Etikett: företag

Anställningstrygghetsfrågan måste fan redas ut.

Den här artikeln borde läsas tycker jag. Den handlar om bemanningsföretag.

Ofta motiveras förekomsten av bemanningsföretag med att det är bra för flexibiliteten på arbetsmarknaden och att det är en ”fot in” i yrkeslivet. Detta i sig kan absolut vara goda argument om det nu var så det funkade, men det råder det ganska delade meningar om.

Jag skulle vara helt okej med provanställning och bemanningsföretag om det ledde till trygga anställningar för en majoritet. Så ser det tyvärr inte ut idag utan många stannar i otrygga arbetsförhållanden under en väldigt lång tid.

Det måste vara så otroligt tärande på psyket att jobba på samma arbetsplats i flera år och ändå inte ha någon anställningstrygghet eller några möjligheter till utveckling och avancemang. Ingen person mår ju bra av att trampa på samma ställe år ut och år in.

Frågan med anställningstrygghet måste lösas, för såhär kan vi faktiskt inte ha det. Vi kan inte ha ett samhälle där människor som uppenbarligen behövs på en arbetsplats fortfarande efter flera års tid inte blir betraktade som ”riktiga” anställda. Jag förstår att det kan finnas ett behov av flexibilitet på arbetsmarknaden, men när bemanningsföretag används som en mellanhand i vad vi annars skulle kalla en vanlig heltidstjänst för att företaget ska slippa från ansvar så är det ju uppenbarligen något som inte riktigt funkar som det ska.

Hur kan det vara motiverat att ge pengar till stora företag som ”tack” för att de bygger vinstdrivande verksamhet.

Regeringen har beviljat ett bidrag på 100 miljoner kronor till att facebook ska bygga sina serverhallar i Luleå. Jag har så otroligt svårt att begripa hur man kan tycka att det är rätt att ge skattepengar, och så mycket dessutom, till ett privat företag för att de ska kunna bygga upp sin egen verksamhet. Om man räknar på det ger regeringen en tredjedels miljon till varje årsanställd, då satsningen förväntas kräva 300 anställda. Jag vet inte hur mycket det kostar att anställa någon i ett år, men jag kan nog tänka mig att det blir +/- noll i slutänden.

Jag har förstått det som att det handlar om en principsak. Man vill inte att tillväxt ska skapas i den offentliga sektorn, utan i den privata. Men just nu är den privata sektorn till stor del finansierad med skattepengar genom den här typen av bidrag, varför inte bara använda dem till att ha fler offentliganställda som ju faktiskt behövs.

Hur kan det vara motiverat utifrån någon politisk ideologi eller samhällsmål att ge pengar till stora företag som ”tack” för att de bygger sin vinstdrivande verksamhet på ett speciellt ställe. Jag kan tycka att bidrag till affärsverksamhet är motiverat när det handlar om människor utan kapital som vill starta upp verksamheter, fast jag är tveksam även i de fallen. Absolut inte när ett företag som Facebook, som redan investerar flera miljarder egna kronor, har valt staden Luleå för att bygga på sitt imperium.

Jag ser det mer eller mindre som korporativism då skattepengar används för att finansiera samhällsonyttiga privata projekt.

Oförenliga krav.

Blondinbella skriver om gymnasietiden och när hon tog studenten. Jag är knappast förvånad över att det inte var så rosaskimrande som hon ville få det till då. Blonsinbella satsade som bekant på sitt företag istället för skolan det sista året, ett fullt rimligt val jag också hade gjort i hennes situation. Hon skriver om skolans ovilja att samarbeta med henne kring detta:

Men innan jag tog beslutet så försökte jag få skolan att samarbeta, hjälpa mig att få jobbet och plugget att gå ihop men det var helt omöjligt. Det fanns inget utrymme för nytänk eller resurser för att ens fundera.

Det är sant att det är tråkigt att det inte finns rum för alternativa lösningar i skolvärlden, men jag kan verkligen förstå hennes skola samtidigt. Själv gick jag ett halvår extra i gymnasiet på grund av depression, en lösning som var ganska enkel att ordna. Men det finns ingen anledning för en skola att lägga resurser på en elev som rätt upp och ner väljer att prioritera något annat.

Alla skolor är tilldelade en viss summa pengar, en skola som Jensen (där Bella gick om jag inte minns fel) är ju dessutom en privatskola som vill gå med vinst. Att dessa pengar skulle läggas på entreprenörsungar är en absurd ide. Speciellt med den åtstramningspolitik som Blondinbellas älsklingar moderaterna för. Skolan är en tjänst som erbjuds en på vissa villkor, bland annat att man ska upplåta tid och energi åt den.

Jag tycker att det är fascinerande hur man kan vara för en åtstramningspolitik samtidigt som man i sin egen kontakt med statliga institutioner kräver att de ska vara individanpassade och flexibla. Sånt kostar pengar.

Marknadsfundamentalister.

Satan vad jag stör mig på fundamentalistiska frimarknadsanhängare som alltid, när man börjar tala om arbetarrätt ochlöner, måste informera om att arbetsköpare bara har makten när det råder ett överflöd på arbetskraft. För det första är det löjligt världsfrånvänt att anta att marknaden är ett perfekt urverk som reglerar sig själv, för det andra har jag svårt att fatta varför en försämring för faktiska människor skulle vara berättigad bara för att det råder arbetskraftöverskott.

Jag kan väl till viss del förstå resonemanget när det gäller lönerna, det kan nog finnas vissa företag som anställer fler när det är billigare även om jag tror att det är ganska vanligt att pengarna hamnar i företagarnas egna fickor. Däremot är det helt obegripligt när det rör sig om anställningstrygghet. På vilket sätt skulle ett försämrat anställningsskydd leda till att fler får jobb? Det är fullständigt obegripligt och försämrar endast på dem som är ute på arbetsmarknaden.

Ni kan snacka marknadslösningar när det gäller en massa saker, men när det gäller arbete blir det bara inhumant. Marknaden är inget egenvärde, man måste alltid fråga sig hur människorna i systemet påverkas.

Lön för en dags arbete är ju inget man saknar.

När man jobbar som jag gör så ska man alltid få en jävla massa tidrapporter underskrivna. Ibland går dock de i expeditionen innan man slutat för dagen och man kan inte heller få rapporten påskriven innan man jobbat klart. detta hände mig för ett par dagar sedan.

Så jag ringer till min förmedling och ber om dem ordna upp detta, vilket jag tycker är helt naturligt i och med att det är dem som står i kontakt med skolorna.

Tjejen i luren säger i alla fall följande:

– Du ska veta att om det bara är en dag eller så så brukar vi inte ringa skolan, för vi har inte tid med det. Om det är fler dagar så ringer vi för då kanske det är så att man saknar de där pengarna.

Ursäkta mig, men det är väl klart som fan att jag ska få pengar för det arbete jag utför och att det är förmedlingen som ska ansvara för detta. Annars så måste man ju åka tillbaka till skolan och hämta en massa tidrapporter hela tiden och det är ingen höjdare, speciellt inte när skolan ligger i Huddinge eller så.

Nu var det inget större problem i det här fallet, då skolan ligger på cykelavstånd och jag ändå måste lämna tillbaka nycklar där, men detta gör mig faktiskt genuint upprörd. Om de sagt vid intervjun att man inte kunde vara säker på att få lön för de timmar man arbetet så hade jag inte tagit jobbet.

Företag drivs av människor och det måste få sätta gränserna.

Karin Wanngård har ju sagt att unga inte ska behöva ta skitjobb. På det svarar några allianspolitiker och undrar vad som egentligen är ett skitjobb. De vill uppenbarligen få det att framstå som att Wanngård är föraktfull inför vanliga jävla knegare. De berättar att ett ”skitjobb” faktiskt kan vara början på en lysande karriär och försöker få det att framstå som att Wanngård vill förvägra alla ungdomar detta. Jag måste säga att jag mår lite illa av den uppenbart medvetna misstolkningen av Wanngård som ligger till grund för den här artikeln, de hackar på allt de kan komma åt!

Jag skulle inte ha tyckt att städning var ett skitjobb om man tjänade 150 spänn i timmen på det (skillnad här på att tjäna och att fakturera). Jag skulle inte tycka att Mcdonalds var ett skitjobb om man slapp stämpla ut när det inte var kunder i ”restaurangen”. Jag skulle inte tycka att telefonförsäljning var ett skitjobb om man hade en dräglig lön som var fast, och utöver den fick provision.

Jag känner en kille som jobbade med att göra rent spåren från snö i vintras. Det var långa arbetspass, slitigt och mitt i natten. Men jag skulle inte kalla det ett skitjobb, för han tjänade drygt 200 spänn i timmen. Nu handlar det såklart inte bara om lönen, utan om arbetsvillkor i övrigt. Är det okej att vara sjuk utan att få sparken? Skriker folk åt en varje dag? Har man en säker anställning?

I vissa fall kan man kompensera jobbigt jobb med en högre lön. Men många arbetsplatser där det jobbar mycket unga har satt det i system att ständigt ta in nya, för att folk helt enkelt inte orkar. Det finns arbetsplatser där medellängden på de anställda är några veckor, helt enkelt för att få pallar. Detta är gäller framförallt inom telemarketing.

Om det ser ut så borde man först och främst de till att återuppliva den numera sovande instansen arbetsmiljöverket så att de kan göra lite inspektioner. För om så få orkar mer än en månad utan att bli utslitna så är det ju något fel. Kanske kräver företagen för mycket av sina anställda. Det finns ju liksom en gräns för vad människor orkar med. Kanske inser folk att de inte kan sälja tillräckligt för att få en bra lön.

Skitjobb finns men det behöver inte vara så. Man kan ha en arbetsmiljö och villkor som gör att även de mest slitiga yrkena känns okej. En tolerans för att alla kanske inte är på topp varje dag, för att människor inte klarar vad som helst. Och om det nu skulle finnas något företag som inte överlever om de skulle ha så humana villkor att folk orkade stanna mer än en månad: ni skulle kanske ta och inse att er företagside inte funkar. För nånstans drivs ju företag ändå av människor, och det måste få sätta gränserna.

Men vad händer sen?

Eftersom jag gillar att hålla mig updaterad så har jag givetvis sett jobbsökarna. Alltså femmans nya satsning som handlar om att långtidsarbetslösa ska få jobb med hjälp av en så kallad coach.

”Alla kan få jobb”, inleder coachen. Jaha, tänker jag.

Sen får huvudpersonen skit i tio minuter för att hon sagt till sin sambo att hon sökt jobb när hon inte gjort det. Sambon har fått sälja sin drömbil för att de ska ha råd med mat, och tjejen har inte ens sökt jobb. Hemskt omoraliskt.

Och jag blir så matt. Jag blir så matt på detta samhälle som befolkas av coacher. Men jag blir också så matt eftersom jag själv förstår varför folk inte kan ta arbetslöshetsproblemet på allvar.

För herregud; jag förstår verkligen varför folk tycker att huvudpersonen i programmet är keff. Hon ÄR ju keff. Ljuger för sin sambo. Har varit arbetslös hela sitt liv. Har sökt nio jobb på två år, det är väl vad jag söker på två dagar. Men så har jag ju jobb också.

I slutet av programmet får hon jobb. fast egentligen inte. Hon får liksom ingen anställning. Hon som ringer från caféet säger ju ordagrant att hon ska komma och ”prova”. Tänk om hon inte kan sköta sitt jobb? Tänk om hon faktiskt suger och får sparken. Vad händer då? Ska hon coachas till ännu ett jobb som hon också misslyckas på?

Det som ger mig mest ångest i hela denna ”du kan om du vill”-cirkus är att ingen snackar om vad som ska hända när man får ett jobb. Det är ju inte som att jobb är någon slags gudagåva, det kan ju vara otroligt jobbigt att jobba. I alla fall om det är heltid i nån slitig bransch, som restaurangbranschen. Man blir trött och sliten och får arbetsskador. Och så ska man presetera. Och tänk om man inte kan?

Detta förbises ju totalt. Det faktum att man inte bara ska få ett jobb utan att man måste vara bra på det också, eller i alla fall klara det. Att det faktiskt finns människor somär sämre än andra på att utföra en uppgift. Att det inte handlar om vem som vill och försöker mest utan att det också handlar om vem som är bäst när det kommer till kritan. Att det inte bara handlar om att våga satsa på sitt företag utan att man måste ha en bra ide, också.

För det är rimligt och sunt att vara lite orolig när det kommer till att satsa. Det är rimligt att tveka lite innan man säljer villan, säger upp sig och investerar alla pengar och alla tid i sin företagside. För alla lyckas inte, hur mycket de än brinner för vad de gör.

Jag skulle vilja att man pratade mer om hur det här med jobb funkar när man väl är där. Om att det faktiskt inte bara är guld och gröna skogar bara för att man har ett jobb. Och att det faktiskt är jävligt mycket att spendera drygt 10 timmar om dagen (som många gör) på jobbet, på lunch eller på väg till jobbet. Och att det faktiskt är en jävla risk och ett jävla arbete att starta eget, och att alla som försökt faktiskt inte lyckats även fast det verkligen gett allt.

Problemet är inte kärnkraft, problemet är korruption.

Jag tycker att kärnkraft är en bra grej, trots det som sker i Japan. Det vore såklart mysigt om vi kunde ha vind, vatten och sol-kraft enbart men kärnkraft är alla gånger bättre än kol och olja. Kärnkraften kan dessutom utvecklas så att man kan utnyttja och påskynda fler steg i sönderfallsskedjan, och då kommer avfallet inte att vara ett lika stort problem.

Däremot så borde det finnas en internationell myndighet som ser över att kärnkraftsverken är säkra nog. Att det inte gör det tycker jag är konstigt. Motsvarande borde finnas för oljeborrningar och diverse där man anser att risken för global påverkan vid snedsteg är tillräckligt stor.

För det första så drabbar olyckor i kärnkraftverk inte bara dem i det aktuella landet, utan även oss. För det andra borde det ses som en mänsklig rättighet för dem som bor i det aktuella landet att inte behöva riskera sina liv eller hem för att nåt jävla företag vill spara pengar på säkerhetsarrangemang. För det finns säkra system men sen finns det alltid företag och politiker som tummar på reglerna för att det finns pengar att tjäna på det.

Därför kan inte bestämmelser och kontroll kring säkerhet vara upp till vilken regering som helst, det måste skötas på ett rent sätt där risken för korruption är obefintlig. För om det gör det är kärnkraften en fantastisk tillgång i kampen mot ett mycket mer överhängande och definitivt problem: den globala uppvärmningen.

Seriösa företag.

Var ju som sagt på arbetsintervju idag.

Älskar seriösa företag. Älskar framförallt företag som gör en stor poäng av att de minsann är seriösa.

Hon som intervjuade mig spände ögonen i mig och ba: det jobbar inga barn här. Alla har hyra att betala. Jag ba: ok.

Man framförallt: i sin platsannons hade de skrivit att man fick grundlön och provisionslön. Men tydligen fick man bara provision. Men det var ”inget problem” efter ”alla” sålde. Ca 10 sekunder efter började hon snacka om en tjej som hade fått slut för att hon inte hade sålt något på typ tre månader.

Sen spände hon ögonen i mig igen och ba: men det är bara upp till dig, hur mycket du VILL sälja.

Skönt att allt bara handlar om vad jag vill i slutänden. Fint att jag är i kontroll över mitt eget liv.

Arbetsförmedlingen.

Var på arbetsförmedlingen idag. Vilken plats alltså, full av negativitet. Man får tydligen inte använda svartjobb som en referens när man går via dem…

Tänkte på följande: tänk om man klädde upp sig för att gå till arbetsförmedlingen. Sjukt det hade varit. De flesta som var där hade nog inte klätt upp sig.

Fick veta att när man varit arbetslös i tre månader så kan man få starta eget-bidrag. Ska fan starta eget då. Ett bloggföretag. Ska investera alla pengar i kamerautrustning och fancy statistikmätningsverktyg för min blogg. Håhå.