Fråga från Anna: vad är jobbigt med en vän som simulerar självmordsförsök en gång i veckan?

Fick då en kommentar på detta inlägg, relaterat till kvinnan som försökte ta sitt liv på facebook.

Och vad är det jobbiga med att ge uppmärksamhet och bekräftelse till någon som mår dåligt? Föreställ dig själv hur du skulle må om du inte fick bekräftelse och uppmärksamhet. Skulle du då orka följa alla de social normer du radat upp här ovan. Som om de inte det räcker med att folk mår dåligt, ska de behöva bete sig ”normalt” för att få hjälp också?
”…människor som inte ens vill ta hand om sig själva…” wow, är du tankeläsare också.

För det första vill jag poängtera att jag har sagt att jag inte vet hur det var i det här fallet och dessutom skrev jag att jag personligen hade hört av mig till polis eller närstående.

För det andra så har jag inte problem med att ge en människa som mår dåligt uppmärksamhet eller bekräftelse, vilket jag också skrev. Jag hjälper gärna till och pratar, ger råd och stöd, vilket Anna hade sett om hon läst inlägget. Uppenbarligen misstolkar hon mig eller har bara läst rubriken.

Vad är jobbigt med att ha en vän som flera veckor på rad hör av sig om att hen ska ta sitt liv? Ja gissa! Det är givetvis skitjobbigt att varje gång det sker behöva ringa polis, föräldrar och ha timslånga samtal med den här personen. Det tar tid och energi, man oroar sig och tänker extremt mycket på det. Får lite ont i magen när personen ringer eller sms:ar, för man vet inte om man återigen kommer behöva ge sig ut på jakt. Den som frågar har uppenbarligen ingen erfarenhet av detta.

Jag har mått fruktansvärt dåligt i perioder och betett mig dumt ibland, jag vet hur det är att göra dumheter och starta bråk för att få uppmärksamhet. Det är dumt det också, men då kan man åtminstone avvisa personen ifråga som en idiot. Men en sak skulle jag aldrig göra, och det är att hota med att ta livet av mig! Det är osmakligt och fruktansvärt egocentriskt att på det sättet appellera till folks dåliga samvete. Så ja, jag skulle kunna följa mina egna sociala regler eftersom den enda regeln jag har satt upp är att man inte ska använda självmordshot som ett sätt att får uppmärksamhet. Om man gör det så kan man inte förvänta sig att bli tagen på allvar, för de flesta orkar inte dra igång hela proceduren varje gång! Det är ett jävla jobb att rädda någon från att ta livet av sig, för den som inte vet.

Att man hjälper och stödjer sina vänner är en självklarhet! Jag förväntar mig det av andra och gör det själv. Men att utnyttja någons dåliga samvete för att man själv inte orkar ta tag i sina känslor är rent av elakt.

Om jag skulle vilja ta livet av mig skulle jag inte sms:a mina vänner om det, jag skulle skriva ett självmordsbrev och gå ut och göra det, i tysthet. Om jag inte var bestämd om att jag ville ta mitt liv så skulle jag inte heller ha simulerat ett självmord utan talat med mina vänner om mitt mående  och bett om den hjälp jag upplevde att jag behövde. Ska det vara så svårt? Man ska inte ropa varg, som det heter. Klart en person som alltid ”försöker” ta livet av sig inte tas på allvar!

Och apropå att jag anser mig själv vara tankeläsare. Klart man aldrig kan veta säkert, men jag bedömer att en person som snittar 1 ggr/veckan på misslyckade självmordsförsök med förvarning kanske inte är så seriös alla gånger. Och allvarligt talat: detta är den enda person jag någonsin uttalat mig om.

Den som bara söker bekräftelse och uppmärksamhet göre sig icke besvär.

Jag hade en vän en gång som mådde dåligt. Jag har haft många sådana vänner, men den här var något utöver det vanliga. Ungefär en gång i veckan skulle hen ta livet av sig och var inte sen att meddela detta till sina vänner. Detta resulterade i idel oro, många förstörda kvällar och mycket gråt. Allt på oss vänners bekostnad.

När man är i den situationen måste man förr eller senare ta ett beslut. Välja att offra sitt eget välmående för att vara någons ständiga och obetalda självmordsjour. Eller ta beslutet att stänga av mobilen när man har bestämt sig för att ha trevligt, förklara att man inte orkar mer, att man inte vill vara någons ständigt tillgängliga öra att skrika sina rop på hjälp i. Jag väljer det senare.

Och visst tänker man: tänk om det skulle bli på allvar nu. Tänk om jag stänger av mobilen för att sedan upptäcka att hen bad om hjälp och att hen faktiskt tog steget den här gången. Vad dåligt samvete man skulle få, för då skulle det vara mitt fel! Speciellt minns jag när jag övertalade en annan vän att släppa taget, hur mycket jag tänkte på detta: tänk om hen gör det och då är det mitt fel att alla vänt henom ryggen.

Att skälla ut en människa för att hen mår dåligt och vill ha uppmärksamhet och bekräftelse är svårt men nödvändigt. För om det är något jag har lärt mig under mitt liv är det att man inte kan offra sitt eget välmående för att vara någons ständiga axel att gråta mot. Att ställa upp för sina vänner är en sak men det ska aldrig vara ett krav utan ett ömsesidigt utbyte. Jag har vänner som jag verkligen litar på och som ställer upp för mig men jag skulle också alltid ställa upp för dem om det krävdes. Jag frågar dessa vänner hur de mår när vi träffas och om nån mår dåligt kan de ringa vilket jag hoppas och antar att de vet. Jag kan träffa dem och ta en fika och prata om livet, sitta upp hela natten eller supa järnet och det nu är vad som behövs. Jag håller gärna mina vänner i handen när de går till psykologen, letar upp ställen där de kan få gratis hjälp eller åker med dem och hämtar sina mediciner. Om någon visar vilja att må bättre så hjälper jag gärna till.

Vad jag däremot inte accepterar är att folk skickar sms om att de ska ta livet av sig. Jag vägrar ägna mig åt att ringa upp, ringa polisen, oroa mig, ringa vänner och leta på stan efter en människa som inte kan be mig om hjälp på ett vettigt sätt. Om det händer en gång, okej, då kan jag väl göra allt det där, men om det ständigt upprepas så ställer jag inte upp. Och det är inget jag drar mig för att säga.

Jag vet ingenting om hur den här människan som meddelat på facebook att hon ska ta sitt liv agerat innan, men om det är så att hon ofta gör sådana utspel så kan jag ärligt säga att jag förstår dem. Själv hade jag troligen ringt polisen eller åtminstone någon närstående till henne och sedan släppt det hela där. Om man mår dåligt så finns det hjälp att få, ofta från vänner och närstående men också från staten. Och nej, psykvården fungerar inte perfekt men man måste försöka.

Det blir för svårt att känna ett ansvar över människor som inte ens vill ta hand om sig själva, man orkar liksom inte bära den bördan. Det är dessutom förbannat otacksamt att rädda en människa som ständigt försöker igen. Jag tror att många, precis som jag, har haft vänner som egentligen inte velat ta emot hjälp utan egentligen bara velat ha någon slags bekräftelse på att de är omtyckta.

Alla behöver hjälp ibland och det är klart man ställer upp för sina vänner, men det finns gränser för allt. Jag accepterar inte längre människor som försöker lägga ansvaret över sitt eget mående på mig eller på någon annan. Om de nu mår så dåligt så får de försöka förbättra sin situation, något jag gärna hjälper till med. Men det finns en gräns på hur mycket konstgjord andning man orkar ge folk, på hur mycket man orkar prata om hur meningsfullt livet är och på hur många rop på hjälp-självmord man orkar avstyra för en person som inte ens försöker själv. Om någon vill ha stöd i att försöka förbättra sitt liv är jag där för dem, men den som bara söker bekräftelse och uppmärksamhet göre sig icke besvär.

Alla dessa konspirationsteorier är om något är ett tecken på att samhället är sjukt.

En massa fåglar dör och hela bloggosfären blir helt till sig. Något är fel! Detta har jag inte sett förut! År 2012 är nära!

Det här var ovanligt! Troligen är de kajor. De övervintrar i stora flockar. Om de blir utsatta för upprepade störningar nattetid kan de bli så stressade att de flyger ihjäl sig. Antingen dör de av utmattning eller så flyger de in i vajrar, grenar och master i mörkret.

Detta var alltså vad ornitologen Anders Wirdheim sade i den första artikeln som skrev om saken. Visst är det ovanligt, men inte oförklarligt. Inget att oroa sig för, med andra ord.

Ändå är den makabra upptäckten mystisk – den gjordes flera dagar efter nyårsfirandet.

Ändå slår Aftonbladet på helt löst fast att detta är ”mystiskt”. På vilket sätt är det mystiskt, kan man undra? Är de mystiskt för att reportern aldrig sett eller hört talas om det tidigare. För att det är efter nyårsfirandet? Det lustiga är att ingen hade dragit det argumentet om detta sket mitt i sommaren, men när det kommer i anslutning till en högljudd högtid blir det plötsligt en grej. Fåglar kan väl bli stressade av annat än raketer liksom.

Och så kommer en annan ornitolog och säger att detta minsann är mycket allvarligt, och att fåglars tillstånd säger mycket om tillståndet i samhället.

Kommer det in skit i systemet så syns det snabbare hos fåglar än hos till exempel människor. Det här kan vara en första indikator på att något är väldigt fel. Jag har jobbat med fåglar i 50 år och aldrig sett något liknande.

På vilka grunder då? Har han något exempel? I mina ögon verkar det mer som en galning som tar sin expertis på lite för stort allvar.

Och sen så kommer det fram att de flesta blev påkörda av en lastbild, för att de satt och åt salt som låg på vägen (för att få bort snön, antar jag). Då var allt utrett och klart, inget mer med det.

Alltså. Occam’s razor (vetenskapsteori som säger att den mest troligaste förklaringen nästa alltid är den sanna) visar här att det mest troliga är att fåglarna blev påkörda av en jävla lastbil. Några kanske dog när de åt för mycket salt, vad vet jag. Det är i alla fall mycket troligare förklaringar än att det skulle vara ett tecken på att samhället är sjukt och att jordens undergång är nära.

Det som är så löjligt är att folk börjar spekulera i de mest konstiga teorier redan första dygnet, det om något är ett tecken på att något är jävligt fel. Att människor ägnar sig tid åt att hitta på märkliga teorier om förbindelser mellan fåglars död och ”skit i systemet”. Visst, det kan vara något skumt med det men så är det troligen inte. Om man skulle gräva runt i allt som kan vara fel så skulle man inte ha något annat för sig.

Det som ändå fascinerar mig mest i alla dessa galna teorier är detta: om nu detta är ett tecken och jorden går under, vad kan vi göra åt saken? Om jordfan går under 2012, vad är meningen med att tjata om det?

Centerns smarta pr-strategi.

Alltså, den här Stefan Hanna (jävla namn det) måste ju driva. Först tycker han att man ska ha straffskatt för feta, sen ska bidragssnyltare kläs i hyenadräkt efter avtjänat fängelsestraff!

Såhär tror jag: Stefan Hanna är ingen riktigt person. Det är ett pr-trick som går ut på att Centerns åsikter blir presenterade i extremt format, så att de får uppmärksamhet. Sen kan Centern presentera liknande förslag men i mer sansad form, och därmed framstå som vettiga eftersom den som öppnat debatten var ännu mer dum i huvudet.

För mig som har astma och eksem skulle höjda avgifter eller en särskild sjukförsäkring innebära att jag varje månad avsatte pengar på ett sjukvårdskonto, precis som jag pensionssparar eller har ett semesterkonto. För det är ju riktigt orättvist att den som aldrig behöver gå till läkaren ska sponsra mina besök år ut och år in. Visst skulle det inledningsvis kännas som om jag blev dubbelt bestraffad – jag har en kronisk sjukdom och jag får betala högre avgift. Men å andra sidan skulle ett sådant system göra mig mer intresserad av att lyssna noga på min läkare, medicinera rätt, ta min medicin ordentligt och sköta min hud som jag borde, för att slippa besök så ofta.

Såhär skriver till exempel Törnqvist om det hela. Hon menar att man istället för att utsatta grupper ska betala extra skatt så ska all personligen ansvara för att deras sjukförsäkring täcker deras hälsotillstånd. Så kan man väl tycka, men om man har ett sånt upplägg så har vi faktiskt inte allmän sjukvård längre. Hela iden med allmän försäkring är ju att alla ska få samma vård oavsett inkomst.

Visst kan man tjata om personligt ”ansvar” och det kan säkert vara så att en majoritet skulle kunna välja en försäkring som passade deras behov. Sånt där slår dock alltid mot de svagaste i samhället, tyvärr.

Ett bra förslag är ett bra förslag oavsett vad SD tycker!

När det gäller vad SD röstar på så har de gånger där oppositionen fått ”hjälp” blivit betydligt mer uppmärksammade i media, än de gånger där SD röstat med regeringen, men tydligen har de i frågor där de kan avgöra röstat med regeringen en stor majoritet av tillfällena.

Jag tror knappast att oppositionen har samarbetat med SD, det finns för många inom de rödgröna som skulle ställa sig starkt emot en sådan uppgörelse. Det skulle inte gå. Jag tror inte heller att regeringen har gjort det, men där handlar det nog mer om pr-strategi än om ett faktiskt ställningstagande.

Bert Karlsson berättade i en intervju jag läste om Ny Demokrati och att socialdemokraterna hade dragit tillbaka ett förslag när de fick reda på att Ny Demokrati skulle rösta för det. Det är olyckligt att man antar att folk är idioter på alla punkter bara för att man är det gällande invandrarpolitik, men än olyckligare att förslaget i sig inte är det som räknas, utan varifrån det kommer.

SD måste ju mörka sina åsikter på grund av det rådande klimatet, för inget av blocken skulle driva en fråga som SD också drev. Det gör att man inte vet var SD står i andra frågor än invandrarfrågan och då är det omöjligt att bemöta dem på ett vettigt sätt om man nu skulle få för sig att vilja göra det. Det är i och för sig knappast en önskan hos de flesta.

Det blir såhär eftersom samtliga partier saknar ideologisk kompass, om ingen tror på något så är det lätt att göra avkall på sina låtsasåsikter för att SD har samma. Om partierna verkligen trodde på sina förslag så skulle de fortsätta göra det oavsett SD:s åsikt. Diskutera förslagen sakligt istället för vilka man samarbetar med. Ett bra förslag är ett bra förslag oavsett vad SD tycker.

Bleh.

Var på arbetsintervju idag som sagt. Sökte jobb som elevassistens på en skola som ligger i närheten av mig, ett jobb jag tror skulle passa mig skitbra.

Allt gick jättebra. Hon som intervjuade ringde efteråt och sa att jag gjort ett jättebra intryck och så vidare, blah blah. Tyvärr kunde jag inte få jobbet för att det fanns nån med mer erfarenhet, inte så svårt mot min erfarenhet som är ingen. Hon ville dock skriva in mig som vikarie på skolan, så alltid något.

Ja ba: misslyckade på första försöket! Nu ger jag upp!

Jag har nästan lite dåligt självförtroende över detta. Får ångest av att tänka på att jag ska producera saker.

Man förlorar inte förmågan att göra saker bara för att man tar av sig kläderna.

Veckorevyn har gått ut med en kampanj som heter ”size hero” som i stort handlar om att man ska vara stolt över sin kropp, en del i detta är att redaktionen ”viker ut” sig i tidningen.

Daniel Nordström har i sin tur kritiserat kampanjen eftersom han tycker att det är ”unket” och att kvinnorna framställer sig själva som objekt för att motverka en annan objektifiering. Det här jävla tjatet om objektifiering kan göra mig så matt. Jag tycker att det är tråkigt att kvinnor som klär av sig och visar upp sina kroppar alltid ska antas vara ”objekt”. Ett objekt är man ju om man är passiv och viljelös, men en kvinna som visar upp sig själv naken på eget initiativ och på samma sida där hon skriver en text om att hon är stolt över sin kropp är väl inte ett objekt. Jag kan vara stolt över min kropp och vilja visa upp den utan för att den sakens skulle göra mig ”tillgänglig” på samma sätt som ett objekt är tillgängligt. Hur kan han påstå att det är objektifierande att aktivt driva en kampanj för något, med bilden av sig själv som ett medel.

Vem är det som objektifierar här om inte Daniel själv? Det finns inget i bilden eller upplägget som är särskilt objektifierande, mer än nakenheten! Måste en kvinna behålla kläderna på för att hon ska kunna tillmätas en egen vilja och varför är det så? Så fort en kvinna kastat av sig kläderna är hon inte längre ärbar eller handlingskraftig, hon förvandlas automatiskt till ett objekt! Det är ju en helt absurd syn på kvinnor, kan jag tycka. Bloggkommentatorerna skrev om att en man har mycket lättare att klä av sig, vilket är helt och hållet sant. Så fort en kvinna klär av sig ”förlorar” hon något, sin förmåga att ta beslut! I alla fall enligt Daniel Nyström.

Poängen i Veckorevyns kampanj är hursomhelst inte att verka emot objektifiering utan snarare den mediala bilder av kvinnliga kroppar i allmänhet. Problemet med de avklädda kvinnor i reklamer är egentligen inte de enskilda bilderna i sig, utan den otroliga likriktningen i utbudet. Tjejer har ett fåtal medialt gångbara sätt att vara, klä sig, föra sig och se ut. Detta leder givetvis till att många blir missnöjda, för om det fanns ett större utbud av eftersträvansvärda ideal så skulle många fler känna att de kunde passa in i något av dem. Därför är det viktigt att visa upp andra typer av kvinnor, vilket också inkluderar andra typer av kroppar.

Man kan kritisera Veckorevyn för att vara banala, men initiativet måste förstås mot bakgrunden att Veckorevyn är en tidning som riktar sig till unga kvinnor som är intresserade av heterosexualitet, utseende, mode och ”hälsa”. I det formatet funkar inte nån långsökt analys av utseendeideal, däremot är inpräntandet av några olika ideal och det faktum att alla har lite skavanker en fungerande koncept. Det blir kanske inte blir sådär perfekt som det vore om alla bara kunde släppa det där och se ”insidan” istället, men det är en förbättring. Så jag tycker att veckorevyn ska köra på som de gör!