Veckorevyn har gått ut med en kampanj som heter ”size hero” som i stort handlar om att man ska vara stolt över sin kropp, en del i detta är att redaktionen ”viker ut” sig i tidningen.
Daniel Nordström har i sin tur kritiserat kampanjen eftersom han tycker att det är ”unket” och att kvinnorna framställer sig själva som objekt för att motverka en annan objektifiering. Det här jävla tjatet om objektifiering kan göra mig så matt. Jag tycker att det är tråkigt att kvinnor som klär av sig och visar upp sina kroppar alltid ska antas vara ”objekt”. Ett objekt är man ju om man är passiv och viljelös, men en kvinna som visar upp sig själv naken på eget initiativ och på samma sida där hon skriver en text om att hon är stolt över sin kropp är väl inte ett objekt. Jag kan vara stolt över min kropp och vilja visa upp den utan för att den sakens skulle göra mig ”tillgänglig” på samma sätt som ett objekt är tillgängligt. Hur kan han påstå att det är objektifierande att aktivt driva en kampanj för något, med bilden av sig själv som ett medel.
Vem är det som objektifierar här om inte Daniel själv? Det finns inget i bilden eller upplägget som är särskilt objektifierande, mer än nakenheten! Måste en kvinna behålla kläderna på för att hon ska kunna tillmätas en egen vilja och varför är det så? Så fort en kvinna kastat av sig kläderna är hon inte längre ärbar eller handlingskraftig, hon förvandlas automatiskt till ett objekt! Det är ju en helt absurd syn på kvinnor, kan jag tycka. Bloggkommentatorerna skrev om att en man har mycket lättare att klä av sig, vilket är helt och hållet sant. Så fort en kvinna klär av sig ”förlorar” hon något, sin förmåga att ta beslut! I alla fall enligt Daniel Nyström.
Poängen i Veckorevyns kampanj är hursomhelst inte att verka emot objektifiering utan snarare den mediala bilder av kvinnliga kroppar i allmänhet. Problemet med de avklädda kvinnor i reklamer är egentligen inte de enskilda bilderna i sig, utan den otroliga likriktningen i utbudet. Tjejer har ett fåtal medialt gångbara sätt att vara, klä sig, föra sig och se ut. Detta leder givetvis till att många blir missnöjda, för om det fanns ett större utbud av eftersträvansvärda ideal så skulle många fler känna att de kunde passa in i något av dem. Därför är det viktigt att visa upp andra typer av kvinnor, vilket också inkluderar andra typer av kroppar.
Man kan kritisera Veckorevyn för att vara banala, men initiativet måste förstås mot bakgrunden att Veckorevyn är en tidning som riktar sig till unga kvinnor som är intresserade av heterosexualitet, utseende, mode och ”hälsa”. I det formatet funkar inte nån långsökt analys av utseendeideal, däremot är inpräntandet av några olika ideal och det faktum att alla har lite skavanker en fungerande koncept. Det blir kanske inte blir sådär perfekt som det vore om alla bara kunde släppa det där och se ”insidan” istället, men det är en förbättring. Så jag tycker att veckorevyn ska köra på som de gör!
