Etikett: hår

En kavalkad av korkade hårargument.

Alltså seriöst. Det finns få saker jag bryr mig så lite om som hår. Jag bryr mig så lite att jag inte ens rakar håret på kroppen, något som annars är kutym bland personer av mitt kön. Jag tycker verkligen att det är en ointressant fråga hur människor väljer att ha sin hårväxt. Det fascinerar mig att det finns så många som verkligen bryr sig om andras hårväxt. Som bryr sig så mycket att de kollar noga noga under armhålorna på publiken i mello, tar en bild och lägger upp på Facebook. Jag menar, det är ju inte som att någon någonsin har sett en privatperson med hår under armarna, tagit en bild och sedan lagt upp på Facebook i syfte att håna personen. Och om det hade hänt hade jag tyckt att det var vidrigt, tro mig. Och jävligt konstig också eftersom det verkligen inte är en viktigt fråga huruvida folk rakar sig eller inte.

Kan folk bara sluta ha dessa pseudodebatter så jag slipper bry mig om hårväxt och kan återgå till mitt liv där jag ägnar mig åt andra saker än att raka mitt kroppshår? Kan folk bara sluta bry sig om vad andra väljer att göra med sina armhålor jag jag också slipper bry mig? Hur svårt kan det vara?

Ett argument man hör då och då är att det visst är rimligt att bry sig om ens partners hårväxt. Ja, det kan jag väl hålla med om. Jag bryr mig också om regelbunda sexpartners hygienvanor, tycker till exempel att det är sjukt äckligt med fettigt hår. Men nyckelordet här är partner, en partner är inte en person du en gång råkade se på Tv i några sekunder. Om man tror det har man en ganska vrickad syn på relationer.

En annan grej folk säger är att andra har rätt att ”tycka som de vill” om andra personers kroppshår. Absolut, att tycka står dig helt och hållet fritt. Det står dig faktiskt även fritt att gå fram till personer på stan och säga att deras underarmshår äcklar dig. Men om du nu gör det så står det väl fan också dem fritt att tycka att du är en jävla idiot och även uttrycka det?

Frågan är inte huruvida någon har en laglig rätt att tycka till om andra hårväxt eller ej, frågan är om det är ett vettigt sätt att agera på. Det är till exempel lagligt att vara otrogen, det betyder inte att det är rätt. Människors fixering av vad som är och bör vara tillåtet i lag och inte är bara ett sätt att slippa ifrån den moraliska diskussionen. Ja, vi har yttrandefrihet i Sverige men det gör inte att du behöver bete dig som ett jävla blockmongo. Man behöver inte göra dumma saker bara för att man kan. Det verkar ju bara skitkorkat.

Människor har som tur är i regel förmåga att tänka en liten bit bortom vad som är lagligt och inte. Människor kan konsultera sina personliga moral och tänka efter. Fundera en smula på vad som är bra att göra, vad som känns rätt. Saknar människor som drar dessa argument den förmågan? Det är i alla fall så jag tolkar det.

Det är bra att vara snäll.

Ibland kan jag bli lite sur på att folk gör värsta ideologiska striden av så simpla saker som denna. Oavsett om man tycker kvinnor ska raka sig under armarna eller ej så kan man väl ändå komma överens om att det är dumt att vara dum och att man istället ska vara snäll. Djupare än så är det inte.

Hej på er!

Efter att jag blev ombedd att göra ”något med mitt hår” av Sandra så tänkte jag göra slag i saken. Inte vill man göra sina läsare besvikna liksom. Nu har jag färgat det. Tyvärr blev det typ mörkrött med en touch av lila, men jaja. Vad gör man inte för att tillfredsställa sin omgivning liksom?

För övrigt så tycker jag att ni ska langa mer frågor i min frågestund.

Sluta prata om det som om ni offrar er som Jesus på korset för att andra ska få syndernas förlåtelse.

Nu till ett ämne jag tycker är väldigt viktigt. Jag skrev ju innan lite kort om det här med att säga ”feministen i mig” och varför jag tycker att det låter så fel. Jag har fått många svar från folk som menar att man kämpar emot den här synen man har på t.ex. att rakade ben skulle vara snyggare för sin feministiska övertygelses skull.

Vägrar raka benen men slits med åsikten att rakat är finare. GAH! samma sak med kläder och smink. Och könsroller. Kan tycke det ser förjävligt ut med män i feminina kläder men kämpar med att sluta upp med det tramset.

Inte att det inte är en uppoffring ibland för så är det ju med all moral, ibland drabbas man av egoistiska eller barnsliga begär, men ett högre jag sätter stopp. Ibland vill jag bete mig illa, men en del av mig säger stopp osv. osv.

– Lady dahmer

Det är klart att man ibland gör det lite mer omständligt för sig själv genom att hålla fast vid vissa principer men jag tycker inte att man ska se det som en uppoffring. Det är inte så att jag lider för att uppnå något slags ”greater good”. Min övertygelse är att jag skulle må bättre om jag frigjorde mig från dessa ideal. Sedan tror jag också att det skapar ett bättre samhälle om folk slår sig fria från idealen, och det är såklart en bonus. Det är ändå i grund och botten en kamp jag för mot mina egna föreställningar för att jag ska kunna må bättre, bli tryggare i mig själv.

Frigörandet från ideal är som träning. Det är (ska inte vara) ingenting man gör för någon annan för att vara duktig utan något man gör för sig själv för att må bra. Även om det ibland är bekvämare att sätta sig i soffan och kolla på tv så betyder inte det att träningen är en uppoffring. Det är något man gör för att man förstår att man kommer må bättre i framtiden om man gör.

Lady Dahmer skrev för en tid sedan ett inlägg om att inte raka benen, att det inte var något hon gjorde bara för sin egen vinnings skull. Jag menar att det blir helt omöjligt ur ett feministsikt perspektiv att ha en viss livsstil bara för att den ska tjäna andra. Om man går dag ut och dag in och tvingar sig själva att leva på ett visst sätt, vad har man då vunnit? Absolut ingenting. Man har varken vunnit personligen och man har inte heller vunnit något åt samhället, för idéen med feminism är väl ändå inte att kvinnor ska lida utan att vi ska bli mer nöjda med våra liv. Jag tycker inte att man är en god feministisk förebild om man lider sig igenom allt det där man som feminist ”ska” göra.

Att jag inte rakar benen regelbundet, sminkar mig dagligen eller slutat banta beror inte på att jag tvingat mig själv till att sluta på grund av feministisk övertygelse. Det handlar om att jag på grund av min feministiska övertygelse har kunnat se anledningen till att jag innan har känt press på att ha släta ben och därför kunnat släppa den. Jag tvingar inte mig själv till något, jag analyserar världen och lever på ett sätt jag tycker känns bekvämt utifrån det jag vet. Det är ingen uppoffring, det är en mental träning som kan vara lite kämpig att ta sig igenom men som i slutändan ger personlig utdelning.

Jag tror inte att Lady Dahmer egentligen vill raka benen men tvingar sig själv till att inte göra det. Om det är så så tycker jag att det är sorgligt, men jag tror inte att det är så. Jag tror att anledningen till att hon inte rakar benen är för att hon har sett de strukturer som innan fått henne att göra det och därför frigjort sig från det mentala tvånget. Även om hon säkert ibland känner att det hade varit finare med rakade ben så vet hon varför hon känner så, och kan därför värja sig. Jag vägrar tro att Lady Dahmer skulle må bättre om hon gav efter för de där idealen och började raka benen.

Så jag vill helt enkelt uppmuntra till att börja snacka om den personliga vinningen i att bryta sig fri från idealen. Att man kan bli en lyckligare människa. Att man kan få fokusera på andra saker. Sluta prata om det som om det var en uppoffring ni gör för andra kvinnor, som om ni offrar er som Jesus på korset för att andra ska få syndernas förlåtelse. Den typen av martyrskap gör det nämligen jävligt oattraktivt att bryta mot normerna.

Hur kan man vara tvungen att berätta det för hela världen?

Den första kommentaren på min feministskola blev alltså denna:

Jag är ingen feminist men jag måste också säga att jag tycker att det är äckligt….. jag vet inte varför jag tycker det, men jag tycker att det är ofräscht helt enkelt…. kroppsbehåring över huvud taget… kan vara för att jag har fobi mot just hår?

Och det illustrerar väl väldigt bra precis vad jag menar. Varför ”måste” man berätta vad man tycker om kroppshår personligen? Varför ”måste” man säga det i den kontexten det var, alltså under en krönika som handlade om rätten att få bestämma över den egna kroppen utan att bli kallad äcklig.

Att man har fobi mot hår (hur det nu ens är möjligt) är ett ganska fattigt argument. Om man på allvar har en fobi så ska man gå i terapi, inte försöka anpassa resten av världen efter ens sjukdom (för fobi är faktiskt en sjukdom). Eller så undviker man det man är rädd för, det vill säga vistas inte på platser där hår kan förekomma.

Nu tror jag inte att denna person hade någon fobi mot kroppshår men hela poängen är att personer med fobier eller väldigt starka preferenser är dem som måste anpassa sig för att inte hamna i konflikt med resten av världen, inte tvärtom.

Om det finns en snedfördelning i ett samhälle i hur olika ideal representeras och lyfts upp då kan man inte behandla varje enskild incident likadant.

Ofta när man diskuterar ideal så får man höra följande; ”men är det inte lika illa med tjocka modeller, fetma är ju också farligt för hälsan”. När jag hör det vill jag bara vända dessa människors ansikten mot reklampelarna, tidningarna, filmerna och typ allt annat i vår kultur som presenterar något slags ideal.

För om man ser sin omkring så ser man att det där idealet med feta människor, det finns inte. Visst finns det mediarepresentationer av kurviga/mulliga personer, även om dessa är få, men att övervikt eller fetma på något sätt skulle avbildas positivt det händer ju banne mig inte.

Problemet är inte att det finns smala personer eller modeller. Problemet är att vårt absolut största ideal, som finns representerat nästan överallt, ser precis likadant ut. Man ska vara smal. Varför känner men sig tvungen att argumentera utifrån en världsbild som inte existerar? Hade det inte varit bättre att diskutera ideal utifrån hur verkligheten faktiskt ser ut istället för att konstruera olika långsökta exempel?

Jag kan säga som så, att om det fanns ett ideal att man skulle vara fet som många kände sig tvungna att anpassa sig efter, då skulle jag vara emot det också. Det vore inte ett hälsosamt ideal och det skulle också vara uteslutande mot dem som har svårt att gå upp i vikt, inte kan äta stor mängder utan att må dåligt eller som inte har råd med stora mängder mat. Men vi har inte det idealet.

Samma grej kan man se när det gäller hår under armarna. Personer som uppmuntrar kvinnor att inte raka sig ses som att de ”hetsar” andra och ”tvingar” dem till att raka sig. Jag vet inte jag. Jag har aldrig hört någon säga att rakning skulle vara motbjudande, äckligt och att ”förstöra sitt utseende” (med undantag från helrakning av kön, som jag tycker är en lite annorlunda grej eftersom folk har ganska skilda ideal just där). Men även om någon sa det hade det inte varit samma grej.

Om det finns en snedfördelning i ett samhälle i hur olika ideal representeras och lyfts upp då kan man inte behandla varje enskild incident likadant. Om en överviktig modell går på en catwalk är det inte samma sak som om en underviktigt gör det. Varför? Jo, för att den underviktiga modellen ingår i ett större ideal, medan den överviktiga är ett obskyrt undantag från regeln. Den överviktiga modellen kommer folk att reagera på, det kommer tisslas och tasslas om henne, hennes kropp kommer värderas och troligen kommer hennes hälsa diskuteras. Men den underviktiga modellen blir bara lite lite mer av samma gamla sak. Därför finns det inget syfte med att börja göra någon slags idealanalys av att en överviktig person en gång gått på en catwalk, däremot är det mycket relevant att peka på de modeller som är ohälsosamt smala.

Jag tycker generellt att det är fel men människor som har åsikter om andra människors hårväxt eller vikt och jag tycker inte att man ska påpeka sådant. Däremot finns det vissa kommentarer, vissa uttryck av åsikter, som reproducerar normer som sitter som sten i vårt samhälle. Detta medan andra kommentarer snarare är uttryck för personliga preferenser. Det är skillnad på dessa två, även om båda är dåliga.

Respektera min rätt att bestämma över min egen kropp tack.

Ikväll har jag varit så sinnessjukt irriterad på människor som inte fattar skillnaden mellan att ha en personlig preferens och att sprida en bild av att allt som går utanför den skulle vara fel. Som DennisM.

Fy alltså. Sådant kan verkligen sätta sig hos mig. Inte just för att DennisM tycker det, för han är ju liksom en idiot. Det som stör mig är att hans sätt att tänka förekommer i en mindre extrem form hos väldigt många människor.

Kan inte alla människor snälla sluta ha sådan jävla åsiktstourettes och lära sig skilja på i vilka situationer det är relevant att säga sin åsikt och inte? Man behöver inte säga exakt vad man tycker om precis allt för precis alla, faktiskt. Det tillför inte världen något att berätta att någons skor är fula, att någons kroppsfunktioner är äckliga eller att man tycker att någon väger för mycket. Ska det vara så svårt att förstå?

Respektera att jag bestämmer vad jag gör med min egen kropp. Ingen annan ska ha några åsikter om hur jag väljer att klä mig, sminka mig, äta eller raka mig. Det är mitt val, mitt problem, och ingen annans. Och om du finner det motbjudande så har jag ett jävligt enkelt tips: ligg inte med mig! Det lär inte vara något du behöver anstränga dig för heller, eftersom jag av princip inte ligger med idioter.

Klidag.

Fy. Idag har jag en riktig klidag. Det är min version av fuldag, och innebär att hela min kropp kliar som bara fan. Jag känner mig som en stor hårboll.

Vad som är lite lustigt är att den här typen av dagar alltid infinner sig när jag rakat min och tvättat håret, alltså gjort saker som vanliga brudar tycker är boten mot olika typer av fuldagar. Dagen efter hårtvätt så känner jag min äckligast på jorden. Mitt hår blir så flygigt och det känns som att det finns överallt på hela min kropp. Om jag dessutom rakat benen blir det ännu värre, för då finns dte liksom inget motstånd när jag gnider dem mor varandra. Gud vad jag hatar den där ”lena” känslan.

Raka inte benen då, tycker väl nån. Nej, det skulle jag inte heller göra om det inte vore för att långt hår på benen omöjliggör bärandet på tighta byxor och strumpbyxor, vilket vore trist. Fett hår ogillar jag också, jag tycker det är fult och luktar illa. Så jag får raka benen och tvätt håret och stå ut med den fruktansvärda känslan dagen efter. Fy!

Den enda hjälpen som finns är ett riktigt svettigt träningspass utan att tvätta håret. Då går håret tillbaks till sin lagom fettiga form och jag känner mig inte som en hårboll.

Omotiverad bild på mig. Lyckligtvis är jag söt ändå =)))))).

Min hårväxt.

Hanna Fridén har tagit någon slags initiativ och uppmanar tjejer att skicka in bilder på sina håriga kroppsdelar för att visa att det är ”normalt”. Självklart är det en kille som blir upprörd, tycker det är äckligt och att det inte finns något att ”kämpa” emot. Han skriver följande  i Hannas kommentarsfält:

Tjenare lurvtussar. En fråga bara: Seriöst, är det någon som tycker att det är snyggt med håriga armhålor eller ljumskar? Jag tycker det är totalvidrigt på kvinnor och fruktansvärt avtändande. Jag tycker att även att det är vidrigt på killar, men jag bryr mig inte lika mycket efter som jag inte någonsin känt mig attraherad av män. Men om jag någongång ska ligga med en kille så ska han fan vara välansad.

Jag har inte riktigt fattat vad det är ni kämpar för och var i problemet ligger. Gillar ni hår är det väl bara att ge fan i att raka sig. Gillar ni även sex så får ni väl försöka hitta den stackars saten som klarar att kamma mittbena på er utan att slakna. Men varför denna kamp?

Kram

Eller:

Upprörd? Nej inte alls. Bara fascinerad över ert behov av att visa upp era armhålor. Sen fattar jag inte delen med självförtroende. Självförtroende får man av att trivas med sig själv oavsett vad andra tycker. Gör man inte det får man väl ändra på sig tills man hittat rätt. Om ni ska försöka ändra på fria människors värderingar, smak, och ideal så är ni ju precis lika goda kålsupare själva. Jag ogillar inte håriga kvinnor, och tycker inte på något sätt att de borde raka sig. Valet är fritt. Jag tänder bara inte på dem och tycker att det ser förjävla äckligt ut. Och sist jag kollade hade man rätt att tycka vad man ville, eller?

Hanna svarar väldigt roligt på hans kritik och skriver vettigt om hur det kan vara en så jävla big deal att brudar inte rakar sig.

Jag är inte någon håraktivist, jag ger blanka fan i om folk rakar sig eller inte och ser det inte som någon större grej om man väljer att avstå. Om jag har en fast sexpartner brukar jag raka mitt underliv enligt den personens preferenser, helt enkelt för att jag själv inte bryr mig särskilt mycket om mitt underlivs behåring och därför inte ser det som särskilt viktigt att jag får behålla ”min” frisyr. Det viktiga för mig är att ha ett fungerande sexliv och om min partner tycker att det är äckligt att slicka mig om jag är hårig, ja, då rakar jag, om jag tycker att hens oralsex är värt besväret. Jag tror detta är den generella inställningen, det vill säga att man ser det som tjänster och gentjänster man gör varandra i en relation (observera att jag menar alla typer av sexuella kontakter, även om resonemanget är mer applicerbart på ickeengångsligg eftersom det då finns ett större utrymme för dialog om hårväxt). Om relationen fungerar som den ska så bör inte hårväxt vara ett problem, för då kan man i regel göra vissa uppoffringar för varandra.

Det lustiga med den här killen (han kallar sig själv Bastardo) är att han själv inte fattar att det är sådana som han som är problemet. Visserligen får alla ha sina egna preferenser och därmed tycka att hår är äckligt, det som inte är okej är att folk, i synnerhet män, alltid måste tjata om hur äckligt vissa typiskt feministiska attribut är. Som hår på benen/under armarna eller bara att inte vara allmänt tillfixad hela tiden.

Om du har problem med hårväxt, säg det till dem som blir berörda av det, sannolikt din sexpartner. Om du har så mycket problem med det så att det inte längre bara handlar om preferenser utan faktiskt om att du blir rent äcklad av hår så borde du kanske överväga att söka hjälp för det, om det är ett problem i din vardag, vill säga. Däremot är det inte nödvändigt att berätta för hela världen vilken

Problemet är inte att kvinnor rakar benen, det tycker ingen vettig människa. Problemet är att kvinnors hygienrutiner alltid ska göras till föremål för allmän debatt på ett helt annat sätt än killars. Det är äckligt med brudar som är tjocka, inte duschar dagligen eller inte rakar sig, men det är inte alls samma standard att killar ska uppnå allt detta. Tjejer reduceras allt som oftast till att vara ett slags utsmyckning av det offentliga rummet. Ofta när det tala som tjejer så recenseras deras kroppar, stil och ansikten i detalj, men killar blir inte alls utsatta för utseendemässig dissektion på samma sätt.

Ett argument verkar vara att Hanna är en del av problemet då även hon laddar frågan med ett stort symboliskt värde, men det håller liksom inte riktigt eftersom den poäng Hanna gör INTE är att man ska vägra raka sig, utan att de som inte vill raka sig inte ska känna sig tvungna att göra det på grund av någon slags påhittad norm. Det är fullt rimligt att göra en stor grej av att människor inte sköter sin rakning på ett för dem föredraget sätt för att de tror att de måste tillfredsställa alla eventuella sexpartners i deras omgivning. Den poäng den upprörda killen gör är att det är motbjudande med hårväxt, vilket han presenterar som sin egen åsikt med samtidigt låter påskina att det är orimligt att tycka annorlunda.

Hur man kan tycka att lite bilder på hår är så upprörande onödiga är för mig en gåta. Antingen så tycker man inte att ”kampen” behövs, och då kan väl skratta åt alla dumma feminister som kämpar för ingenting, eller så tycker man att det är ett vettigt initiativ. Det tredje alternativet är att man inte anser att alla ska få bestämma över sin egen hårväxt och då kan man väl försöka ändra på det. Att som Bastardo göra en stor grej av att det är en onödig kamp, att hår är skitäckligt och dessutom påstå att man tycker att alla ska få bestämma över sig egen hårväxt känns ganska motsägelsefullt. Visserligen kan man tycka att folk ska få bestämma själva och samtidigt ha egna preferenser, men då fläker man väl inte ut dessa i den här typen av sammanhang? Vad vill man då uppnå för förändring?

Nog om det. Jag är som jag innan förklarade ingen håraktivist, men nu gör jag ett undantag för att jag blev så jävla upprörd. Jag har faktiskt till och med sparat hår för att ta de här bilderna, då jag annars har för vana att raka både armhålor och ben. Så Hanna, här har du mina ludna ben och armhålor i mycket dålig kvalitet, jag önskar att jag hunnit odla mer hår men tiden var för knapp.