Running with Scissors.

På inrådan från Lisa så såg jag filmen Running with Scissors. Emanuel beskrev den som en ”bättre variant av Fanny och Alexander” vilket är en fullkomligt felaktig jämförelse, så det skrev jag bara för att dissa honom.

Running with Scissors heter i den svenska översättningen Det är något som inte stämmer, vilket bara sammanfattar filmen så jävla bra. Den är verkligen rakt igenom otroligt otroligt konstig. Den handlar om Augusten som av sin knäppa mamma skickas att bo hos hennes psykolog som är spritt språngande galen. I hans nya hem så står julgranen framme året om, hundmat ät som snacks framför tv:n och framtiden spås i avföring. Samtidigt som han lever i komplett kaos där så ska hans mamma ”finna sig själv” efter uppbrottet med sin man, vilket i princip går ut på att hon när sin dröm om att bli känd för det geni hon ”faktiskt” är.

Det är obehagligt att se hur psykologen manipulerar både sin familj och sina patienter till att avguda honom och samtidigt proppar dem fulla med psykofarmaka. Augustens mammas sammanbrott var det jag reagerade starkast på, mina tankar vandrade direkt till mamman i Requiem for a Dream som flippar när hon försöker bli smal genom att ta tabletter innehållande amfetamin, en grej som jag tycker är otroligt obehaglig. Det är så jävla sorgligt, samtidigt som man hyser en stark antipati för karaktären för det gör liksom lite för ont att tycka synd om människan.

En på det stora hela en mycket bra film. Stundtals otroligt jobbig att kolla på men stundtals även väldigt rolig. Jag antar att det är så film om psykisk sjukdom ska göras: man ska lyfta fram det absurda och komiska i situationerna, men samtidigt kunna bryta av det för att lyfta fram det tragiska i att människan som vi skrattar åt på fullt allvar ägnar sig åt dessa galenskaper. Det är hur som helst en berättarteknik som fungerar väldigt bra på mig.

Skådespelarinsatserna var bra, jag älskar Gwyneth Paltrows roll som den galna kristna dottern till psykologen. Men jag hade velat att berättelsen var mer matig, att det kom fram mer om galenskaperna i familjen. Kanske handlar det bara om mitt omättliga sug efter information om märkliga personer, för detta var ju trots allt en spelfilm och inte en dokumentär. Jag ville helt enkelt aldrig att den skulle ta slut, jag ville bara vet mer om den här komplett galna familjen. Men man måste ju sluta när det är som bäst också. Jag tror hur som helst att jag ska läsa boken som är filmens förlaga, alltså Augustens självbiografi.

Så för den som inte fattat det rekommenderar jag filmen starkt. Och tack för tipset! Kom gärna med fler om ni kommer på nåt.

Livsstilshets.

Bloggkommentatorerna frågar sig varför detta är så provocerande.

Jag kan inte svara för andra, men personligen så tycker jag att livsstilshetsen som råder i samhället är otroligt sorglig och destruktiv.

Jag har innan skrivit om vad jag kallar ”porslinsflickor” vilket i princip är brudar som klär sig i söta klänningar, äter gulliga bakverk, dokumenterar samtliga måltider på sina gulliga bloggar och på det stora hela lever sitt liv i en illusion, en rosa drömvärld.

Fan va bitter. Vad som gör att folk bakar cupcakes eller köper rosa saftflaskor är väl upp till var och en. Själv bakar jag muffins för att inte gråta, när jag mår dåligt. Tydligen får glasyren och färg-grant strössel mig att må bäẗtre inombords. Det gör inte mig til en fulare person inombords.
Så om fina saker, gör världen lite vackrare, och får oss att må lite bäẗtre, vad gör det då?
Inte gör du saken bättre att klanka ner på andra människor, om du vill visa att insidan räknas, för din blev genast fulare. Vi är alla olika. Deal with it.

Tycker folk då. Jamen visst, alla är väl fria att leva sina liv i gulliga små drömvärldar, men det tar inte ifrån mig rätten att tycka att det är löjligt.

Estetisering och konceptualisering är två av mina favorituttryck. Estetisering är att förvandla allting till estetik, om man estetiserar sin mat så äter man kanske saker man tycker är ”fina”, antingen för att de har ett vackert utseende eller för att det platsar in i en bild man tycker är fin. Ett bra exempel på det senare är en baguette man köper på ett bageri. Man tycker att det är fint när man går in på det (förslagsvis) pittoreska bageriet, man får en fin ”frasig” påse att bära sin baguette i, man bör den kanske under armen för det gör man i frankrike, eller i alla fall i iden om frankrike och när man slutligen äter baguetten så har alla dessa bilder, värderingar och upplevelser samlats i den lilla brödbiten. Då har du estetiserat baguetten.

Konceptualisering är förlängningen av detta fenomen, när du förvandlar baguetten och tillhörande attribut till ett sätt att leva, till ett koncept, även kallat livsstil. Det börjar med att du är så vansinnigt förtjust i den bild du målar upp i huvudet av baguetten, moleskineboken eller cupcaken, sedan så läggs attribut efter attribut till för att göra livet mer och mer likt din mentala bild. Du går där på gatan med din moleskine i väskan, din basker på huvudet och din baguette under armen och känner att allt är precis som i en film.

Gott så. Det jag blir upprörd över är när konceptualiseringen står i vägen för vad man egentligen mår bra av eller värderar i sitt liv, eller när det står som en skyddsmur för människor som inte orkar göra det. Ett bra exempel är folk som estetiserar och konceptualiserar dåliga saker, som att må dåligt, rökning, olycklig kärlek, ätstörningar eller ickefunktionella produkter. Ett annat exempel är när folk köper totalt onödiga eller dåliga saker för att dem är ”fina”, såsom plåster med roliga figurer som sitter dåligt eller svindyra anteckningsböcker de aldrig skriver i.

Det tredje exemplet är när folk strävar hela sitt liv efter att nå någon slags perfektion som de sedan inte vet vad de ska göra av. Man frågar sig inte varför man vill nå det här målet, vad man ska göra efter att målet blivit nått utan ser det som ett självändamål att ha en ”perfekt” lägenhet. Visserligen är det väl trevligt med ett vackert hem men det finns alltid en risk i att hänga upp för mycket av sitt liv på en specifik vision utan övrig verklighetsförankring. Ungefär som anorektikern som bara vill gå ner utan egentlig anledning, eller som den ”duktiga flickan” som bara måste ha MVG i allt utan att ha någon ide om varför. Att hänga upp sitt liv på sin lägenhet, sin klädstil eller något annat ytligt leder ofta till en viss inre tomhet när målet är nått eller när man når någon form av insikt om att det kanske finns andra värden i livet.

Slutligen så är det ju den här typen av livsstilshets som får konsumtionssamhället att vara så efterblivet som det är idag. Människor konsumerar inte utifrån rationella argument såsom kvalitet, hållbarhet, behov eller miljö, utan bara efter sin mentala bild av det perfekta livet. Dessutom definierar folk ofta sig själv utifrån sin konsumtion. Man är en sko- eller väskmänniska, man har ”sin egen” stil eller följer trender slaviskt, man ser sin personliga stil som ett viktigt sätt att uttrycka sin personlighet på. Inte bara sin klädstil utan sina accessoarer, sina anteckningsböcker, sin musiksmak, sina inredning, sina barns kläder och ens mat. Givetvis måste konsumtion innehålla en viss mängd estetisering, men man behöver liksom inte överdriva, det skadar både en själv och miljön.

Tävling!

Jag tänkte delta i en fototävling med tema höst på den här bloggen där man kan vinna en upptryckning av en valfri bild på canvasduk.

Detta är mitt bidrag, det är inte en av mina bästa bilder men jag tycker att den är jävligt cool, eftersom växten verkligen är som en heltäckande matta över husväggen, och så är den ju sjukt höstig, även.

Jag skulle vilja vinna för att kunna trycka upp ett foto på mina fina kompisar, så att jag kan kolla på dem varje dag när jag vaknar och påminnas om allt det vackra i livet!

Fräscha och uppdaterade åsikter.

Idag är jag upprörd över människan som tycker att man ska ”hänga ut” sexförbrytare på internet. Ska det vara som att ”skämmas på torget” kanske, som Beatrice Ask så fint uttryckte det när hon talade om de så bespottade gredelina kuverten som skulle skickas till alla sexköpare.

Vad jag vet så fungerar det som så i en rättsstat, att du blir dömd och när du sedan avtjänat ditt straff så står du fri från skuld. Visserligen så kommer man alltid att bli dömd av de delar av omgivningen som känner till ditt brott, men rättsväsendet ska fan inte uppmuntra till vidare fördömande av en person efter avtjänat straff. Det ska inte uppmuntra till fördömande innan avtjäning heller, då straffet i en rättsstat ska bestå av det som lagen utfärdar, inte något allmänt hat som man med hjälp av samhället piskar fram.

Det liknar ju den typen av lagar man hade på medeltiden när typ landsförvisning/laglöshet (det vill säga att alla är fria att själv ”ta lagen i egna händer” och straffa den dömda) var rimliga straff för saker om typ otrohet. Det känns ju fräscht och uppdaterat. Sorgligt nog så har denna syn på rättsskipning blivit ganska vanligt förekommande, speciellt när det gäller sexbrott. Folk verkar tycka att det är okej att staten ska anspela på omgivningens förakt för förbrytaren för att förstärka straffet. Lustigt att detta bara gäller när det kommer till sexbrott och inte vid typ mord, misshandel, hatbrott, ekonomiska brott eller stöld.

Att människor inte fattar att de bara sysslar med samma fina gamla sexualmoral som har förtryckt kvinnor, homosexuella och människor i största allmänhet under flera tusen år. Eller är de rentav stolta över sitt moralistiska förtryckararv?

Vi ska inte utradera något jävla kulturarv.

Björklund har också fått kritik för att förslaget är en flirt med främlingsfientliga krafter. Men han tror att mer kristendom ska göra Sverige öppnare.

– Att vi ska utradera vårt eget kulturarv på grund av invandringen det tror jag är fel tänkt. Sverige kommer vara ett mer öppet och välkomnande land om de som växer upp här känner sig trygga i sitt eget kulturarv, säger Jan Björklund i TV4.

Detta handlar inte om att något kulturarv ska utraderas, det handlar om att kristendomen som religion inte borde ha särställning. Jag håller med om att vi inte ska utradera vårt kulturarv, jag tror få av Björklunds kritiker gör det. Jag firar jul, midsommar, påsk och valborg, jag läser Selma Lagerlöf och Strindberg, det är väl vår kulturarv? Om man tror att kristendomen är en så jävla väsentlig del av vårt kulturarv så borde man tänka om.

Att Björklund hävdar att anledningen till att vi firar jul är att jesusbarnet föddes då är i det närmaste genant. Alla som har minsta lilla koll på svensk historia vet att högtiden jul härstammar från midvinterblotet. Det är en högtid som har sitt ursprung i naturdyrkan som man sedan har gjort kristen för att lättare kunna smyga in i den vidriga religionen i vårt land.

Vårt kulturarv är minst lika mycket hedniskt som kristet. Midsommar, nyår eller valborg, som ändå är två av våra största högtider, har absolut ingenting med kristendomen att göra. Som jag sade innan är julen inte heller ursprungligen kristen och jag har också hört nämnas att påsken har sina asatrosanor, men vet inte vilka dessa skulle bestå i.

På det stora hela är inget i vare sig vår kultur eller lagstiftning särskilt kristet. De flesta lagar skulle kunna härledas från andra politiska ideologier eller helt enkelt bara utifrån det som funkar bäst, utom såklart de morallagar vi har gällande sex, men det fattar jag inte varför vi är intresserade av att behålla. Det är hursomhelst knappast så att våran samhällsmoral skulle krackelera om vi tog bort det kristna inflytandet, som vissa verkar vilja göra gällande.

Om vi läser svensk historia i skolan så kommer det kristna inflytandet att lyftas fram automatiskt, men då har man också en plattform för att berätta om allt det som Sverige är vid sidan om kristendomen. Att känna sin kultur handlar inte bara om att känna sin folkreligion, utan om att känna hela sin historia, sin geografi och vilka värderingar som genom tiden varit gällande: socialdemokrati, sexualmoral, asatro, naturdyrkan och kristendom. Det ska också finnas ett fokus på att lokalisera de här värderingarna i vårt moderna samhälle och givetvis att ifrågasätta dem. Att läsa bibeltexter är däremot inget annat än trams som inte hör hemma i skolmiljö. Vi ska inte ge kristendomen ”äran” för något som är urgamla hedniska traditioner.

Bra jobbat Dennis!

Gick in på DennisM:s blogg nu och såg detta inlägg. Jag ba: fan vad fint. Fan vad fint att snubben som startade ett bråk med Hanna Fridén när han sade att hon var för tjock och att hon var snyggare när hon var ätstörd, som kallade sina kompisar för ”size zero-Zana” och ”plus size-Åsa”, som stolt deklamerade att han bara käkat äpplen i en vecka äntligen skriver om det här ordentligt, äntligen skriver om att han var ätstörd och hur värdelöst det är.

Bra Dennis! Det är fint att du går ut med det här, det är både modigt och inspirerande och dessutom ack så sant. För det finns få saker som är så värdelösa som självsvält, att spy upp sin mat eller liknande trams. Man blir bara ledsen, trött och ful.