Etikett: män

Om att inte kunna.

Vanligt när män ska göra traditionella kvinnosysslor eller kvinnor ska göra traditionella manssysslor är en nästan förlamande tafatthet inför uppgiften. Jag märker ofta av detta då jag göra olika sysslor i ett kök med män och kvinnor närvarande, ty kvinnorna hjälper betydligt oftare till spontant medan männen för det mesta bara bemödar sig med att lite slött fråga om det finns något de kan göra alternativt står upp och ser handfallna ut. Jag kan själv göra mig skyldigt till detta när det kommer till manligt kodade sysslor, och strunta i att ens försöka.

Jag minns tydligt en gång då en kvinna i ett sällskap jag befann mig i uppmanade en av männen att dela in oss i fotbollslag eftersom hon ”inte var så bra på matte”, som om det hade varit det det hängde på. Om det nu var så att hon bara inte hade någon lust att dela in lagen så hade det ju varit helt okej, men att bortförklara det med att man inte skulle kunna känns bara som att göra sig dummare än vad man är. Samma typ av ursäkter kan komma från män som inte hjälper till vid matlagning eller städning: de vet inte hur man gör eller vad något ska stå och så vidare.

De flesta sysslor som man gör i hemmet är ganska enkla men kräver viss träning för att utföra effektivt. Typ städning handlar om hur att veta hur saker ska ställas i en diskmaskin, var saker ska stå och så vidare. Det är klart att den som är oerfaren kommer göra det hela långsammare än den som har erfarenhet, men väldigt få människor är av naturen inkapabla att utföra den här typen av uppgifter. Jag tänker att såväl män som kvinnor smiter ifrån att göra uppgifter med hänvisning till sin inkompetens, men att de uppgifter som män smiter ifrån tar upp mer tid i de flesta hushåll.

Jag ska själv sluta banga på att göra saker bara för att jag inte gjort dem förut, för det ger en viss tillfredsställelse att kunna fixa saker själv. Jag tycker även att människor som upplever att de inte kan laga mat, tvätta, städa eller vad det nu kan vara borde börja pröva sig fram. För det mesta är det inget stort mysterium utan bara en fråga om att man måste göra det några gånger innan man får in vanan.

Mäns känsliga små öron.

I Belgien umgicks jag nästan bara med kvinnor, eftersom jag främst umgicks med andra au pairer. Dock så var det en kille som hängde med oss ganska ofta och alltså blev ensam kille i en grupp på kanske 5-6 tjejer eller mer,vilket såklart fungerade alldeles utmärkt. Däremot så upptäckte jag en grej, nämligen hur det alltid alltid var någon av tjejerna som liksom ursäktade sig för kollektivet inför den här killen om vi började prata om till exempel mens.

Alltså, det förstår ju jag att det är skittråkigt att lyssna på en konversation man inte alls kan relatera till en helkväll, men det var inte det det rörde sig om utan lätt snuddande vid ämnet. Problemet var liksom inte att han inte antogs kunna relatera utan att han antogs tycka det var äckligt att höra på.

Det roliga är att den här killen aldrig klagade på detta själv, men det var ändå konsekvent någon som skulle ursäkta ämnesvalet, som om en vuxen man inte skulle stå ut med att höra kvinnor tala om mens i typ tre minuter.

Om man nu tycker att det är så jävla genant att folk känner till att man har olika kroppsfunktioner så kan man undvika att tala om dem, men jag förstår absolut inte behovet av att ursäkta sig när man väl gör det. Jag tycker att det är jättefånigt att anta att män inte skulle kunna hantera att höra om kvinnors kroppsfunktioner. Det är väl kanske inget man tar upp på första dejten, men att agera som om det vore typ motbjudande att höra på bara för att man är man tycker jag bara är löjligt.

Världen är inte uppdelad i män och kvinnor.

Gud vad irriterad jag blir när folk ba: ”världen är uppdelad i män och kvinnor, så är det och så ska det vara. Kom inte och försök ändra detta med ert hen”. Ehm, nej. Så är det absolut inte.

För det första finns det mer skillnader inom könen än mellan dem. Kvinnor har fan inte nödvändigtvis något gemensamt med en annan kvinna bara för att de delar könstillhörighet. För det andra så finns det mängder av personer som inte känner sig hemma i traditionella könsroller. Dels de uppenbara fallen, alltså folk som är intersexuella eller transsexuella, men också en mängd personer som enligt egen utsago känner sig obekväma i de roller som står till buds. Det är ju inte för intet som människor till exempel rör sig åt queerhållet.

Sedan finns det en massa personer som försöker få skillnaderna mellan könen att verka mer avgörande än vad de är. Varför vet jag inte, men vissa verkar ha en enorm drift för att föra i bevis att det minsann är fundamental skillnad på män och kvinnor och att det liksom skulle motivera till exempel att tjejer har rosa och killar blått. Att det liksom skulle vara kodat i våra gener att killar och tjejer föredrar olika färger.

Jag undrar verkligen hur dessa människor resonerar. Hur kan man över huvud taget motivera en sådan inställning? Hur kan man inte tro att det spelar roll att kvinnor och män antas vara annorlunda sedan barnsben, att vi peppras med helt olika ideal och förväntningar från att vi är små små barn.

Nå, det kan mycket väl vara så att det finns fundamentala skillnader på män och kvinnor, förutom de rent uppenbara fysiska då. Varför detta skulle motivera att skapa fler skillnader, som i vilken färg man har på tröjan, har jag dock extremt svårt att begripa. Varför konstruera mer av något som inskränker människors valmöjligheter?

Mer om tjejer som umgås med killar.

Kvinnor som pratar om kvinnlig konkurrens och att det är så mycket jobbigare att umgås med tjejer än killar på grund av allt skitsnack är fan alltid de som själva är värst. När jag funderar lite på det så har samtlig kvinnor jag träffat som varit så varit otroligt duktiga på att själv gå bakom ryggen och baktala andra kvinnor. Däremot brukar de ha en extremt förlåtande attityd mot precis alla män i sin närhet.

Tanja Suhinina skrev något intressant apropå detta:

Det som kom fram […] var att snygga tjejer kan lätt få bilden av att killar är enklare att umgås med än tjejer. Varför? Jo, för att vänskap och umgänge är svårt, det kräver ansträngning. Man ska hålla löften, vara trevlig, ställa upp. Som snygg tjej kan man få saftig rabatt på det när man umgås med killar. Man kan häva ur sig saker, glömma tider, strunta i löften – och komma undan med det. Umgås man med tjejer har man inte samma makt över dem och måste anstränga sig och vara hygglig.

Nu gillar jag i och för sin inte konceptet ”kvinnors sexuella makt” men jag tror det ligger väldigt mycket i detta. Kvinnor som är väldigt attraktiva har såklart allt att tjäna på att hänga mycket med heterosexuella män eftersom de kommer ha överseende med det mesta så länge de har hopp om att få ligga, om nu ens det behövs. Dessutom tror jag alltid att man tenderar att ah mer överseende med personer som man inte konkurrerar med på något vis. Om vi utgår från att dessa personer följer sina könsroller, vilket de oftast gör, så har en man och en kvinna knappt några områden där de behöver känna att de konkurrerar om samma saker.

Däremot tror jag att även attraktiva män åtnjuter samma fördel i kvinnligt sällskap. Jag har flera gånger sett det med egna ögon, att snygga killar förlåts både det ena och det andra av kvinnorna i deras omgivning. Ändå ser jag inte dessa män tala om att kvinnligt sällskap är så mycket bättre.

Jag tror alltså att det finns andra faktorer med i spelet också. Män kan mycket väl dra fördelar ur sitt umgänge med kvinnor men de har inget behov av att alltid skryta om att de har så mycket kvinnliga vänner. Vad beror det på? Mitt svar är att det fortfarande är mer statusfyllt att ha manliga vänner för en kvinna än tvärtom. Men jag tror absolut Suhinina har helt rätt i att det ställs mycket mindre krav på attraktiva kvinnor som hänger med killar än i deras vänskaper med andra kvinnor, och då upplever man det såklart som jobbigt när någon plötsligt kommer och tycker att man inte kan bete sig hur som helst.

Det här med att bjuda.

Ett argument som hörs skitofta är att feminister minsann vill ha jämställdhet, men ändå vill att män ska betala på dejten. Detta gör mig så sanslöst trött. Kanske inte framförallt för att det är osant (vilket det är) utan för att det är så jävla snålt.

I mitt liv har jag bjudit folk på en massa saker. Framförallt när jag hade pojkvän, medan han knappt bjöd mig på något. Detta är dels för att jag lärt mig att vara generös av mina underbara föräldrar, som alltid har varit otroligt välkomnande och generösa mot alla mina vänner och fått mig att förstå värdet i det. Det är också för att jag alltid haft gott om pengar dels på grund av att jag är privilegierad men också för att jag inte har särskilt dyra vanor.

Jag klarar mig alldeles utmärkt ekonomiskt utan att folk bjuder mig på saker och ting. För det mesta handlar det typ om en öl eller en kopp kaffe, vilket är ganska små utgifter. Jag har således inget behov av att bli bjuden och skulle aldrig kräva det av någon, men jag tycker ändå att det är väldigt trevligt att bli bjuden. Varför? Jo, för att det är ett tecken på uppskattning och generositet som jag tycker är trevligt att få.

Det är för mig bekvämt att vara i sällskap där jag känner att det inte är hela jävla världen om det blir lite ojämnt, men där man generellt har en generös attityd gentemot varandra. Om någon har det sämre ställt ekonomiskt än jag så tycker jag att det är vettigt att jag bjuder, och vice versa. Om alla tänker så så jämnar det ju oftast ut sig i längden, eller så är det den som har mer pengar som betalar mer vilket är rimligt. Däremot är det extremt irriterande när folk räknar varenda liten krona och ba: ”jag bjöd dig på en öl förut när du var pank, nu ska jag ha den tillbaks” eller är helt besatta vid att dela notan exakt lika på kronan. Herregud, man höftar väl lite?

Jag tycker att det är så intressant detta, folks inställning till att bjuda på saker. Att bjuda är något jag gör för att visa uppskattning eller för att möjliggöra för vänner som inte har så mycket pengar att göra något trevligt, inte för att få något tillbaks eller bevisa något. Man kan tycka att den som inte vill bjuda sin dejt skulle kunna strunta i att göra det och typ dela notan men man ska också vet att de allra flesta tycker att det är väldigt trevligt att bli bjudna. Om du vill visa din uppskattning för en person så är det ett effektivt sätt att göra det, helt enkelt, och det gäller både män och kvinnor.

De snålaste personerna jag stiftat bekantskap med har alla varit män. Och nu talar jag alltså inte om personer som saknar pengar, utan som aldrig är villiga att spendera pengar på andra människor än sig själva eller som gör värsta grejen av det när de gjort det och vill ha någon slags kompensation för det. Genuint generösa personer skulle aldrig börja gnälla om att andra inte ger dem något tillbaka när de typ bjudit på en öl utan skulle tänka att de har visat sin uppskattning och att den andra parten får göra vad hen vill med det. Om du känner att du inte kan bjuda någon på saker förutsättningslöst så tycker jag inte heller att du ska bjuda. Om du vet med dig att du inte kan hantera att din ”gåva” får ett annat utfall än du vill så är den inget värd, tyvärr.

Män som tycker män är djur.

Hittade denna fräscha printscreen på facebookgruppen ”Vita kränkta män” och funderar lite på det här med att män är djur. Alltså, jag tycker verkligen inte att män är djur, i bemärkelsen att de beter sig mer djuriskt än kvinnor. Jag tycker att det är väldigt viktigt att kvinnor som män lär sig att ta ansvar för sina ”drifter” och jag tror inte att något av könen har mer eller mindre biologiska svårigheter att faktiskt också göra detta. Däremot verkar en hel del män tro att män i regel inte är lika bra på att ta ansvar för sitt agerande, vilket konversationen van är ett utmärkt exempel på.

Om man landar i slutsatsen att prostitution skulle minska våldet, våldtäkterna eller något annat samhällsproblem eftersom män helt enkelt inte kan behärska sig om de inte fått knulla lite så borde man ju absolut ställa upp på utsagan ”män är djur” i betydelsen att män är sämre på att kontrollera sina instinkter, eller sin djuriskhet, än kvinnor. Personligen tycker jag att detta är en vidrig slutsats, dels för kvinnorna som får ta ansvar för männens beteende istället men även för alla män som aldrig lär sig att ta ansvar för sina handlingar och känslor eftersom män helt enkelt saknar förmåga att kontrollera sig. Det kan inte vara roligt att betraktas på det viset.

Jag vägrar acceptera att män på något sätt skulle vara lägre stående kvinnor i fråga om självkontroll rent biologiskt eftersom jag dels inte tror det, dels tycker att det verkar vara ett himla sorgligt sätt att betrakta hälften av mänskligheten på. Jag har väldigt svårt att förstå varför man som man är intresserad av att framställa sig själv på detta sätt, som någon slags viljelös slav under sina drifter. Den som menar att män skulle ha extra svårt att kontrollera sig i sexuella eller våldsrelaterade sammanhang borde rimligtvis inte bli upprörd när en feminist säger att män är djur.

Så jag tycker att, eftersom det knappt existerar feminister som tycker män är djur, även män borde sluta föra fram denna världssyn och istället ta ansvar för sitt agerande.

Hur tar man ansvar för sin överordning?

Jag skriver ofta om att man som överordnad i samhället ska ta ansvar för sitt privilegium. Framförallt som man. Hur gör man då detta, undrar vissa. Ja, först och främst handlar det om insikt. Man måste förstå de fördelar man har i samhället på grund av sina medfödda egenskaper eller sin bakgrund. Det säger sig självt att man inte kan avsäga sig dessa fördelar hur som helst, det går liksom inte att säga ”jag vill inte ha några fördelar på grund av mitt kön” och sedan tro att man inte har det bara för att man är emot det.

Som exempel ska jag ta hur jag resonerar kring mina egen överordning. Jag är överordnad både på grund av min klass och min etnicitet. Jag känner till denna överordning och är även medveten om en del av de uttryck den tar sig, även om jag troligen inte har insikt om alla. Denna insikt är något jag inlemmat i mitt politiska perspektiv, då jag är både socialist och antirasist. Jag försöker även att agera på ett sätt personligen där jag kompenserar för min överordning genom att dels sprida kunskap om rasism och klasskillnader, dels genom att ifrågasätta mina egna fördomar och agerande. Jag har till exempel helt slutat använda nedsättande uttryck som anspelar på klass och reagerar när andra gör det.

På samma sätt tycker jag att man som man ska skärskåda sitt eget beteende utifrån en könsmaktsanalys. Att ta ansvar för sin överordning kan vara att sluta dra sexistiska skämt, att säga ifrån när andra drar sexistiska skämt, att säga ifrån när man ser en kvinna bli tafsad på eller bli nedtryckt. Vidare så kan man anstränga sig för att släppa fram kvinnor i olika sammanhang, kanske på jobbet eller i skolan. Troligen så bär du på en viss tendens att ta kvinnor mindre på allvar. Detta är inget konstigt, det är något som alla bär på. Det är inget man ska klandra sig själv för. Däremot är det något som man bör skaffa sin insikt om och motarbeta.

”Varför ska jag behöva ta ansvar för något som jag inte har inrättat?” kan man såklart fråga sig. Ja, det kan tyckas orättvist och konstigt att man ska göra det, men jag ser det lite som en fråga om civilkurage. Om du ser någon fara illa på stan tycker jag att du ska ingripa, även om det innebär att du tar upp din tid eller sätter dig själv i fara. På samma sätt ska du ingripa mot en samhällsordning som är destruktiv om du har möjligheten till det, även om det innebär att du avsäger dig några av dina egna privilegier. Det är en fråga om att ta ansvar för samhället och det är något jag tycker att alla som har möjlighet bör göra.

Vissa män upplever sig skuldbelagda när man talar om deras överordning. För mig är detta märkligt, ty jag känner mig inte skuldbelagd när någon talar om vitas överordning. Jag vet att vita människor har bedrivit ett jävla rövartåg mot andra delar av världen och att detta ligger till grund för mycket av vårt ekonomiska överläge idag. Även om jag personligen inte har bedrivit detta rövartåg så är jag nu med och skördar frukterna från det. Det är inget jag har kunnat välja; jag föddes i Sverige och har därmed automatiskt fått ta del av den svenska välfärden. Jag känner ingen skuld för detta, men jag känner ett ansvar, ett ansvar att se till att detta inte fortsätter och att vi kompenserar för våra ”skulder” på de sätt det är möjligt. Ett ansvar att sprida kunskap om detta och så vidare.

Hur du tar ansvar är delvis en personlig fråga, man får välja de områden man kan. Men det första steget är alltid att skaffa sig insikt, att inte trycka vetskapen om sin överordning ifrån sig utan att försöka se den som den är. Då kommer nog det mesta att falla på plats automatiskt. Jag vill dock påpeka att det enda jag egentligen kräver av folk är att de ska rannsaka sitt eget agerande i den mån de kan. Du behöver inte bli någon missionär för jämställdhetsfrågor för att jag ska tycka att du tar ditt ansvar som man.

Att hålla relationen vid liv.

Intressant studie av hur relationer upprätthålls. Kvinnor är enligt denna studie mer aktiva i relationen, vilket jag inte är det minsta lilla förvånad över. Kvinnor är enligt min uppfattning nästan alltid bättre på att upprätthålla relationer, oavsett som det rör sig om en partner eller en vän.

Nåja. Läste en facebooktråd om denna studie med en massa stötta män i som menade att det minsann inte alls var såhär det var. Till exempel skrev de att man minsann är två i en relation. Nå, det må vara sant men det är ju fortfarande för det mesta så att en av parterna står för det mesta. Och nej, det finns såklart undantag men detta rör sig om ett generellt samband, inte om en absolut förutsägelse i alla specifika fall, det borde de flesta fatta.

Jag har själv varit i en sådan relation där jag varit den som framförallt dragit i trådarna och upprätthållit relationen och jag tror att de flesta som delar den erfarenheten vet vilket jävla helvete det är. Det är så tröttsamt att alltid vara den som hör av sig, ringer och skriver. Att alltid vara den som blir avvisad och så vidare.

Ofta så beskrivs dessa personer som efterhängsna brudar och det är så trist att de som vågar visa att de tycker om någon och vill vara med den personen är de som får stå med hundhuvudet. Det är mycket coolare att vara avvisande eller i alla fall inte dra det tunga lasset i en relation för det är så tjejigt töntigt att ringa, att smsa, att bry sig. Det är häftigt att vara nonchalant. Åh, så tröttsamt.

Fy fan. Jag kommer aldrig mer att låta mig själv vara den där personen som drar det tunga lasset i min relation. Aldrig mer.

Bekräftandet av svinigheten.

En typ av kvinnor jag stör mig något otroligt på är såna där käcka brudar som ständigt ursäktar killars sviniga beteende och till och med bekräftar män som beter sig illa. Jag har stött på det många gånger framförallt med killar som anses åtråvärda och som därför går från tjej till tjej, ta vad han vill ha och sedan försvinner. Att kvinnor som är intresserade av att bli en i raden av dessa mäns erövringar vill hålla sig på god fot med dem är givetvis förståeligt, vad som fascinerar mig är alla kvinnor som inte är (eller i alla fall säger sig inte vara) intresserade men ändå ursäktar den ena svinigheten efter den andra.

Jag menar inte att man ska gå omkring som någon slags feminismens och 0svinighetens väktare men jag anser att det är beklämmande att många kvinnor ser mellan fingrarna på ett beteende de själva skulle tycka var fruktansvärt att bli utsatt för. När man hör andra behandla vänskaper på ett sätt man inte skulle acceptera själv så brukar man ju påpeka det eller i alla fall inte bekräfta beteendet men när män berättar historier om kvinnor vars situation man absolut inte vill vara i så är det mycket vanligare att kvinnorna i sällskapet skrattar med.

Extra vanligt tycker jag att det är när män på olika sätt har ingett förhoppningar hos kvinnor som haft ett romantiskt intresse i dem för att sedan avvisa henne och låtsas som om hon inte var värd att tas i ens med tång. Detta avvisande kan väcka nästan hurrakörer bland kvinnorna i dessa mäns närhet. Jag tror ibland att det handlar om att man vill stå näst på tur, men desto oftare tror jag bara att det handlar om vanliga gamla könsojämlikheter. Som kvinna ska man skämmas om man tagit initiativ och försökt ragga på ett hångla upp en man, då är det mannens fulla rätt att besvara intresset för att sedan förlöjliga och håna kvinnan ifråga. Man ska inte heller göra misstaget att tro att man kan få hem denna åtråvärda man, det är givetvis otroligt pinsamt.

Aldrig mer ska jag stämma in i detta hån mot hoppfulla kvinnor som blivit avvisade av åtråvärda män ty jag tycker att det är ett förkastligt beteende dels att på det viset utnyttja sin dragningskraft för att inge hopp hos människor man inte har en seriös agenda med men framförallt detta efterspel i form av spott och spe. Jag tycker att det är osmakligt och jag har svårt att begripa varför andra kvinnor är intresserade av att delta i smutskastningen. Jag ser aldrig män delta i liknande aktiviteter från kvinnor sida, nämligen.

Oceaner av tid.

Det fanns en tid när jag varken tyckte att kroppsbehåring eller bantning var viktiga feministiska frågor. När jag tyckte att det är klart man ska respektera folks val att inte raka sig eller banta men alla ska få göra som dem vill. Men detta var innan jag själv slutade banta och slutade raka mig, innan jag själv visste vilka otroliga livsvinster det kan leda till att inte ägna sig åt sådant.

Framförallt bantningen är jag glad att jag hamnade ur klorna på och det skedde ändå relativt tidigt för mig om man jämför med många andra kvinnor som håller på och tampas med den där skiten fan för evigt. Jag kommer troligen aldrig hamna där igen, jag är för medveten för att återigen börja räkna kalorier och dra i fettet, även om man såklart aldrig står säker.

Jag har insett nu hur viktiga dessa frågor är, för det handlar om tid. Tid är typ det absolut viktigaste vi människor har i våra liv och väldigt väldigt mycket av kvinnors tid ägnas åt att klämma, raka, sminka, borsta och banta. Etter värre blir det när utseendefixeringen leder till kirurgiska ingrepp som i många fall är kostsamma och potentiellt skadliga. Utöver den faktiska tid alla dessa saker tar så ägnar vi tid åt att prata om det, att tänka på det och att läsa om det. Vi ägnar dessutom känslomässig energi åt att på olika sätt känna ångest över att vi inte har ägnat tid nog åt dessa saker. Om man dessutom tänker på alla de kostnader som detta medför och alla de arbetstimmar som krävs för att täcka dessa kostnader samt all tid som läggs på att köpa de nödvändiga produkterna så blir det hisnande mycket tid.

Just bantning påverkar livet än djupare så genom att dränera en på energi och utsätta en för hälsofaror. Jag talar alltså här inte om bantning i form av hälsosammare livsstil och motion för att man är överviktig utan om alla dessa ansträngningar och extrema dieter som görs för att nå den ”perfekta” vikten även om det kanske inte är den som är naturlig för ens kropp. Överdriven fixering vid kost och träning kan också vara ett hinder i vägen för att vara på riktigt hälsosam, som jag skrev om här.

Jag menar inte att skuldbelägga er som bantar, opererat er, rakar er och så vidare, jag har gjort allt detta själv och gör det fortfarande i viss utsträckning. Jag tycker dock att det är värt att fundera på hur mycket mer tid den kvinnliga delen av befolkningen i lägger på detta än den manliga delen och vad det innebär för jämställdheten. Jag tror att det blir åtskilliga timmar om vi räknar ihop allt, även om det såklart kan bli svårt med tanke på att många av dessa saker tar tid även på ett mer subtilt sätt än att man faktiskt genomför praktiska handlingar.

Detta handlar alltså inte bara om att ”alla ska få göra som de vill” utan är en betydligt mycket viktigare och mer djupgående fråga än så. Därför är det viktigt att inte låta det stanna vid sådana plattityder bara för att man inte vill stöta sig med människor som ser det som ett personligt påhopp när deras skönhetsvanor kritiseras. Istället bör vi trycka på om det här med att skönhetshetsen tar enorma mängder tid och energi samt ofta även livsglädje och hälsa i anspråk från jordens kvinnor och att detta faktiskt är dåligt, inte bara något som borde vara ”frivilligt”. Jag menar: dessa oceaner av tid enbart för att ha ett behagfullt utseende. Det är sanslöst.