Avskaffa religion som skolämne till att börja med.

Angående det här med kristendomens särställning i undervisningen: varför i helvete ska man ens ha ämnet religion i skolan? Man borde istället ah ämnet livsåskådningar.

En ide jag stöter på ofta ”ute på fältet” är att folk tycker att man ska ”hitta sin tro”, alltså att man ska välja vilken fullkomligt irrationell ide man tycker ”känns rätt”. Att tron är det enda sättet att nå andlighet och harmoni i sitt liv, att det är det enda sättet man kan skaffa sig ett rättesnöre, en moral att leva efter.

Men världen är full av livsåskådningar, olika filosofier kring hur man ska leva som alla kan erbjuda andlighet i någon form. Eller ett rättesnöre, om man så vill. Jag ogillar iden om att religion har någon slags särställning bland andra livsåskådningar som verkligen är fullständigt oberättigad, dels när det gäller innehållet som sådant men också historiskt inflytande. Som om religion vore det enda som påverka människors sätt att tänka.

Kristendomen har påverkat Sverige, men inte mer än asatro eller naturdyrkan (som i mångt och mycket är samma sak), så varför tas det aldrig eller i varje fall mycket sällan upp?

Jag vill se ämnet religion avskaffas och ersättas med ämnet livsåskådningar. Där kommer det givetvis att falla sig naturligt att ta upp de ledande religionerna, men man kommer också ta upp filosofisk synsätt såsom existentialism och säkert också politiska. Då kanske människor förstår att det finns mer att hämta från livsåskådningar än bara troende eller ateist, det finns så mycket att välja och vraka på utan att man för den sakens skulle behöver hänge sig åt någon irrationell dogm, vilket dels skulle leda till att folk skulle göra ett mer upplyst val när det gäller att ”hitta sin tro” och dels att religionens särställning skulle försvagas.

För varför ska något som i princip bara bygger på irrationella antaganden och vidskeplighet och som dessutom leder till så mycket elände få vara viktigare än filosofiska teorier när det gäller vägval i livet? Varför ska religionen få ha patent på att predika vad som är rätt och fel? Ungefär som om irrationalitet vore något fint, något som berättigar en åskådning ett större utrymme.

Den religion har haft inflytande i våran historia får ju automatiskt en särställning, så varför ytterliggare förstärka denna?

Förutom att Björklunds syn på att kristendomen borde ha en specialplats inom religionsundervisningen är helt förkastlig av jämlikhetsskäl så fattar jag inte hans argument om att den borde lyftas fram för att den har haft mycket inflytande.

Om den haft så stor inflytande så märks ju det ändå när man läser svensk historia? Vi behöver väl inte särbehandla kristendomen i religionsundervisningen också, det räcker med att vi berättar hur vårt land har byggts upp med alla faktorer som påverkat oss, alltså även kristendomens intåg.

Jag anser i alla fall att jag har fått ta del av tillräckligt mycket lärdom om kristendomen under min skoltid. Vad som däremot verkligen borde införas i undervisningen är religionskritik. Herregud vad fint det hade varit med lite sköna lektioner om varför religion suger trots allt. Lite föreläsningar om kristendomens brott mot mänskligheten, lite föreläsningar om kopplingen mellan tro och folkmord/terror. Och då kommer man ju liksom per automatik läsa ganska mycket om kristendomen, eftersom det är en religion med ett väldigt blodigt förflutet. Och så får både jag och Jan Björklund som vi vill.

Två morgonfunderingar.

Tror Kissie verkligen att äpplen innehåller noll kalorier? Vad har hon i sådana fall fått det ifrån? För den som undrar innehåller ett äpple ca 50 kcal, jag är kaloridrottningen så jag vet.

Hur står man ut med att vara en sånhär pretentiös livsstilholist (dvs holist som i alkoholist, inte som i holistisk)? Jag fattar inte artikeln, är hon som skriver ironisk? Tycker hon att de är coola? Avundas hon deras fräscha italienska inredningsstil, deras spännande asiatiska matlagning?

Jag börjar bara tänka på en människa jag träffade i somras som alltid langade sånt här. Om hur spännande exotiskt kök X var i sina smakbrytningar och om hur svenskar är så tråkiga och dåliga eftersom vinutbudet på systembolaget var så himla fattigt. Man ba: skaffa ett liv?

Internetmobbingen banar väg för en ny människosyn.

Jag tror att Julia Scott har helt rätt när hon skriver att det kanske inte framförallt är anonymiteten som påverkar vårat beteende på internet, utan att lättillgängligheten och uppmuntran till elakheter kan vara lika avgörande.

Men vad jag framförallt tror spelar roll är varken din egen anonymitet eller lättillgängligheten, utan offrets anonymitet. Du ser inte offret, du behöver inte ta del av reaktionen annat än i text, det berör dig helt enkelt inte. Offret reduceras till en besökssiffra och därför känner du inte samma medmänskliga ansvar som annars.

Jag tror att den rent visuella bilden av en människa som blir sårad, som är ledsen, är betydligt starkare än vi tror.Vi känner lätt igenom oss i ett ledset ansikte, det skapar associationer och signaler som är nedärvda hos oss sen miljontals år. Betydligt starkare än vad bara ord kan göra.

Att anonymisering av offret är en viktigt del i processen som en människa som skadar människor på regelbunden basis går igenom. Soldater måste gå igenom de processen för att palla, men vi gör det alla hela tiden. Vem bryr sig om att tusentals indier varje dag slavar för oss i klädfabriken för att producera varor vi inte behöver när man kan bry sig om personliga människoöden, starka historier. Vi tenderar att bli betydligt mycket mer berörda av en enskild indiers historia, än av det faktum att det finns tusentals som delar densamma. Inte så konstigt alls, vi relaterar såklart till det vi kan identifiera oss i, och det är betydligt lättare att identifiera sig med en personlig historia än statistik.

Ökat internetanvändande leder till en intressant frågeställning: vad är moral, egentligen? Hittills har det varit lätt att vara snäll, vi har kunnat se de människor vi har varit elaka mot, kunnat se deras reaktioner direkt, få dåligt samvete och be om ursäkt. Eller inte vara elak från första början. Men när det sociala spelet sker mer över internet så försvinner den här spärren, det som hindrar oss från att säga något riktigt elakt och onödigt. Det betyder att vi måste skapa oss nya spärrar, vi måste omdefiniera vem som är värd att känna medlidande med, vem som är värd att ta hänsyn till.

Ett mer intellektuellt förhållningssätt till socialt spel och ”elakheter” måste skapas. Över internet kan man inte bara agera på känsla, man måste tänka över och analysera. Man måste tänka efter: skulle jag bli ledsen om jag läste detta om mig, är kritiken befogad eller bara ett omoget påhopp, var går gränsen, vad är mitt personliga ansvar?

Jag hoppas på att debatten rörande nätmobbing kan komma att bli en debatt kring mycket mer. Kring globalisering, kapitalism, exploatering och medmänsklighet över nationella gränser. En öppning för att diskutera hur rimligt det egentligen är att vi fixerar oss så mycket vid de individuella livsödena och ofta ser med blida ögon på betydligt allvarligare och omfattande men för oss mer abstrakta missförhållanden.

Men också en diskussion om ansvar, är det som med vanlig mobbing, vanlig utnyttjande, att den som bara står tyst och ser på också är en del av problemet. Räcker det med att skita i att köpa kläder från h&m, eller bör jag uppmuntra andra till detsamma också, räcker det med att bara skaka på huvudet åt Kissie, eller bör jag ge hennes offer min uppmuntran?