Månad: juni 2012

Vad har det med patriarkatet att göra?

Några har apropå mitt kärleksinlägg undrat vad detta har med patriarkatet att göra. Jag tänkte skriva om det själv i helgen men för den som inte kan hålla sig rekommenderar jag denna serierecension av boken Det kallas kärlek av Sara Hansson. Lätt att tillgodogöra sig.

Och sen vill jag säga tack för all respons. Det är så tillfredsställande att ge av sig själv och sedan få höra från människor att de känner igen sig. Det gör det så jävla värt de timmarna de tar att skriva, den energi det tar och den ångest man känner över att blotta sig så. Jag är övertygad om att dessa berättelser behövs, både för mig och för andra. Men de kräver mod att skriva och därför betyder det mycket att få den responsen jag får.

Jaja. Nu har jag ägnat så jävla mycket tid åt att älta detta. Ville bara att ni ska veta vad er uppmuntran betyder.

Detta måste förstås som ett upprättande av klassmakt.

Jag läser att människor med sjuklön nu har blivit beviljade två veckors semester från sina åtgärder. Och jag tänker: det är så jävla lite. Två femtedelar av vad man är berättigad till i lag i Sverige om man har ett ”riktigt arbete” med en riktig lön men det som man är berättigad till om man har försörjningsstöd är alltså mindre. Istället måste man ägna all sin tid åt att delta i meningslöst jobbsökande, något som för det mesta faktiskt inte ens ger resultat i form av jobb. Ja, nu handlar denna artikel om utökade rättigheter man jag anser det chockerande att detta inte kommit innan med tanke på hur många fler personer som tvingats in i dessa åtgärder. Innan så räckte det för många att de kunde uppvisa att de aktivt sökte arbete, men idag så måste många fler spendera sin tid i olika åtgärder för att liksom bevisa sin arbetsvilja. Även om de har sökt alla jobb de har kompetens för så måste de bevisa den ännu mer.

Jag lyssnar också på Sveriges Radios inslag om att personer som jobbar på det cafékedjan Barista Fair Trade Coffee inte får sjukanmäla sig utan istället uppmuntras till, eller snarare beordras, att byta pass så att arbetsplatsen inte behöver belastas ”bara” för att du är sjuk. Det vill säga slippa betala ut sjuklön. Detta är bara en i mängden  av många liknande historier om hur anställda behandlas som skit. Att man kräver detta av anställda är tydligen i sig inget ovanligt inom branschen, men att det står såhär uttalat i en personalhandbok är uppseendeväckande. Företaget skäms inte ens över att skriva det. Och jag tänker att det finns ett samband.

Rättigheter som länge setts som självklarheter monteras ner. Semester om man har försörjningsstöd och rätten att få ledigt från jobbet med sjuklön om man faktiskt är sjuk. Det är fruktansvärt. Till vilken nytta, undrar man såklart. Jag har övergett iden om att det skulle röra sig om klantigheter och sedan prestige från regeringens sida som jag närde ett tag. Jag tänkte att de helt enkelt bara var inkompetenta. Men nu ser jag det mer och mer som ett upprättande av klassmakt. Överklassens makt över arbetarklassen.

I boken jag läser nu, som jag skrivit om här, så tas detta med att regeringen aktivt skapar arbetslöshet upp. Detta har alltså gjorts av både av socialdemokratiska och moderata regeringar, men nu trappats upp alltmer. Att vara arbetslös har gått från att vara något oönskat av de flesta till att bli ett rent helvete av åtgärder och insatser. Syftet är att sänka den så kallade reservationslönen, alltså hu lite pengar man kan tänka sig att jobba för. Effekten blir även att saker såsom arbetsvillkor och andra rättigheter kompromissas bort bara för att människor för allt i världen inte vill fastna i arbetslöshet.

Jag tycker att man måste våga säga detta. Att det regeringen gör är inte att hjälpa de arbetslösa att skaffa jobb genom att ”motivera” dem. Även om vissa blir motiverade så är det inte på grund av bra coachning eller något liknande, utan att arbetslösheten är så jävla pissig att de flesta tar vad fan som helst för att slippa den. Effekten är sämre vardag för de som är arbetslösa och sämre villkor för de som lyckas skaffa arbete. De enda som tjänar på rådande ordning är arbetsköpare som kan köra med sin arbetskraft mer än någonsin tidigare och såklart de som tjänat mest på de skatteavdrag som dessa reformer hjälpt till att finansiera. Detta är inga misstag en klåfingrig regering har gjort på grund av en alldeles för mekanisk syn på människor, det är resultatet av en ideologi som syftar till att försvaga arbetarklassen.

Ja, jag vet att detta inte är något nytt under solen. Men fan vad hopplöst allt känns just nu. Denna planerade destruktion av våra liv, av det vi tagit för givet, är så vidrig.

Isobel Hadley-Kamptz har skrivit om det tysta systemskiftet. Om hur man alltmer fasar ut välfärden till förmån för privata lösningar, i båda ändarna, men hur detta sker utan någon slags debatt. Intressant och skrämmande läsning för den som vill.

Onödig sensationsjournalistik om kriminalitet.

Aftonbladets politikerkollblogg skriver ett otroligt tramsigt inlägg om att före detta värderånare Liam Norberg (som det för övrigt finns en schysst dokumentär om här) hjälper kristdemokraterna genom att medverka i ett seminarium om kriminella ungdomsgäng. Inte för att Aftonbladet skriver det rakt ut, men det finns ett jävligt tydligt drag av sensationsjournalistik över den rubriken. Jag tänker på ”granskningen” samma tidning gjorde om huruvida nämndemän var dömda eller ej.

Det är väl fantastiskt att personer som sadlat om från den kriminella banan ändå är intresserad av att prata om sitt förflutna? Ännu bättre är att ett parti som Kristdemokraterna vågar ta med deras röst i sitt evenemang.

Detta är anledningen till att jag vill läsa kriminologi (ska göra det på distans och halvfart bredvid nationalekonomin i höst). Människors inställning till kriminella är för taskig. Jag läste i boken Åtgärdslandet som jag tipsade om innan att människor i allmänhet står till höger när det rör sig om frågor om brott och straff, men till vänster i frågor om fördelningspolitik. Jag läste även i Jämlikhetsanden (som du kan läsa Erikas braiga referat av här) att man i mer jämlika samhälle tenderar att ha en mycket mer human inställning till kriminella.

Jag ser samtidigt hur synen på kriminalitet tuffas till i samhället. I mina ögon är detta ett tecken på sämre sammanhållning, på större demonisering av ”de andra” och därmed mindre vilja till förlåtelse. Det finns inga belägg för att hårda straff minskar kriminaliteten, snarare tvärtom. Det här skulle ja så gärna vilja utforska och förändra. Jag tror att det säger väldigt mycket om ett samhälle hur man ser på kriminella.

Här tycker jag att media har ett stort ansvar. Jag förstår att det är bekvämt med denna typ av sensationsjournalistisk. Folk blir upprörda över att regeringspartier samarbetar med ”kriminella” (fast de sedan länge skrotat den banan) länkar på facebook och ba ”gu så hemskt”. Man kan fråga sig: varför tillmäts detta ens nyhetsvärde? Personer med olika bakgrunder och erfarenheter bli såklart bjudna till seminarium, och det är väl enbart rimligt att man på ett som berör kriminalitet bjuder in en person med erfarenhet. Tråkigt att Aftonbladet ska vända detta som de gör, anspela på folks fördomar och moralistiska uppfattningar kring kriminalitet istället för att hylla tilltaget.

Lite mer om kärlek.

Satt uppe till halv tre igår och skrev. Publicerade för att jag alltid gör så, om jag skrivit hela natten väntar jag inte till morgonen för då ångrar man sig nästan alltid och jag ville inte ångra mig.

Men sen vaknade jag helt kallsvettigt och tänkte att jag ändå vill att han ska läsa innan. För visst är det viktigt att jag skriver vad jag vill, men det där var utelämnande om honom och jag ville inte att han skulle känna sig uthängd. Jag tycker ju trots allt att han är en bra människa, även om allt inte fungerade oss två emellan. Så jag skrev till honom och han läste och så sa han: ”Genuin, smärtsam och ärlig. Jag är stolt över att vara en del”. Så jag publicerade igen utan att ändra ett ord.

Jag är stolt över den där texten. Den innehåller så mycket smärta, så mycket saker jag inte orkat hantera innan. Många har skrivit att de känner igen sig. Då blir jag glad, för jag vill att mina texter ska tala till folk. Det vore meningslöst att skriva utelämnande om de inte blev resultatet.

Jag återkommer med ett mer teoretiskt resonemang för den som inte förstår vad jag vill ha sagt.

Kärlek.

Jag har alltid varit feminist men jag har känt att detta är en kamp jag för för andra kvinnors skull, inte för min egen. Själv har jag känt mig ganska opåverkad av patriarkatet, sett mina ätstörningar, mitt vurmande för skönhet och så vidare som individuella val. Och även när jag insett att det inte är så så har jag tänkt att det är en sån liten del i hela mitt liv, att i stort står jag liksom opåverkad. Det värsta som patriarkatet bidragit med i mitt liv är att jag lagt några timmar för mycket på skönhet, inte så mycket mer.

Såhär tänkte jag. Tills kärleken kom. Han var (och är) en underbar person och vi blev ihop nästan omgående. Jag var så lycklig, det var jag verkligen. Jag var otroligt kär och det i en person som visade mig respekt, som var intelligent och som liksom kunde greppa saker. Som inte förminskade mig eller tyckte att jag skulle göra mig fin för honom eller laga mat åt honom för att jag var tjej.

Sen kom depressionen. Ungefär ett halvår efter att vi blivit tillsammans och precis när min förälskelse lagt sig slog den till. Jag tror den började i ett missfall jag hade. Eller jag vet ju inte säkert om det var ett missfall men det kändes så. Sen kom vintern. Jag isolerade mig i hemmet, struntade i skolan, grät på tunnelbanan, umgicks inte med någon utom honom. Jag liksom växte fast vid honom mentalt, orkade inget utan honom, ville alltid att han skulle se mig, ta hand om mig, bekräfta mig. Lösa upp mina knutar, ge mig en framtid och något att leva för. Och jag ville känna mig behövd.

Till en början så tänkte vi nog båda att det snart skulle gå över. Men det gjorde det inte, inte på länge. Det tog minst ett år innan jag var ute ur depressionen och under den tiden hade jag gråtit inför honom nästan varje gång vi träffades, nästan aldrig orkat vara social eller rolig utan bara mått dåligt. Och jag hade krävt mycket av honom. Jag hade ringt så ofta, velat att han skulle komma till känslomässig undsättning. Min förmåga att klara mig utan honom upplöstes, jag pratade inte längre med mina vänner om problemen utan det var bara han som kunde råda bot. Och jag antar att han någonstans här bestämde att nu får det vara nog, att han inte skulle falla för minsta lilla nyck från min sida. Kanske var det till och med något jag sa till honom, att jag visste att jag krävde mycket och att han hade rätt att säga nej. För när han väl kom de kvällarna jag var ledsen så fick jag bara dåligt samvete.

Jag minns en gång när det var som värst. Vi var uppe i Umeå tillsammans och jag började gråta. Och jag grät och grät och han ignorerade det. Han var antagligen irriterad på mig, jag var jävligt jobbig under den perioden. Jag mådde så jävla dåligt och han var väl trött på det. Men att han ignorerade mig gjorde bara min ångest än värre. Inte bara var jag ledsen av mig själv, utan det faktum att den som skulle finnas där och visa omtanke inte gjorde det var så förkrossande och hård. Jag minns att han till och med kollade på någon korkad jävla tv-serie, medan jag låg där och grät och grät. Och sen när han tyckte att jag överdrev så blev han arg. Han blev arg och gick. Och sen när jag skrivit ett sms till honom kom han tillbaka och såg skamsen ut och han förstod väl då, men han förklarade sig med att han inte fattade att jag ville ha tröst för att jag inte hade bett om det. Jag hade inte bett om den. Jag tror att han sa att han hade blivit rädd. Men detta att jag inte hade bett om tröst när jag låg och grät i säkert en timme i sträck, jag saknar fortfarande orden.

Och jag minns alla jävla telefonsamtal där jag bett honom att komma över, eller att få komma över. Bett om att få vara med honom men han har sagt nej och sen bara lagt på, fast jag har haft gråten i halsen och han omöjligt kan ha undgått att höra det. Och hur denna ignorans liksom i sig blev det nödvändiga att bekämpa, hur det att han inte kunde prata med mig några minuter extra för att fråga hur jag mår blev det som jag var ledsen över istället för vad det nu var från början. Hur det förvandlades till det absolut viktigaste i världen att ha honom där, även fast det innan bara hade varit något som lindrade smärtan innan. Om jag hade varit utan honom hade jag bara haft mig själv att bry mig om, men nu kände jag mig också sviken. Och visst hjälpte han mig ofta, men ofta blev det även så att avsaknaden av honom att ta hand om min sorg blev svårare att bära än själva sorgen.

Och jag minns en dag när vi stod på Sergels torg och vi hade bråkat om någon jävligt trivial grej, men att jag sedan sa det där som gnagt i mig så länge att man liksom alltid var tvungen att dra den jävla omtanken ur honom. Att man var tvungen att gråta, skrika och tjata för att han skulle visa att han brydde sig. Att han aldrig kunde fråga hur jag mådde själv utan att det alltid var jag som var tvungen att initiera de där jävla samtalen. Att jag alltid var tvungen att säga rakt ut, i klartext, vad jag ville ha. Även om han såklart förstod det själv, alldeles utan att jag skulle behöva förklara det för honom. Men för att kunna få det så var jag alltid tvungen att be om det och det skapade liksom en skuld. Detta att jag hade bett om hans tid och engagemang och sedan fått den, men enbart för att jag frågade.

Jag minns en gång precis i slutet av vårt förhållande när vi hade bestämt att han skulle följa med till mitt landställe en vecka. Vi visste båda att detta var den sista tiden vi hade tillsammans, för sedan skulle han åka till andra sidan jordklotet och jag skulle åka till Bryssel och då hade han bestämt att han inte ville längre. Men han hade uppfattat sina jobbtider fel och kunde inte följa med. Jag blev så jävla ledsen, för det var verkligen viktigt för mig att få vara med honom då. Och vad värre var: han hade, trots mina upprepade uppmaningar, inte ordentligt kollat upp vilka hans arbetstider var. Jag var så jävla arg på honom men han skulle jobba och jag tänkte att vi tar väl det där sen. Jag förklarade att jag var ledsen och arg, och förväntade mig att han skulle höra av sig när han hade tid att prata mer.

Men han hörde inte av sig. Till slut ringde jag och då var han med en kompis. Jag frågade varför han inte hade ringt när han visste att jag blev ledsen och då sa han att han ändå inte kunde gör mer och att han inte ville prata med mig när jag var arg. Och då brast det för mig. För nej, han hade inte kunnat ändra sitt jävla arbetsschema så att han hade kunnat följa med men han hade kunnat visa omtanke, förståelse för att jag var ledsen. Han hade kunnat ringa efter att han slutat och säga ”hej, jag är ledsen. Vill du ses?”. Han hade inte ens behövt träffa mig, han hade bara behövt visa att han brydde sig, att han förstod att jag var ledsen och sårad och varför jag var det. Även om det jag blev ledsen för från början inte kunde göras ogjort, även om han såklart inte kunde skippa sitt sommarjobb för att följa med mig på semester, så hade han kunnat visa omtanke. Det är också att göra något.

Och så minns jag, slutligen, hur jag hittade seriealbumet Prins Charles känsla på biblioteket en dag bara några veckor innan jag skulle åka och hur allt liksom föll på plats. Hur jag kunde relatera till precis allt som stod i den där jävla boken. Hur jag verkligen kunde se det även i vårt förhållande, i honom och i mig själv, att jag alltid ville ha den där närheten och känslorna och hur han alltid ville distansera sig från det. Att det alltid var jag som fanns där, tillgänglig, och bekräftade att han betydde något medan han själv kunde ägna sig åt viktigare saker. Han visste ju att han hade mig, han behövde inte underhålla vår relation för det gjorde jag så bra för oss båda. Jag blev den jobbiga, efterhängsna och kontrollerande tjejen och han blev den överseende men ofta upptagna pojkvännen.

Jag minns att jag hade dåligt samvete för att jag alltid var så tjejigt jobbig och ville ha närhet och kärlek medan han alltid var känslomässigt fri att göra andra saker. Jag ville ju också vara så! Jag ville också vara den som blev uppringd men var för upptagen med annat för att ha tid att prata, också vara den som var tillräckligt oberoende för att inte höra av sig på en vecka. Ibland försökte jag att inte ringa och vänta på att han skulle göra det men då blev det liksom inte av. Det var jag som hade hamnat i den rollen, det var jag som drev relationen. Han hade lutat sig tillbaka. Var väl medveten om att jag skulle ta initiativ nog för oss båda.

Vad jag kan ångra såhär i efterhand var att jag inte ställde mer krav. Eller, snarare att jag inte ställde rätt krav. Jag krävde att han skulle visa sin kärlek genom uppoffringar, genom fysisk närvaro och att hålla om mig medan jag grät. Men det jag egentligen ville ha var något annat. Jag är ledsen att jag inte kunde se det här innan och sluta jaga efter något jag ändå aldrig kunde få. För vad jag ville ha var ömsesidighet, gemensamt ansvarstagande för relationen och för varandra. Vad jag ville ha var att han skulle fråga ”hur är det” när jag ringde och frågade om han ville vara med mig även om han inte kunde träffa mig just då. Att han kunde visa att han brydde sig om mig mer än att bara ge mig exakt vad som krävdes. Men framförallt: att han också kunde visa att han behövde mig. För visst behöver man kärlek, men nog är det bekvämt när den kommer utan att man behöver be om den. Och varför vara ihop med någon man inte behöver?

Jag önskar att jag hade kunnat formulera allt detta, det som ständigt gnagde någonstans i bakhuvudet men jag inte kunde sätta ord på. Att jag hade kunnat förklara att det som spelar roll är inte exakt hur många timmar i veckan vi har tillsammans utan att jag kan känna att jag inte behöver jaga. Att du finns där för mig, inte alltid fysiskt men känslomässigt. Att du bryr dig om mig, inte bara för att jag är din flickvän och man måste trösta sin flickvän när hon ber om det utan för att man bryr sig om personer man älskar. För du älskar väl mig?

För att alltid behöva be om det som egentligen är själva grunden i ett förhållande, alltså omtanke och kärlek, är smärtsamt. Bedjandet i sig är förnedrande och att sedan få ett nej är än värre. Att ständigt känna att en person man borde kunna förvänta sig kärlek och omtanke av gör bara precis det hen måste göra men inte mer är smärtsamt. Man känner sig inte älskad, man känner sig som någons självmordsbenägna, jobbiga vän. Den som man pratar med precis så länge som det tar att försäkra sig om att det är okej, men som man aldrig hör av sig till själv för den dos man får redan som det är är mer än nog.

Vårt förhållande var kanske jämställt i fråga om en massa saker, men känslomässigt var det det inte. Jag säger inte att detta bara var hans fel. Jag gjorde också fel när jag inte respekterade hans gränser, när jag ständigt passerade dem för att provocera fram en reaktion. Efter ett tag hade vi hamnat i detta mönster och det blev så otroligt svårt att ta sig ur. Det var nog ingen av oss som ville att det skulle vara så, men så var det och vi var båda alldeles för upptagna med trivialiteter för att kunna se detta.

Det var han som dumpade mig. Jag hade gärna varit ihop med honom även när vi flyttade. Men idag är jag glad över att han gjorde det. Visst, jag kan sakna honom ibland och tänka på vad vi hade kunnat ha om vi löst ut dessa knutar, men samtidigt tänker jag mig ett scenario där detta hade fått fortgå. Där jag fortfarande hade jagat efter hans uppmärksamhet, fortfarande varit den som hört av mig mest, fortfarande varit den jobbiga efterhängsna flickvännen som inte låter sin pojkvän odla sin självständighet och ha sitt eget liv. Jag har hört om dem så många gånger, sett filmer om dem och läst böcker. Dessa jobbiga brudar som bara gråter och vill ”prata känslor” med sina killar som bara vill dricka öl med sina vänner och spela datorspel. De vill liksom inte förstå att män måste få vara fria, de kan liksom inte ha sitt eget liv. Såna tjejer föraktar man, och jag hade själv blivit sådan. Men det gick liksom inte att komma ur det. Jag ville vara självständig, men det gick inte när jag hade honom. Därför är jag glad att han dumpade mig. Jag hade aldrig gjort det själv, men det var vad som behövdes.

Efter att vi gjorde slut har jag hittat tillbaks till min självständighet. Jag vet att jag klarar mig nu, att jag inte behöver honom. Men detta var nästintill omöjligt att förstå när vi var tillsammans. Då förvandlades hela mitt liv till ett sökande efter honom. Han i sig blev ett självändamål på grund av sin egen otillgänglighet. När jag väl fick det jag ville, när jag var med honom, så var det nästan aldrig som jag ville. Vinsten låg i själva återförenandet, i konflikten och sedan i försonandet, i löftet om att allt skulle bli bra, om en nystart. Inte i vad vi hade när allt var bra.

Ibland är det svårt.

Håller på att avlida just nu. Skriver en jävla redogörelse över mitt förhållande. Sitter här och gråter och mår skit. Det är så mycket som bubblar upp till ytan, så många smärtsamma minnen som jag inte vill tänka på och än mindre skriva om. Så mycket ilska och sorg som har legat där inne under ett år nu och som måste få utlopp.

Det är så jävla svårt, balansgången mellan respekt för den och det man skriver om och att vara sann mot mina egna känslor och upplevelser. Jag tänker: Vill jag publicera det här? Får man publicera sånt här? Svaret på första frågan är nog ja, men på den andra vet jag inte. Ska man ta hänsyn? Jag vet fan inte. Är det ens värt att publicera en text om man måste censurera sig själv först?

Jag tror nog att den kommer se dagens ljus någon gång. Kanske till och med i natt. Faktum är att jag medvetet publicerar tunga saker när jag ha rådlig impulskontroll, som på natten eller fyllan. Och sen tänker jag: gjort är gjort.

Fulhetsträsket.

De senaste veckorna har varit en jävla resa genom fulhetsträsket. Jag är tjock, har fettig hy, är finnig (vissa är blodfyllda och därför hel röda), har flygigt äckligt hår och gud vet allt. Det är fruktansvärt varmt och jag svettas hela tiden. Jag kollar mig själv i spegel (svårt att undvika när man har en vägg täckt av speglar mitt emot sängen) och tänker att herregud, så jag ser ut.

Men det sköna är att jag faktiskt inte bryr mig sådär jättemycket. Det är klart att det är roligare att känna sig snygg, men jag är medveten om att jag kommer att göra det någon gång snart och känner inte att det är kört med min dag om jag ser lite risig ut.

Detta att inte låta hela ens humör stå och falla med hur man tycker att man ser ut borde vara en självklarhet. Samtidigt är det många kvinnor som anger sig tillfälligt upplevda fulhet som ett hinder för en massa saker, då främst välbefinnande. Det är en sak att vilja förändra sitt utseende typ genom att gå ner i vikt, en annan att låta toppar och dalar i ens utseende avgöra allt annat i ens liv.

Stigmatiseringen av psykiska avvikelser.

Intressant skrivet av Hanna Fridén om diskrimineringen av människor med Aspergers syndrom.

Jag har i perioder i mitt liv funderat kring att gå och göra en utredning kring mitt psyke. Inte så att jag har jättestora problem i vardagen, men jag har vissa beteenden som jag tror kan vara kopplat till något slags syndrom. Jag tror inte att jag skulle behöva få någon slags medicinering eller terapi, men det vore skönt att veta. Men sen, när jag funderat vidare på saken, så har jag kommit fram till nej. För när man väl sitter där med en diagnos så är det liksom något som man har en slags skyldighet att berätta om även om det inte tar sig uttryck i någon helt oväntad överraskning för människor jag interagerar med.

Jag säger inte att jag definitivt har något, men en utredning skulle också kunna hjälpa mig på andra sätt. Bland annat genom att ge mig förståelse för vilka av mina beteenden som hänger ihop med varandra, hur man kan hantera dem och så vidare. Även om det inte utmynnar i någon diagnos så är det ett steg till självkännedom. En person som upplevde större problem i vardagen än jag gör skulle troligen göra en utredning, men själv känner jag att detta inte är tillräckligt problematiskt för att jag ska vilja riskera det sociala stigmat det skulle kunna innebära.

Det finns säkert åtskilligt fler som själva har en såpass fördomsfull bild av vad diagnoser kan innebära att de reflexmässigt stöter bort alla sådana tankar om sig själva.

Det viktiga är ju att människor med olika psykiska besvär får hjälp med att förstå sig själva och hantera sina bekymmer. Jag tror inte att det blir lättare av att folk som får diagnoser stigmatiseras och diskrimineras.

Jag har själv alltid haft en stor acceptans för människors psykiska besvär eller avvikelser. Att människor bli deprimerade, har olika diagnoser eller sjukdomar är något som jag uppfattar som naturligt. Visst händer det att jag kläcker ur mig fördomsfulla saker och har felaktiga schablonbilder, men jag är inte rädd för människor med diagnoser och vill gärna lära mig med. Vuxna i min omgivning har alltid kunnat förklara för mig hur sånt här fungerar. Därför kom det lite som en chock för mig första gången jag insåg hur okunniga och ofta fördomsfulla människor kan vara.

Det är tråkigt att denna rädsla hindrar mig från att nå större självkännedom och kanske många andra från att kunna hantera verkligt stora svårigheter i sina liv. På den positiva sidan ligger att jag tycker mig se en förändring angående detta. Visserligen så psykologiseras det något enormt i rättsfall, vilket säkert kan verka stigmatiserande, men samtidigt så pratar allt fler människor om olika typer av psykisk ohälsa och avvikelser.

Svårare än så är det inte.

Att vara en bråkig, orakad feminist är inte heller det bästa valet ur en raggsynpunkt. Det finns säkert en massa personer för vilka det är helt jävla otänkbart att ha en relation med en brud som inte rakar benen, sminkar sig sällan, inte bryr sig om att köpa fräscha och sexiga underkläder och inte gör ett tillgjort litet skratt när någon drar ett sexistiskt skämt. Allt detta skrämmer bort potentiella ragg, så är det bara.

Men jag har aldrig varit bitter över det. Jag har heller aldrig hört någon annan feminist vara det. De flesta tycker tvärtom att det är ganska skönt att slippa uppvaktning från sexistiska snubbar.

Så om någon tjej lackar på att du inte tar notan på dejten så borde du väl tycka att det är en ganska liten förlust? Alltså jag menar, om du verkligen tycker att det är en könsrollsproblematik som du vill kämpa emot att killar förväntas ta notan så borde det ju vara ett ganska litet offer att inte vara med en tjej som har denna sexistiska uppfattning om kön. Det är såhär jag själv och alla feminister jag känner resonerar kring killar som har orimliga värderingar kring detta.

Fast ärligt talat så tror jag inte att det här otroliga engagemanget kring dejtnotor har så mycket att göra med att ni ser det som ett egentligt problem med könsroller? Är det inte lite mer så att ni trivs ganska bra med det, fast inte vill betala notan just?

Nåja. Det är klart att man alltid riskerar att inte kunna inleda relationer med vissa personer på grund av värderingar. Om det är viktigt för dig att inte behöva betala notan, strunta då i det och dejta tjejer som inte kräver det. På samma sätt som jag inte skulle inleda en relation med en kille som krävde att jag skulle raka benen. Svårare än så är det inte.