Den förälder som bryter kontakten med sin son på grund av hans politiska hemvist gör nog ett fatalt misstag.

Utanförskap och otrygghet främjar rasism. Det är en något de flesta är överens om.

I de enskilda fallen kan man se att människor som är utsatta, haft jobbiga uppväxtförhållanden och så vidare söker sig till extrema grupper där det finns tydliga hierarkier så att alla vet sin plats och där man dessutom ofta blir välkomnad med öppna armar, eftersom Sd och andra rasistiska grupper behöver allt stöd de kan få. Där man umgås med människor på grund av sina gemensamma åsikters skull, där man kan föras samman av ett gemensamt hat. Naturligt faller det sig också att människor som upplever att de misslyckats med sina förehavanden i livet letar efter syndabockar.

Om jag fick reda på att mitt syskon, mitt barn eller en vän var Sd-sympatisör så skulle jag inte svara med att bryta kontakten, jag skulle visa att jag tyckte om personen för den hen var men inte för den sakens skull respekterade henoms åsikter. Jag skulle försöka resonera med personen och komma fram till varför hen tyckte som hen tyckte. Helt enkelt för att jag tror att öppen dialog och förståelse är det bästa sättet att bryta extrema åsikter på. För den som blir utfryst så faller det sig naturligt att skapa egna grupper och syndabockar.

Detta betyder inte att man ska acceptera den andra partens åsikter, för det är en stor skillnad på att acceptera personer och åsikter. Du kan älska en person utan att älska vad den gör. Man måste kunna ifrågasätta utan att det ska ses som fientligt, för den som hyser en åsikt som hen också uttrycker ska vara beredd på att försvara den. Men om man tycker att de som är främlingsfientliga ska lyssna på en så måste man också vara beredd att lyssna på dem. Det funkar inte att skrika ”rasist” så fort någon ifrågasätter hur vi hanterar invandring, man måste erkänna de poänger Sd och andra har för att kunna föra en konstruktiv dialog. Det säger ju sig själv att den som inte är beredd att lyssna inte heller anses värd att ta hänsyn till.

Det är en svår balansgång, absolut, idag så pendlar vi mellan ytterligheter varav den ena är att Sd ska behandlas som vilket parti som helst trots att stora delar av befolkningen är aktivt emot dem och den andra är att Sd till varje pris ska ignoreras, att man inte ens ska ge dem minsta lilla utrymme eftersom allt de säger per definition är förkastligt. Ingen av dessa ytterligheter är rimliga. Vi måste se Sd och rasism för vad det är och granska allt de säger kritiskt, utan att för den sakens skull ignorera vad de säger. För hur mycket folk än försöker förneka det så finns det en anledning till att folk röstar Sd just nu, om alla var nöjda och glada så skulle det inte finnas ett behov av att finna en syndabock, och detta bör inte ignoreras.

Den förälder som bryter kontakten med sin son på grund av hans politiska hemvist gör nog ett fatalt misstag. Dels genom att stärka hans känsla av utanförskap, känslan av att tillhöra en missförstådd grupp och behovet av att söka sig närmre de som accepterar honom ”som han är”. Som jag sa innan: utanförskap och utsatthet stärker rasism, och vad kan vara ett större utanförskap än att bli utesluten från sin egen familj, att bli dissad av sin egen mor, som ska älska en för vem man än är. För det är väl det föräldrar är till för: att älska sina barn trots missbildningar, fetma, dåliga betyg eller konstiga åsikter.

Utred riktiga brott istället.

Åh herregud vad jag blir irriterad på människor som tycker att det är så himla trist att man kan vara anonym på nätet. Som ba: ”men jag tycker folk är så himla elaka, ska man kunna vara det utan att få sitt straff??????”.

Man ba: ja? Jävligt efterbliven inställning kan jag tycka, att man med lagliga medel ska hindra stackars människor (i det här fallet orkidéexpeter) att bli påhoppade anonymt. Inte bara för att det inte är statens uppgift att se till att människor har det trevligt, utan helt enkelt för att eftergifterna på yttrandefriheten är på tok för stora för att man ska palla bry sig om alla stackare som folk säger elaka saker till.

Sen undrar jag också: vad fan skulle en avanonymisering leda till? Troligen inte ett skit! Visst, det skulle göra att människor kunde ta saken i egna händer och skicka hotbrev/ringa/söka upp personer som varit dumma på internet, och därigenom själva göra sig skyldiga till lagbrott. Men rättsväsendet har fan i mig viktigare saker att syssla med än att folk ”kränker” varandra på forum. Typ att utreda riktiga brott.

Och det sätter väl fingret på vad jag hatar med folk som ska komma och moralisera kring internet. Dessa människor tycker undantagslöst att rättsväsendet ska stå till förfogande när det gäller fildelningsbrott, internetmobbing och blogginlägg som handlar om att man tycker att invandrare är dumma. De tycker att man ska upprätthålla samma krav på vad som får och inte får publiceras på nätet som i en tidning. Vad de missar är att det är ett helt omöjligt projekt rent ekonomiskt, rättsapparaten kan bara inte ta den belastningen. Tänk er att de skulle utreda varenda elakt inlägg Kissie skrev? Det skulle verkligen bli helt omöjligt.

Ibland måste man göra prioriteringar och då tycker jag att de som inte fixar ”det hårda klimatet” på internet kan köpa latte för sina pengar alternativt betala sina egna rättegångskostnader, för jag vill fan inte att domstolar ska syssla med att utreda lindrig internetmobbing när vi redan som det är har ett stort problem med att många anmälda riktiga brott (som misshandel) inte utreds ordentligt, för att det saknas resurser. Och då är Alexandra Pascalidous orkidésamlande vän inte enligt mig en rimlig prioritet.

Men ge bara människan pengar.

Detta fattar jag bara inte: om jag hade varit Fredrik Reinfeldt just nu så hade jag fan gett pengar från mina privata besparingar till Annica Holmquist. Det känns som ett värt pris att betala för att inte vara det ondaste människan i landet med hela svenska folket.

Att regeringen inte bara tar och fixar till de här utförsäkringsgrejerna. För det första så verkar det mest handla om systemfel, det vill säga att det verkligen finns belägg för att en människa ska vara sjukskriven men att det inte efterföljs för att systemet är efterblivet och godtyckligt.Visserligen är systemfel ofta jävligt mycket svårare att lösa än att bara pumpa in pengar i det hela, men ändå. Det borde tas tag i nu, om inte för våran så för i alla fall för deras egen vinnings skull.

Systemet var troligen efterblivet och godtyckligt redan innan men när de får mindre pengar att röra sig med blir fallen självklart extremare. Jag tror dock inte att någon i varken opposition eller regering tycker att det är så det ska ligga till men lösningen bör inte vara att pumpa in mer pengar utan att se till att ingen utsätts för godtycke eller en orättvis bedömning. Det bör finnas extremt stränga och tydliga ramverk för vad man ska göra med olika fall inom alla områden där man sysslar med människor i utsatta situationer, annars kommer det alltid att leda till godtycklighet.

Jag har dock sagt det förut och jag säger det igen: svenskarna är ett av världen friskaste folk, men paradoxalt nog också ett av de mest sjukskrivna. Jag tror inte människor mår bra av att daltas med, att sitta inne och mysa i det sociala försäkringssytemet när man egentligen behöver komma ut och vara lite produktiv. Ni vet: skaffa ett jobb, plugga på högskola eller något annat inkomstbringande. Det är inte bara blaj att människor i allmänhet mår bra av att ”göra rätt” för sig. Sen finns det ju de som bidragsfuskar också, vilket är ett jävla ofog som man verkligen borde komma till bukt med.

Människor som kan jobba och människor som redan jobbar men fuskar till sig bidrag också borde inte få pengar från försäkringskassan, för det är helt enkelt inte dem den är till för. Försäkringskassan är till för dem som är sjuka, som inte kan jobba. Det är såklart förjävligt att människor som verkligen är sjuka blir utförsäkrade men det handlar troligen mest om ett systemfel, att det inte finns tillräckligt tydliga ramverk eller att de redan existerande inte efterföljs som önskvärt.

Fast det vittnar fortfarande om en fruktansvärd jävla människosyn när det enda Fredrik kan säga om det hela är att ”det säkert kommer att lösa sig” och att försäkringskassan trots all kalabalik inte ger henne pengar. Så därför är jag ändå jävligt glad att jag kan säga att jag inte röstade på moderaterna i det här valet.

Klart man ska kritisera Sd, men kanske måste inte alla sammanhang präglas av det.

En kommentar jag fick på det här inlägget som handlade om Sd:s ”dramatiska” demonstration när de lämnade storkyrkan under Eva Brunners predikan.

Så bara för att Sd kommit in i riksdagen ska det nu vara förbjudet att argumentera emot främlingsfientlighet i politiska sammanhang? Av respekt mot Sd ska man inte få prata om alla människors lika värde? Herregud jag orkar inte ens… det är för absurt.

Jag vet att det finns dem som hävdar att Eva Brunner minsann inte alls uttalade sig kritiskt mot specifikt Sd, utan mot främlingsfientlighet i största allmänhet. Men hon höll faktiskt en predikan där hon nämnde demonstrationer som hölls mot Sd. Visste, de hölls också mot främlingsfientlighet i allmänhet, men fortfarande mot Sd i synnerhet.

Jag tycker inte att folk ska skita i att kritisera Sd, jag har gjort det själv och jag har till och med försvarat de övriga partierna när de ”fryser ut” Sd, vilket ju verkar vara populärt att tycka är fel. I riksdagshuset, i utskotten, i regeringen får och bör de säga emot Sd så mycket som det bara går.

Men om vi har vissa ritualer som omgärdar demokratin så ska inte dessa vara ytterliggare en arena för att bekämpa ett specifikt parti. Dessa ritualer ska vara politiskt obundna, för annars har vi faktiskt ett problem, det vill säga att ett parti systematiskt trycks ner, inte bara i den politiska debatten utan också i allt det som omgärdar politiken. Det är verkligen vad man kan kalla mobbing, utfrysning och elitism, och ett sådant beteende är inte värdigt en demokrati.

Att förklara världen ur bamseperspektiv.

Jag sitter för tillfället på mitt barnvaktsjobb och chillar. Barnen är helt galna idag, de slåss om sina bilar och nån slags garage för leksaksbilarna. Alltså, verkligen slåss, biter varandra och har sig.

Så jag måste uppbåda all min pedagogiska kraft och ba: ”men Håkan, du måste låta Martin leka med dina leksaker för det blir så mycket roligare om man daler på sakerna! Då får kanske du leka med Martins saker sen också!” och liknande ”alla ska dela”-tjafs. Det går verkligen helt emot min natur att förklara saker och ting som att man inte ska slåss och att man ska dela med sig ur bamseperspektiv.

Jag känner att jag gör en jävla uppoffring för mitt jobb må jag säga.

Fjolligt inlägg om kärlek (men idag tänker jag för omväxling skull skriva något om en känsla som inte är ångest eller ilska).

I mitt liv finns just nu en människa som jag inte skulle klara mig utan, min pojkvän sen ett och ett halvt år tillbaka är en otroligt viktigt del av mitt liv. Om det skulle ta slut mellan oss nu skulle jag nog inte riktigt fixa det, jag skulle bli helt förstörd.

Min kompis Hilda tycker detta är dåligt, hon tycker inte att man ska vara för beroende av en person. Det är kanske sant att det gör en sårbar, men samtidigt tycker jag att man ska kunna öppna sig själv och våga ge sig hän åt kärleken. Man faller väl kanske hårdare när det händer, men hårda fall är en del av livet och något man måste våga utsätta sig för. Jag tror att det farligaste man kan göra är att aldrig utsätta sig själv för risker.

”Ensam är stark” var mitt motto tills jag träffade Emanuel, då blev plötsligt allt i mitt liv beroende av att vi var två, mina veckor planeras delvis efter när han kan ses, om han behöver mig lägger jag ifrån mig allt annat för det. Visserligen kan jag göra detsamma för en vän, men aldrig i samma utsträckning. För Emanuel kan jag göra saker jag aldrig hade gjort för vänskaps skull.

Att erkänna för mig själv att jag är beroende, att min lycka är beroende av honom, det var svårt. Dittills hade jag alltid betraktat mig själv som en stark och självständig kvinna, en person som inte behöver hjälp. Men sen insåg jag: jag är, lika mycket som alla andra, beroende av samhället, den kontext jag befinner mig i och andra personer. Jag behöver sällskap, jag behöver kärlek, jag behöver en person att skapa en framtid tillsammans med, göra upp planer med, bli hjälpt av och även hjälpa.

Så för att svara på frågan: kärlek är att erkänna att man kan vara svag, att man behöver en annan människa i sitt liv. Kärlek är att lägga sina idéer om den ensamma och starka människan på hyllan och lägga sitt liv i någon annans händer.