik och tycker att den är ganska vanligt förekommande dessutom.

Om att vara en del av det man kritiserar.

En grej som man ofta stöter på som feminist är att folk tycker att man inte lever som man lär. ”Du kritiserar utseendehetsen men du vill själv vara snygg” är ett klockrent exempel, som Lady Dahmer blivit utsatt för nyligen.

För det första tror jag inte att folk strävar efter skönhet enbart för att vi matas med hetsen av samhället vi lever i, jag tror också att det finns en grundläggande lust för självsmyckning hos människan. Problemet är inte att folk gör sig fina ibland, problemet är den enorma plats det tar och förväntas ta i våra liv. Men den diskussionen åsido så tycker jag att det är så konstigt detta att man inte kan få peka ut en struktur eller ett problem när man själv är i det.

Jag tycker snarare att det skänker samhällskritik extra mycket legitimitet om man faktiskt kritiserar från insidan, medveten om vilka effekter det har på en personligen. Att stå och betrakta andra problem och kommendera dem att ta sig ur dem tenderar inte att vara så insiktsfullt, däremot att försöka ta sig ur det själv samtidigt som man uppmuntrar andra gör ens perspektiv mycket mer nyanserat.

Dessutom måste man i regel först identifiera problem för att sedan bryta mönstret, att göra tvärtom är ganska knepigt. Jag har alltid inlett med att vara kritisk mot en företeelse jag ägnar mig åt för att sedan gradvis ta mig ur beteendet. Det är inte så att man ser ett problem och sedan direkt kan ta sig ur det, sådant tar tid och eftertanke.

Vissa verkar tycka att det är fegt att kritisera en struktur och samtidigt vara en del av den. Det är väl sjukt starkt att erkänna att man är offer för en struktur som är svår att ta sig ur, det tycker i alla fall jag. Människor som aldrig vågar kritisera saker som de själva är en del av är mycket fegare.

Att passa in.

Lady Dahmer har skrivit om barnuppfostran och jag tycker att ho har så jävla rätt. Ofta när föräldrar uppfostrar eller klär eller uppfostrar sina barn annorlunda så får man höra att ”men tänk om de blir retade”. Ja, tänk! Tänk om homosexuellas barn blir retade? Tänk om invandrarbarn blir retade? Tänk om barn med tandställning eller glasögon blir retade? Sådant kan ju hända tyvärr, men det vore tråkigt om vi anpassade världen efter mobbares bild av hur den bör se ut.

Det är ju så i denna värld att man aldrig kan tillfredsställa alla. Du kommer aldrig att smälta in i alla kontexter och det kommer alltid att finnas någon som hittar något fel på dig. Bättre då att inte från början försöka anpassa sitt sätt att vara för att bli accepterad. Men få personer är så ängsliga kring hur folk uppfattas som föräldrar till barn i lågstadieåldern. Man ska absolut till varje pris undvika att barnen blir retade, att de sticker ut.

Man träffar ju sådana personer ibland, eller ganska ofta till och med. Sådana som aldrig har lärt sig att stå upp för sig själva eftersom de liksom alltid har varit ”rätt”. För det mesta är det osäkra och ganska dömande personer. Personer som har svårt att acceptera eller förstå andras olikheter men som också själva kan uttrycka en önskan av att våga vara annorlunda. Personer som klamrar sig fast vi människor som beter sig som svin av rädsla för att stöta sig med folk och bli ensamma. Jag tycker jag träffar sådana hela tiden. Många av dem gillar jag men jag tycker att det verkar fruktansvärt jobbigt att ha ett så ängsligt förhållande till sin omgivning.

Förr eller senare kommer det en dag när man inte funkar, när vänner vänder en ryggen eller när kollegor skvallrar. Då föredrar jag alla gånger att ha med mig erfarenheten att man inte behöver vara älskad av alla, att man inte behöver passa in överallt än iden att man ska bita ihop och försöka passa in ännu mer.

Naturlighet och extremdieter.

Fick svar från Lady Dahmer apropå mitt inlägg om Lchf.

Med naturligt så menar man mat som finns i naturen eller består av naturliga råvaror och är så lite raffinerat och processerat som möjligt. Att man funderar på hur kroppen är byggd och vad den behöver.

Sen är det nog ingen som menar att man inte kan äta naturligt UTAN LCHF, jag har själv alltid ätit en naturlig kost oavsett inriktning, det man (jag) vänder mig emot är de som påstår att LCHF är en ”extremdiet” när det i själva verket handlar om vanlig naturlig kost. Naturlig är alltså inte ett argument utan ett försvar.

Fast huruvida en diet är extrem eller ej bygger väl inte på huruvida sakerna man äter finns i naturen eller inte? Det är ju just den synen jag vänder mig emot. En diet endast bestående av rotfrukter och linser skulle jag kalla extrem, även om man odlat dem i sin egen trädgård. Jag kallar även till exempel råkostdiet extrem även om den år ut på att allt ska vara så naturligt som möjligt. Och det är extremt att svälta sin kropp på kolhydrater, lika extremt som att knappt äta något fett alls. Dock: att en diet är extrem betyder inte att den är ohälsosam, bara att den befinner sig ganska långt ut på skalan.

Det viktiga här är att huruvida något är naturligt, onaturligt, extremt eller normalt har väldigt lite att göra med om det är nyttigt eller ej.

Att acceptera sin brister.

Lady Dahmer har svarat på mitt inlägg om att kokettera med sina fördomar. Hon menar att det handlar om att visa upp sina brister för att det ska vara okej att ha brister. För att förklara min poäng tänkte jag dra ett exempel ur verkliga livet: jag kan ha en ganska fördomsfull attityd mot diverse livsstilsattribut som förknippas med så kallad ”white trash”. Ni vet: foppatofflor, svanktribals och gymtechno. Jag har använt begreppet ”white trash” mycket under mina dagar och för det mesta med en extremt föraktfull ton. Sedan blev jag uppmärksammad på det faktum att ”white trash” är ett uttryck som kommer ur klassförakt så slutade jag helt enkelt använda uttrycket. Det händer såklart att det slipper ur mig ibland men jag har aktivt ansträngt mig och gjort en medveten förändring i mitt beteende för att jag upptäckte att det inte stämde överens med mina värderingar.

När jag fattade det här med begreppet ”white trash” så var det inte så att jag fick en massa skuldkänslor för att jag använt mig av begreppet. Det är inte heller så att jag infört något slags tankeförbud på mig själv, att jag absolut inte får tänka i termer av ”white trash”, ibland händer det och det är okej. Däremot har jag uppmärksammat mig själv på det här begreppet och erkänt problematiken. Det behöver inte betyda att jag går omkring och mår dåligt över att jag inte agerar 100% korrekt hela tiden eller att detta tar upp stora delar av min tid. Däremot går jag inte omkring och försvarar mig om någon påpekar att jag använder begreppet, jag säger liksom inte ”det kanske är fel men det är mänskligt att fela” utan snarare ”det har du rätt i, får tänka på det nästa gång”.

De enda gångerna jag får dåligt samvete över mitt agerande är när jag har ägnat mig åt något som jag egentligen vet är fel. Jag får aldrig dåligt samvete när jag blir uppmärksammad på problem i mitt beteende som jag inte kände till. Då är det bara att tänka på det i framtiden, helt enkelt. Man kan acceptera att man är som man är också ändå vilja förbättra saker och ting. Det är ju sällan så att man är 100% nöjd med sig själv och bara vill stanna på precis samma ställe hela livet. Att acceptera den man är handlar snarare om att kunna se sina brister och fördelar, acceptera det man inte kan förändra och jobba på med det man kan förändra. Det jag har svårt för är inte att folk är nöjda med sig själva, det jag har svårt för är självrättfärdigandet som ofta kommer med när man inte är intresserad av att förändra beteenden man vet är dåliga.

Sedan kan det vara så att det krävs väldigt mycket för att förändra ett beteende. Om man till exempel har tight ekonomi eller ont om tid så är det kanske inte läge att göra värsta satsningen på att äta ekologiskt för det kan krävas pengar och tid för något sådant. När det gäller en sak som fördomar så är det oftast ganska enkelt att förändra i alla fall delar av sitt beteende till det bättre. Det behöver inte innebär att man aldrig säger eller tänker något fördomsfullt, snarare att man börjar reflektera över det istället för att slå ifrån sig med ursäkter som att det är mänskligt att fela. Ja, det är det, och jag tycker inte att man ska gå omkring och känna ångest så fort det hoppar en groda ur munnen. Däremot tycker jag att man ska reflektera över det.

Perfektion är inte en möjlighet. Ingen person kommer kunna vara totalt fördomsfri och det är inte heller något jag kräver av människor. Däremot tycker jag att man ska kunna ta till sig kritik utan att reflexmässigt skjuta den ifrån sig med ursäkten att man helt enkelt är sådan. Det viktiga är inte att vara perfekt utan att vara öppen för nya perspektiv och förändring.

”Hora” är laddat för att det har en historia.

Detta med vilka ord man får använda och hur man får använda dem är en debatt med anor. Jag tillhör inte de mest radikala på området men tycker ändå att ord som slampa/slyna, neger eller white trash är problematiska. Delvis i sig själva men också för att folk tenderar att använda dem på ett visst sätt. Detta gjorde mig alltså sjukt konfunderad och ganska upprörd:

Jag menar inte att trashtalka Lady Dahmer för jag tycker överlag att hon är grym, men att såhär lättvändigt kalla dåliga mammor för ”horor”, det tycker jag är konstigt. Hon menade att ”hora” kan användas om en person som ”säljer sig” oavsett om det är sexuellt eller inte. Jag köper att man ofta använder ”hora” som en avslutning på något annat, t.ex. ”uppmärksamhetshora” för att indikera någon slags mental utförsäljning men att använda ordet ”hora” i sin rena form som ett skällsord är ju faktiskt att säga att en person säljer sex för pengar, ty det är vad ordet betyder.

I mina ögon är ordet ”hora” lite för kvinnor vad ”neger” är för svarta. Ett ord med en lång historia av kvinnoförakt som har använts för att trycka ner kvinnor med ett visst sexuellt beteende. Det har alltid varit ett nedsättande ord. Visst kan ord ”tas tillbaka” men inte genom att användas som skällsord.

Här anför Lady Dahmer att det inte är ordet ”hora” i sig som är förolämpningen utan betydelsen av det. Om man ens kan göra en sådan definition är jag osäker på, men låt oss anta att det går. Jag skulle säga att anledningen till att ordet ”hora” är laddat inte är att det betyder att man säljer sig själv känslomässigt. Då skulle man kunna kalla personen sellout eller något liknande. Ordet ”hora” har en laddning som sträcker sig bortom den betydelse Lady Dahmer tillskriver ordet i kontexten och den laddningen kommer från det sexuella och kvinnoförtryckande i ordet. När man använder ”hora” som ett skällsord så utnyttjar man dessa århundraden av kvinnoförtryck som finns i ordet för att skapa sensation.

Att vissa ord är starka beror generellt på att de har vissa laddningar. Även om det inte är precis vad man menar i kontexten så följer ordets laddning med och lever sitt eget liv, skapar sensation. Ord är inte ”starka” bara i sig själva, de blir starka för att de har en historia.

Rättelse: Hade tydligen misstolkat första tweeten som att LD menade att mammorna var horor, när hon i själva verket menade tv3, därför blev jag väldigt sur. Jag står dock fast vid min slutsats om att laddningen i ordet inte kommer av den tänkte betydelsen utan av århundranden av kvinnoförtryck. Värt att tänka på.

Det finns ingen anledning att ringakta ett rikt språk.

Det är helt okej att man saknar både bildning och utbildning. Jag tycker extremt illa om människor som måste skryta med sin kunskap i helt opassande sammanhang och dessutom vara föraktfull gentemot människor som saknar kunskap. Tro det eller ej, men jag är faktiskt sjukt duktig på att bita ifrån när andra blir dissade på grund av sin okunskap inom olika områden.

Men kunskap är också makt och den som har kunskap har faktiskt också en större möjlighet att granska företeelser kritiskt. Samma sak gäller med språket; ett rikt språk gör det lättare både att uttrycka och ta till sig mer komplexa resonemang. Man slipper gå omvägar, man slipper jobbiga missförstånd och man blir faktiskt kapabel att tänka mer avancerade tankar om man har ett mer avancerat språk. Ett väldigt fattigt språk begränsar förmågan att uttrycka sig också inför sig själv.

De ord som Lady Dahmer tog upp i sitt inlägg är ord jag vet vad de betyder och som jag använder nästan genomgående om jag ska diskutera något på en djupare nivå. Det är ord jag behöver, eller i alla fall som starkt underlättar för mig när jag ska uttrycka och utbyta tankar.

Ett ord som ”korrelation” är varken särskilt ovanligt eller svårt att ta till sig innebörden av (korrelation innebär att något samvarierar). Det är dessutom ett nödvändigt ord när man vill uttrycka att något hänger ihop men utan att man känner till sambandet. ”Varför skulle jag vilja göra en sådan distinktion?”, undrar säkert någon. Det kan hända att man går hela livet utan att någonsin vilja uttrycka den skillnaden men troligen så kommer man ha nytta av det någon gång.

Den stora poängen är att om man kan ordet så kommer man troligen att använda det, helt enkelt för att man då har fått ett verktyg för att lättare tänka av speciell typ av tanke. Sällan är det så att man vet precis vad man vill säga men bara inte vet ordet för det. Det är snarare så att språket och ”andemeningen” samverkar. Det blir mycket svårare att ”fånga” en tanke om man saknar språket för att uttrycka den. Tänk även vilken skillnad det är på att ha ett ord för att kunna uttrycka en sak istället för tio eller ens tre.

Det vore bara korkat att inte använda ord som finns tillgängliga när man vill uttrycka vissa saker. Det är även tråkigt att folk ofta blir så på sin vakt så fort man använder ett ord de inte begriper. Jag tycker att människor som har ett rikt ordförråd måste ha tålamod och förklara och framförallt inte vara föraktfulla mot folk som kan färre, men de som kan mindre har ingenting att vinna på kunskapsförakt. Var istället öppna och intresserade så kommer ni troligen att lära er något. Och jag lovar, ett rikt språk är en nyckel till mycket. Litteratur, resonemang och inte minst ens egna tankar.

Det är inte som att ”svåra ord” existerar bara för att bildade personer ska kunna visa sig överlägsna.

Lady Dahmer skriver om ”svåra ord” och menar på att man skulle använda sig av ord som ”diskurs”, ”lingvistisk” och ”korrelation” för att man är osäker och vill hävda sig (även om hon påpekar att det ”inte är något fel” med det). Hon tycker att man istället ska använda ett språk som folk förstår.

Jag får intrycket av att de som använder sig av svåra och stora ord ofta är ganska osäkra personer som gärna vill hävda sig lite.

Det är inte utan att jag känner mig lite träffad och dessutom upprörd. Jag använder ”svåra ord” i mitt vardagliga tal- och skriftspråk. Det har ingenting att göra med att jag vill styla eller sätta mig över någon, det handlar om att dessa ord kommer naturligt för mig. Det är inte så att jag sitter och väljer mellan två liktydiga ord, ett lätt och ett svårt, för att sedan välja det svåra ordet. I sådana situationer väljer jag alltid det mer allmängiltiga.

Men för det mesta ligger det faktiskt till som så att de lite svårare orden har en mer passande innebörd i sammanhanget. Ofta kan jag faktiskt inte uttrycka samma sak med andra ord, i alla fall inte utan att göra väldigt omständliga språkliga omvägar som i sig kan försvåra tydbarheten. Vill man redogöra för ett mer komplext resonemang så är det ofta nödvändigt att använda sig av ”svåra ord”.

Att skriva enkelt handlar inte bara om att använda enkla ord, det är ett alltför banalt sätt att se på saken. Det handlar också om att vara tydlig och rak, om att inte virra bort sig i en miljon bisatser. Sen är det också så att vissa resonemang inte går att beskriva alltför enkelt utan att man tar bort för mycket av innebörden.

Om man har ett strukturerat och tydligt språk i övrigt är viss förekomst av ”svåra ord” inte ett  problem. Ofta framgår det av kontexten vad ordet betyder och i värsta fall så kan man faktiskt kolla upp det. På så vis lär sig folk dessutom mer, och det är alltid något positivt. Jag kommer aldrig att förenkla mitt språk på bekostnad av innebörd och tydlighet.

Sluta prata om det som om ni offrar er som Jesus på korset för att andra ska få syndernas förlåtelse.

Nu till ett ämne jag tycker är väldigt viktigt. Jag skrev ju innan lite kort om det här med att säga ”feministen i mig” och varför jag tycker att det låter så fel. Jag har fått många svar från folk som menar att man kämpar emot den här synen man har på t.ex. att rakade ben skulle vara snyggare för sin feministiska övertygelses skull.

Vägrar raka benen men slits med åsikten att rakat är finare. GAH! samma sak med kläder och smink. Och könsroller. Kan tycke det ser förjävligt ut med män i feminina kläder men kämpar med att sluta upp med det tramset.

Inte att det inte är en uppoffring ibland för så är det ju med all moral, ibland drabbas man av egoistiska eller barnsliga begär, men ett högre jag sätter stopp. Ibland vill jag bete mig illa, men en del av mig säger stopp osv. osv.

Lady dahmer

Det är klart att man ibland gör det lite mer omständligt för sig själv genom att hålla fast vid vissa principer men jag tycker inte att man ska se det som en uppoffring. Det är inte så att jag lider för att uppnå något slags ”greater good”. Min övertygelse är att jag skulle må bättre om jag frigjorde mig från dessa ideal. Sedan tror jag också att det skapar ett bättre samhälle om folk slår sig fria från idealen, och det är såklart en bonus. Det är ändå i grund och botten en kamp jag för mot mina egna föreställningar för att jag ska kunna må bättre, bli tryggare i mig själv.

Frigörandet från ideal är som träning. Det är (ska inte vara) ingenting man gör för någon annan för att vara duktig utan något man gör för sig själv för att må bra. Även om det ibland är bekvämare att sätta sig i soffan och kolla på tv så betyder inte det att träningen är en uppoffring. Det är något man gör för att man förstår att man kommer må bättre i framtiden om man gör.

Lady Dahmer skrev för en tid sedan ett inlägg om att inte raka benen, att det inte var något hon gjorde bara för sin egen vinnings skull. Jag menar att det blir helt omöjligt ur ett feministsikt perspektiv att ha en viss livsstil bara för att den ska tjäna andra. Om man går dag ut och dag in och tvingar sig själva att leva på ett visst sätt, vad har man då vunnit? Absolut ingenting. Man har varken vunnit personligen och man har inte heller vunnit något åt samhället, för idéen med feminism är väl ändå inte att kvinnor ska lida utan att vi ska bli mer nöjda med våra liv. Jag tycker inte att man är en god feministisk förebild om man lider sig igenom allt det där man som feminist ”ska” göra.

Att jag inte rakar benen regelbundet, sminkar mig dagligen eller slutat banta beror inte på att jag tvingat mig själv till att sluta på grund av feministisk övertygelse. Det handlar om att jag på grund av min feministiska övertygelse har kunnat se anledningen till att jag innan har känt press på att ha släta ben och därför kunnat släppa den. Jag tvingar inte mig själv till något, jag analyserar världen och lever på ett sätt jag tycker känns bekvämt utifrån det jag vet. Det är ingen uppoffring, det är en mental träning som kan vara lite kämpig att ta sig igenom men som i slutändan ger personlig utdelning.

Jag tror inte att Lady Dahmer egentligen vill raka benen men tvingar sig själv till att inte göra det. Om det är så så tycker jag att det är sorgligt, men jag tror inte att det är så. Jag tror att anledningen till att hon inte rakar benen är för att hon har sett de strukturer som innan fått henne att göra det och därför frigjort sig från det mentala tvånget. Även om hon säkert ibland känner att det hade varit finare med rakade ben så vet hon varför hon känner så, och kan därför värja sig. Jag vägrar tro att Lady Dahmer skulle må bättre om hon gav efter för de där idealen och började raka benen.

Så jag vill helt enkelt uppmuntra till att börja snacka om den personliga vinningen i att bryta sig fri från idealen. Att man kan bli en lyckligare människa. Att man kan få fokusera på andra saker. Sluta prata om det som om det var en uppoffring ni gör för andra kvinnor, som om ni offrar er som Jesus på korset för att andra ska få syndernas förlåtelse. Den typen av martyrskap gör det nämligen jävligt oattraktivt att bryta mot normerna.