Först när jag läste att Bobbys hårgrejer säljs på Gekås (Ullared) och att Kenzas skor säljs på Willys så tänkte jag att det var fruktansvärt roligt att de hade blivit så ”uk” (dvs underklass). Sen så tog jag tillbaks för mig själv för jag kom på att det är otroligt töntigt att tycka att saker är sämre bara för att de säljs på lågprisvaruhus.
Vad som däremot hade varit skitkul hade varit om Mogi designade en kollektion ”kvalitets-tunikor” (tror hon ska designa kläder faktiskt) som såldes på Gekås, eller om PernillaWahlgren gjorde en skiva som hon sedan signerade på gekås. Fats just det, det har hon redan gjort.
Ett hett ämne i bloggsofären (hata det ordet) är ju vad Mogi egentligen sysslar med när hon säger att hon jobbar så hååårt. I ett svar under det här inlägget så kommer man nog en aning närmare sanningen.
allt handlar inte om hur MÅNGA läsare man har utan vilken kvalité man har på bloggen. Jag tjänar enormt bra på min blogg då jag är så kvalitetsnischad. Företagen vill synas ihop med kvalité och betalar extra mycket för det.
Varierar otroligt då jag som egenföretagare styr min egna tid till 110%. Jag spenderar min tid med företagsutveckling, möten med olika företag för kommande projek, designar på 2 olika projekt jag har, kontakt med annonsföretag, kontakt med PR och mediabyråer, research för nya blogginlägg, inspirationsresor osv osv.
Så alltså, hennes ”jobb” är hennes blogg. Inget ont om bloggare då, det är fint att det finns människor som ägnar sig åt att generera gratis underhållning och som njuter av sitt jobb, men att kalla bloggandet för att hårt jobb är väl lite att ta i.
Om jag ska tolka orden Mogi använder så är företagsutveckling typ att designa bloggen, kolla upp vilken kamera hon ska köpa, göra sin märkliga ”mogi shows” och så vidare. Research för ny blogginlägg är alltså typ att gå och fönstershoppa och kolla tunikor, eller kanske handla mat på NK som hon sedan kan skriva spännandeinlägg om (detta är ju typ det mest ”tänkvärda” hon skrivit på en vecka, jag skriva två sådana inlägg om dagen). Jag har svårt att tänka mig att hennes inlägg kräver nån omfattande research. Och inspirationsresor… ja, det är väl hennes shoppingresor då. Som hon själv bekräftar.
Min NY resa blir absolut en jobbresa då bloggen åker med
Det som gör mig upprörd här är att hon troligen gör eller i alla fall försöker göra skatteavdrag för all sin shopping, alla sina resor och så vidare för att det ju är utgifter hon har på grund av sitt företag. Som jag tolkar henne ovan så gäller det åtminstone resorna.
Detta skulle ju innebära att om jag registrerade min blogg som ett företag så skulle jag kunna göra avdrag för mina ritsaker, för jag visar ju teckningar i bloggen, göra avdrag för min mat, för jag lägger upp recept i bloggen, göra avdrag för mina kläder på grund av dagens outfit, göra avdrag för min kamera och så vidare.
I mina ögon är det inget annat än skattefusk att skriva ”inspirationsresor” på sitt företag. Att hon sedan har mage att komma och moralisera kring välgörenhet är bara pinsamt. Gör din samhälleliga förbannade plikt innan du köper dig ett bättre samvete, idiot.
Kostnader för dagens outfit: Chanelväska 20 000, skor 5000, jeans 2000, skinnjacka 7500, tunika 3000, stylingprodukter för håret 500, smink 300 och glasögon 2000. Sedan tillkommer även kostnaden för kameran och taxiresan till platsen, som tillsammans blir 5000. Allt avdragsgillt!
Jag har en enda önskan i mitt liv. En sån där grej som om den skulle inträffa skulle jag kunna dö lycklig. Jag skulle leva hela resten av mitt liv med ett leende på läpparna.
Och det är att se Mogi i lyxfällan. Satan vad vackert det hade varit. Så perfekt. Hela universum hade fan exploderat av all underbar ironi som skulle uppstå.
För det första så fattar jag inte riktigt kriterierna för att komma med. Jag misstänker att de slumpar fram en blogg från en lista med bloggar som har ett antal besökare som passar in i ett visst intervall, typ bloggar med 5000-20000 unika i veckan eller något sådant. Helt enkelt bloggar som inte är särskilt små eller särskilt stora, utan ”lagom”.
För det verkar inte finnas någon slags tanke bakom urvalet utöver det. Det är liksom inte bloggare ”som behöver lyftas fram”, Mogi till exempel har ju haft sin storhetstid och de flesta vet vem hon är, folk läser bara inte av uppenbara skäl. Inte heller Kissies bror är en bloggare som varken borde eller behöver lyftas fram, han får ju publicitet nog av Kissie så anledningen till hans besöksstatistik är knappast att folk inte vet att han finns.
Det verkar inte heller finnas något tema månadsvis, utan urvalet förefaller helt slumpmässigt.
Så min slutsats är alltså att det bara är något löjligt sätt för dem att promota sig själva, eftersom alla bloggare som får en utnämning blir helt till sig, för i bloggvärlden blir alla helt till sig över minsta lilla länk, speciellt om den kommer från ett ”riktigt” företag. Inget fel med att vilja marknadsföra sitt företag, men jag tycker att de skulle kunna lägga lite mer kraft på att lyfta fram bloggare som verkligen var värda att lyfta fram och motivera det en aning tydligare.
Jag kan bli så fruktansvärt trött på välgörenhetskonsumtion. Det känns som att människor verkligen berättigar sig själva och sin livsstil med att ”de trots allt köpte en välgörenhetssmoothie”.
Välgörenhet är ju inne nu. På det store hela är det väl positivt, för det spelar ju knappast någon egentlig roll varför folk skänker pengar så länge dem gör det. Vad jag kan störa mig på är när typ Mogi eller Kenza går ut och snackar om hur viktigt det är att ge när de skänker väldigt lite i förhållande till inkomst.
Jag minns när jordbävningen i Haiti precis hade skett och Kenza skrev om att man skulle skicka ett sånt där sms där man skänkte 50 spänn till spektaklet. Folk blev skitsura eftersom de tycket att Kenza skulle skänka mer, eftersom hon tjänar så mycket. Kenza blev såklart sur tillbaka, och menade att det fortfarande är bra att hon skänker lite än inget alls.
Så långt har hon ju rätt, men jag kan störa mig på attityden av självrättfärdigande som uppstår hos folk som ägnar sig åt välgörenhet på det sättet eller genom att köpa prylar där delar av priset går till behjärtansvärda ändamål. De tycker att de har ”gjort vad de kunnat” och därför kan fortsätta ägna sig åt ett leverne som sliter på naturresurser och uppmuntrar exploatering. Man har inte gjort en faktisk förändring, man har bara bytt accessoarer.
Välgörenhet kan aldrig kompensera ut dina omoraliska handlingar, ungefär som att du inte kan berättiga att du är elak mot din pojkvän med att du gav honom en present dagen innan. För att uppnå ett hållbart samhälle så måste alla alltid tänka på hur deras handlande påverkar resten av världen. Det går inte att köpa sig fri från ansvar, vilket jag tycker att välgörenhet ofta används som.
Nu försöker jag inte hävda att jag på något vis är bättre, för jag skänker ju inte ens pengar till välgörenhet och försöker inte heller anpassa min livsstil nämnvärt efter de människor den drabbar. Jag köper inte produkter från ”onda” företag som Nestlé och coca cola men det beror mer på att jag aldrig har ätit snabbmat/druckit läsk än att jag tänker på alla stackars afrikaner och jag handlar nästan bara second hand men det beror mer på att jag är snål. De enda aktiva ställningstaganden jag gjort det senaste året är att sluta köpa bananer från Dole efter att ha sett Bananas!* och att försöka hålla nere mitt duschande till en gång/dag istället för två, som det blir när man duschar på morgonen och sedan tränar. Jag är med andra ord knappast någon eko-människa.
Men detta handlar inte om vad som egentligen är bäst, i praktiken, för det fattar ju jag också att det är bättre att Mogi och Kenza skänker de pengar de trots allt skänker än att de inte gör det. Detta handlar om att jag ogillar självrättfärdigandet det medför för många, känslan av att ”man har gjort sitt” när man i själva verket inte kan göra ”sitt” eller ”nog”, man kan alltid göra mer. Och ännu lite värre blir det när välgörenheten passar in i ens vanliga livsstil, då är det enda man gör att köpa en annan smoothie när man är på sin shoppingrunda och så är man nöjd med det.
Detta är väl egentligen ingen nyhet för någon, eftersom vi har blivit bombarderade med snarlik information i ca 5 år. Vi överanvänder naturens resurser, det är synd om miljön, jorden går under och så vidare. I ärlighetens namn är jag faktiskt förvånad över att vi ”bara” överskrider våra resurser med 50 %, jag trodde att det var minst det dubbla det rörde sig om.
Vad jag däremot skulle vilja veta är hur mycket av dessa utsläpp som kan kopplas till krigsföring. Då ska man såklart se till hela kedjan: produktion av vapen, återuppbyggnad av infrastruktur, leveranser av SPAM till Amerikanska soldater som inte klarar sig utan det och så vidare. Det är kanske en präktig frågeställning, men jag skulle gärna se krigsföring sättas i ett moraliskt perspektiv utöver det uppenbara: att man dödar folk.
Jag skulle också vilja veta hur stor del som kommer från Mogisshopping.
Igår chillade jag i min favoritaffär, nämligen akademibokhandeln, och letade bra ritblock. Där bland hyllorna stod dessa moleskine-böcker som jag har hört så mycket talas om. Som alla porslinsflickor skriver små fina kärleksförklaringar till. Gu vad fina dessa böcker är!
Sen såg jag priset: det kostar fan drygt 150 spänn för en bok! 150 spänn för en jävla anteckningsbok. Jag frågade min kompis som har en moleskine hon skriver upp sina drömmar i (!) om vad grejen egentligen var och hon ba: det är så himla bra kvalitet på böckerna. Sen när använder man sina anteckningsblock på ett sätt som kräver högsta kvalitet? Det är ungefär som Mogi och hennes tunikor.
På något vis är moleskine så sött: människor köper svindyra anteckningsböcker för att de vill ha en snyggare ram för sina tankar och historier, för att de tror att de ska bli mer kreativa när de sitter där, uppflugna barfota i fönstret med en kopp te bredvid sig, skrivande i sina moleskineböcker.
Det här gör mig faktiskt förbannad. Riktigt jävla skitförbannad.
Mogi, konsumtionshetsens okrönta drottning, har mage att moralisera över folk som shoppar på Ullared ”bara för att”.
Men sen så har vi den enorma skaran som åker dit med anledningen att det är billigt, de åker dit för att “hamstra”. De behöver inga av de prylarna de köper men då det är ett billigt pris så köper dom det.
Alltid när du handlar dyra saker så har du en ursäkt, du kanske tycker att man aldrig kan ha för många baslinnen, att den där tunikan var den vackraste du sett och att du aldrig skulle klara dig utan den, att chanelväskan var en investering, att det var rea eller att det var så satans bra kvalitet på det där ribbstickade linnet för 600 spänn att det kommer hålla lääänge. Klart som fan det kommer hålla länge eftersom du har fler kläder än du kan använda, eftersom du shoppar tunikor som du inte bär mer än en gång. Kvalitetsargumentet funkar bara om man handlar sällan.
Enligt bloggkommentatorerna så handlade du den här månaden för 39 140 spänn. Om man handlar genomtänkt så handlar man helt enkelt inte så mycket, det är en totalt orimlig summa pengar att lägga på kläder.
Mogi skriver i sitt kommentarsfält
Det hade varit en sak om jag köpte på mig 10 Chanelväskor, det hade varit totalt onödigt, men nej, jag köper 1 då det är tom en bra investering att köpa vintage chanel, jag kan sälja den för 50 000 kr i London, köpte den för 25 000 kr. Rätt nice investering.Tårtfatet de köpte på Ullared fördubblar knappast priset på 1 år. Då kan de istället skänka de tusenlapparna de lägger på onödiga ting till välgörenhet. Jag har budgeten att köpa kvalitetsplagg samtidigt som jag stödjer välgörenhet. Men det jag stör mig på är folk som säger att de inte har råd att skänka till välgörenhet, sedan lägger de några tusen på transport till Ullared för att köpa lite klädnypor exempelvis.
Jag köper billiga väskor. Visserligen håller de sämre men i den takt jag spenderar pengar på väskor nu så kommer jag inte lyckas spendera 25 000 på väskor under hela mitt liv. Och även om just chanel stiger i värde så tror jag knappast alla dina skor, smycken och tunikor gör det.
Hon ondgör sig också över att folk åker med bil för att handla.
Men du har ju en bra anledning att åka dit, du köper ju saker som du verkligen behöver vilket är jätte smart då det är så bra priser. Det jag blir lite upprörd över är de som lägger sjuka summor som över 50 000 kr där varje sommar, på VADÅ? är min fråga, och hon som spiller ut massa bensin för att åka 500 mil fram och tillbaka till Ullared, SÅ ONÖDIGT! Kram!
Om du flyger till Paris för att shoppa (vilket ju var i princip det enda som hände som jag förstod det) så släpper du också ut massa bensin. Du släpper faktiskt ut mer bensin. Visserligen är ett besök i ett främmande land (förhoppningsvis) mer än shopping, men det kan det faktiskt vara att åka till Ullared också. De campar ju där, träffar andra familjer, får semester och käkar säkert ute och har det mysigt. Visserligen kanske inte så fint som Paris, men fortfarande en kulturell upplevelse. Man ska inte dissa folks nöjen för att de är mindre ”fina”.
detta tyckte jag var en otroligt intressant kommentar. Det är lustigt det där hur folk resonerar. Så fort en person tjänar mer än vanligt så förväntas det helt plötsligt en massa saker från den personen. Den de genast börja skatta mycket mer till staten, den förvntas vetvis skänka pengar till välgörenhet med jämna mellanrum. Om personen i fråga lägger pengar på sigsjälv så får den skit.Som att “Em” gav mig skit i en kommentar att jag lägger stora summor på en Chanel väska, armband från Hermes, och andra vackra plagg, väskor, resor osv. Om jag nu jobbat mig upp till en högre lön, då får jag skit om jag unnar mig vackra ting. Det förväntas att jag ska skänka bort halva min lön till välgörenhet varje månad för att det borde jag ju göra om jag nu tjänat så bra.
Näe, jag blir ta mig katten besviken. Alla vill väl bidra till välgörenhet i den mån de kan?
Anledningen till att folk blir sura är ju att du själv ska komma och moralisera kring välgörenhet.
De behöver inga av de prylarna de köper men då det är ett billigt pris så köper dom det. Varför inte skippa det och lägga undan de små onödiga 30 kr beloppen som efter 1 år säkerligen blir några tusenlappar, och lägga det på välgörenhet?
Om du tjatar om att mindre välbeställda ska lägga pengar på välgörenhet istället för att shoppa så borde du faktiskt kunna ta att någon tycker detsamma om dina konsumtionsvanor. Det är dessutom ett jävla faktum att man som rik har mer pengar över att lägga på förlustelser eller, som du tycker, välgörenhet. Om man nu tycker att alla ska bidra är det väl bara rimligt att de som kan bidra mer gör det?
Och sist men inte minst:
Jag hade aldrig köpt såhär mycket kläder om det inte vore att jag hade en modeblogg. Jag har kännt press de senaste 1.5 åren att hela tiden måste köpa nytt för att kunna visa er nya outfits osv. Får tom kommentarer som hetsar mig som säger “Nu var det länge sedan du shoppade en massa, dags att göra det? Du har ju knappt visat upp något på senaste”.
Mogi, din ”modeblogg” är fan keff. Du skriver inte om kläder på ett intressant eller nyanserat sätt, du varierar inte din stil, du rapporterar inte om trender och du lägger inte upp inspirations- eller stylingtips. Om du hade varit en duktig modebloggerska så hade du kunnat klara dig utan att shoppa för närmare 40 000 på en månad. Se bara på Columbine Smille, Elin Kling, Frida Fahrman som alla driver stora modebloggar utan att shoppa för 40 000 i månaden. De shoppar visserligen mycket, men de har också annatmateriali sina bloggar, de är mer nyanserade i var de skriver för deras bloggar handlar faktiskt om MODE och inte om SHOPPING, som din gör.
Att ha en modeblogg handlar fan inte bara om att shoppa mycket, man måste kunna inspirera folk att styla saker annolrunda, öppna ögon för nya märken och trender, ha en vettig rapportering kring vad som händer i modevärlden och kanske föra debatter kring ideal, politik och liknande som relaterar till mode. Mode är mer än bara tunikor och gulliga koftor, fatta det! Dessutom så kan du inte skylla på enstaka läsare som tycker du ska konsumera, det är massa som tycker att du inte ska det också. Så pressen är nog ganska likvärdig från båda håll.
Det finns en diagnos som heter shopaholism. Det är inget skämt, det är en riktig sjukdom. När man har förlorat kontrollen över sin konsumtion, när man är beroende av den lyckokick man får, när man bara tänker på att konsumera, då är man en shopaholic. Det är en beroendesjukdom som är lika allvarlig som ett alkoholberoende, ett träningsberoende eller en ätstörning. Ett typiskt tecken på att man är beroende är att man ständigt rättfärdigar vad man sysslar med, att man alltid kommer på ursäkter och att man säger att man i alla fall inte är lika dåliga som ”de där”.
Jag tror att du ligger i riskzonen.
Jag tror inte bara att du är i riskzonen, jag tror helt enkelt att du är shoppingberoende.
Jag blir helt galen av den här bilden. Proportionerna är helt fel, det ser ut som en dvärg och en jätte. Hatar när man ser folk i ”verkligheten” eller i relation till andra människor och hela ens uppfattning om storlek på dem ballar ur.
Kostnader för dagens outfit: Chanelväska 20 000, skor 5000, jeans 2000, skinnjacka 7500, tunika 3000, stylingprodukter för håret 500, smink 300 och glasögon 2000. Sedan tillkommer även kostnaden för kameran och taxiresan till platsen, som tillsammans blir 5000. Allt avdragsgillt!
