Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

moderaterna

Mogi kränkt på grund av harmlös kritik mot moderaterna.

Den här videon med Mogi är ju bara för lustigt. Mogi blir provocerad och, får man anta, kränkt, av en kvinna som har en pin där det står ”rocka röven av högern” och en med ett moderat-M som är överstruket. Hon tycker att det är ”hatiskt” och ”extremt provocerande” och uttrycker också att hon minsann skulle har fått en massa ”extremister” eftersom sig om hon hade en pin där det stod ”jag vaskar såssar på helgerna” på sin chanelväska. Hon avslutar med att tydliggöra att alla för tycka vad de vill och att man måste ”respektera det”.

Det roliga med det här att det är så himla typiskt nya moderaterna att gå omkring och känna sig kränkt och sårad över alla människor som uttrycker andra åsikter. Allt ska bara sväva runt i ett perverterat status quo där ingen ska få framföra någon kritik, för kritik är samma som som att inte acceptera andras åsikter.

Grejen är att jag verkligen verkligen accepterar att andra har åsikter, jag vill inte begränsa yttrandefrihet eller tryckfrihet och jag skulle aldrig slå en människa pga dess åsikter. Men det betyder inte att jag respekterar dess personers åsikter. Jag tycker att man kan ha in i helvete fel och jag tänker på inga villkor strunta i att uttrycka det om jag tycker så. Man kan inte bara gå omkring och ”ha sin åsikt” och sedan förvänta sig att alla ska vara nöjda med det, givetvis kommer folk att vilja övertyga dig. Att inte kunna ta att någon uttrycker en kritik mot dina åsikter ser jag som en oförmåga att kunna leverera ett legitimt försvar av dem.

Mogi frågar sig varför denna kvinna inte bara kan vara stolt över att hon är sosse eller vänsterpartist eller vad hon nu är. Det är av följande anledning: kvinnan kanske helt enkelt är jävligt emot nya moderaterna och inte så mycket för något annat. Hon hatar nya moderaterna mer än hon älskar det parti hon nu röstar på.

Politik handlar inte bara om att höja det man gillar till skyarna, det handlar också om att gå i motreaktion mot det man inte tycker om. När jag kritiserar moderaterna gör jag det inte på grunden att de är sämre än andra partier, utan på grunden att jag tycker att de är keffa i sig, utan att för den sakens skull behöva jämföra dem med något annat. Mogi har ett helt inomparlamentariskt perspektiv på det hela, hon utgår från att den som inte är moderat måste ställa sig bakom något annat partis politik, vilket inte behöver vara fallet.

Hur man kan se dessa pins som provocerande har jag otroligt svårt att fatta. Okej om man tyckte att det var provocerande med en pin där det stod ”skjut Reinfeldt” men även det hade ju varit skitlöjligt att uppröra sig över. Vem som helst fattar att det inte är ett seriöst förslag, utan ett politiskt ställningstagande specifikt emot nya moderaterna.

Jag undrar också vad Mogi har för syn på sin omgivning om hon tror att hon skulle bli anfallen av ”extremister” om hon hade en ”vaska såssar”-pin. Jag skulle inte ens bli provocerad av den, utan bara tycka att hon var en riktig idiot och sedan inte bry mig så mycket mer. Om hon sedan går på första maj-demonstration med en sådan får hon ju såklart räkna med att folk blir sura, men jag tror inte att hon skulle få spö.

Snälla Mogi, du är inget offer. Du har sjukt mycket pengar och tjänar pengar på rådande samhällsordning. Det är klart som fan att folk som har det sämre vill opponera sig emot det. Om du nu tycker att det är dåligt: övertyga dem! Kom med argument för politiken du tror på istället för att sitta och gnälla om att de som inte delar dina uppfattningar ”kränker” dig och är ”hatiska”.

Entreprenörsbarn.

Tänker mig hur föräldrarna till dessa barn röstar på moderaterna och är sjukt stolta över att ungarna redan är fullfjädrade entreprenörer.

Politisk ångest på frammarsch.

Jag har svårt att begripa Moderaternas nya paroll Alla jobb behövs. Jag kan för det första komma på mängder av jobb som inte behövs, till exempel copywriter eller nyhetschef på en skvallertidning. Man skulle nog även kunna skippa ett gäng riksdagsledamöter som ändå inte gör något annat än att vika sig under partipiskan.

Sen förstår jag inte heller syftet, för ingen har väl påstått motsatsen (utom jag då). Socialdemokraterna ser inte ner på några jobb, hur mycket Moderaterna än skulle vilja att så var fallet. Det handlar inte om att vissa jobb skulle vara oviktiga, utan om att alltings lösning inte är att införa fler jobbskatteavdrag eller ytterliggare sänka priset på arbetskraft man av olika anledningar har stämplat som mindre konkurrenskraftig.

En sänkt arbetsgivaravgift för unga signalerar ju bland annat att det jobb vi utför inte skulle vara lika bra. Att göra det lättare att sparka oss sänder ju signalen att vår arbetskraft alltid är fullt utbytbar. Och vad signalerar sänkta minimilöner om inte att sjuksköterskornas jobb inte är lika viktiga som de varit? Eller ska man som arbetare vara så uppfylld av det ständigt upprepade budskapet att det man gör är så viktigt att man inte ska bry sig om löner och arbetsvillkor, utan bara känna pur glädje över att man bidrar till samhället.

Under sin tid i oppositionen kritiserade moderaterna vad man kallade ”förvaring”, det vill säga de åtgärder för arbetslösa som innebar att de fick ägna sig åt en massa menlösa uppgifter. Men vad är fas3-jobben om inte förvaring? Faktum är att det inte får vara något annat än förvaring eftersom man som fas3-arbetare inte får ersätta ett arbetstillfälle (vilket förvisso sker ändå ibland).

Och visst, de som jobbar på dessa låtsasarbeten kanske inte är passiva i den meningen att de bara sitter hemma, men de lär bli så till döden alienerade av att utföra uppgifter utan mening bara ”för att” att själva den fysiska aktiviteten inte spelar någon som helst roll. Hur man ska orka söka jobb när man har ett heltidsarbete att gå till är dessutom för mig en gåta. Men det måste ju finnas en annan lösning på denna bidragspassivitet som inte innebär att skicka människor på att måla redan målade stolar eller bara sitta och stirra in i väggen.

Jag mår illa av den så kallade arbetslinjen och fas3. Jag är trött på den närmast religiösa syn som finns på arbete i samhället, som om arbete i sig vore någon ständigt fungerande lösning på alla jävla problem. Jag orkar inte med fler begreppskapningar och äckliga omdefinitioner. Och jag hoppas att den parlamentariska vänstern tar sitt jävla förnuft till fånga och skärper sig så att vi slipper ytterligare en mandatperiod med en borgerlig regering.

Genial bild lånad från Sara Hansson.

Detta handlar för helvete om människor som får sina liv förstörda, inte något äckligt politiskt spel.

Jättebra att regeringen ska förändra reglerna i f-kassan. Underbart.

Men de nya reglerna kan nog inte införas fören 2012. Nehe. Tack säger alla utförsäkrade som inte har ett år att leva i en ekonomiskt ohållbar situation på sig.

Vad sägs om att byta tillbaks till det gamla systemet provisoriskt? Eller bara luckra upp de hårda reglerna och låta tjänstemännen själva kunna fatta beslut i stil med att en person med parkinsons kanske inte kan jobba bara för att han kan släktforska? Eller åtminstone följa utbildade läkares rekommendationer.

Herregud. Alla kunde så från första början att detta var sjukt. Även om det rörde sig om ”enskilda fall” så ska sådana saker fortfarande inte kunna ske i ett välfärdssamhälle. Och sen handlade det inte om enskilda fall längre.

Jag tycker att det är hemskt att en sån här sak ska få ta så lång tid. Om man genomför en reform och märker att den inte funkar så kan man väl backa och säga: ”okej, det gick inte. Vi får gå tillbaks till det innan i väntan på något bättre”. Det är kanske politiskt ”omöjligt”, vad vet jag. Men detta handlar för helvete om människor som får hela sin livssituation förstörda, och då tycker jag faktiskt, ursäkta mig, att statsskulder och spel för gallerierna kan vänta en aning så att politikerna kan göra sitt jobb: att tjäna sveriges medborgare.

Det är tråkigt att man inte kan yppa ett ord om personligt ansvar utan att bli jämförd med Fredrik Reinfeldt.

Lady Dahmer skrev ett inlägg om att man är delvis ansvarig för sin egen lycka och i kommentarsfältet skriver folk att hon har samma inställning som nya moderaterna.

Jag kan inte säga att jag helt håller med. Inställningen du uttrycker osar samma typ av värderingar som den sittande regeringen uttrycker om att de som misslyckas bara inte har ansträngt sig nog mycket…

…Ditt inlägg osar av värderingarna ”om det går dåligt i livet är det alltid ditt fel” rätta mig gärna om jag missuppfattat dig men den typen av resonemang är ett slag i ansiktet på alla som har ingen eller mycket liten möjlighet att förbättra sin situation. För oavsett vad nya moderaterna säger så kan alla inte bli egna företagare, eller akademiker eller bo i villa (och nej, jag är inte bara avundsjuk eller bitter, jag är nöjd med mitt liv, går på universitetet, har extrajobb och ett förstahandskontrakt vilket är mycket mer än många andra i min ålder har, men jag har också solidaritet och kan se samhället från ett ovanperspektiv).

Eller kanske såhär:

Så besviken jag blir! Lady Dahmer, som har så sunda åsikter om genus och – vad det verkat hittills – i övrigt också, skriver ett sådant här PRO-Allians-inlägg. Alla de strukturer och orättvisor som finns när vi talar om kön, de finns ju även bland klass, etnicitet m.m. Jag förstår faktiskt inte alls attityden i det här inlägget.

Det roliga med detta är att hennes inlägg handlar om att hon har gjort val i livet som har tagit henne till den sitaution hon är i idag. Att hon har kommit från jobbiga förhålladen, gått på soc och haft det allmänt jävligt, men att hon har jobbat mycket för att vara där hon är idag. Hon skriver att ingen har kommit och gett dem vad de har utan att de har fixat det själva, och det får man väl tro på.

Jag blir ofta jävligt nedslagen av den individualism som präglar vårt samhälle idag. Denna ”skyll dig själv”-attityd som präglar det politiska samtalet. Men samtidigt: det finns något som heter personligt ansvar och man kan skaffa sig kontroll över sin situation. Speciellt i Sverige, där hög utbildning är gratis och där det finns ett socialt skyddsnät. Det är inte som att vi lever i en liten by i Uganda där den enda tillgängliga anställningen är på ett bomullsplantage som man blir steril av att jobba på.

Det är tråkigt att man inte längre kan yppa ett ord om personligt ansvar utan att folk jämför en med Fredrik Reinfeldt. Det är ju inte som att Lady Dahmer har haft det bra förspänt. Det är liksom inte som att socialbidrag är något överklassen brukar ägna sig åt. Och att då komma och snacka om att det bara är strukturer som tagit henne dit hon är idag är fan i mig ett hån.

Människan påverkas av bakgrund, strukturer, klass, etnicitet och allt möjligt. Men hon påverkar också sig själv och sin egen situation. Och det är viktigt att man kan se båda delarna för om vi hade ett samhälle där struktur var det enda vi trodde kunde påverka våra liv så skulle det troligen vara ett otroligt allienerande samhälle. Vem vill få tryckt i ansiktet att de inte har någon makt över sin situation och att man aldrig kan göra något för att hjälpa sig själv utan att allt beror på samhället.

Troligen vill folk höra det lika lite som folk vill höra att allt pissigt som sker i deras liv är deras eget fel eftersom de inte var tillräckligt positiva.

Politisk ångest.

Igår så låg jag och tänkte på livet. På sista tiden har jag haft sjukt mycket ångest över min framtid. Jag har alltid innan kännt att jag skulle kunna plugga lite vad jag vill, kanske inte söka en linje med bara dess framtida lönsamhet i åtanke. Men jag känner mig så otrygg nu, jag känner mig inte säker på att systemet kan ta hand om mig om jag saknar eget kapital. Jag låg fan i mig och tänkte att om allt går åt helvete som är döden alltid en utväg. Nog kan det vara min ovanligt oroliga läggning som gjorde det, men alla obehagliga nyheter om människor som blivit missgynnade i systemet bidrog helt klart.

Jag kan inte tycka annat än att det är fantastiskt att Moderaterna vann valet trots de som gick ut precis innan och vittnade om hur dåligt behandlade de blivit av försäkringskassan. Fantastiskt hur människor kan sakna medkänsla och insikt till den grad att de aktivt understödjer reformerna i försäkringskassan. För nedskärningarna i försäkringskassan är fan inget annat än grymhet.

Att det tar så lång tid att överklaga försäkringskassans beslut är egentligen det sjukaste. Jag förstår inte hur man kan bygga ett system som tvingar sjuka människor att vänta i ovisshet ett år. Och vilken samhällskostnad sen! Överklagandena måste ju ha ökat något enormt sedan moderaternas reformer. Socialförsäkringsministerns lösning på detta är att man ska ge första instans mer auktoritet, vilket jag inte kan tolka som något annat än att det ska bli svårare att överklaga. Jag har ett annat förslag: ge försäkringskassan pengar så att de slipper förvägra svårt sjuka individer pengar.

Jag vill inte leva i ett land där sjuka människor inte får ersättning trots att de jobbat hela sitt liv (man ska såklart får erättning även om man inte gjort det också). Jag vill inte leva i ett land där det tar ett jävla år att överklaga ett beslut, om man ens får rättshjälp. Jag vill inte leva i ett land där människor tvingas jobba gratis för att få helt oanvändbar arbetslivserfarenhet. Jag tycker att det är äckligt och omänskligt.

Jobbskatteavdraget.

För att få jobbskatteavdrag måste man tjäna över 9000 kronor i månaden. Då skattar man bara 15% till skillnad från den som tjänar 6000, som skattar 20%.

Det lustiga med detta är att det som spelar roll inte är om man jobbar eller ej, utan hur mycket man tjänar. Nu skulle jag väl inte kalla den som tjänar 9000 i månaden för någon slags överklass men är det inte lustigt att den som tjänar mer på samma sak måste skatta mindre?

Moderaterna snackar alltid om att man inte vill vara ett bidragsparti, som man anklagar socialdemokraterna för att vara. Men moderaterna är ju ett avdragsparti, som ju är typ samma sak bara det att det gynnar de som har mer pengar lite mer. Men utöver det är det samma äckliga kontrollstyrning av samhället med hjälp av ekonomin, samma vilja att ge pengar till dem som gör det enligt moderaterna ”goda valet”.

Om fas tre och arbetslösheten.

Nu har folk börjat trilla in i fas tre av arbetslöshet.

Personligen är jag inte orolig för min situation. Jag är ganska anställningsbar och kan i värsta fall vidareutbilda mig utan problem, mina föräldrar har pengar (inte mycket, men tillräckligt) så det är nog ingen risk att jag inte kan betala mitt uppehälle. Det värsta som kan hända är att jag måste skära ner på min ölkonsumtion ett halvår.

Men jag tänker på alla dem som är lite keffa. Som har svårigheter med att röra sig eller tala eller som har någon form av socialt handikapp. Fan vad jobbigt det måste vara.

När jag först fick nys om fas tre så skrev jag om det här på bloggen, och då var den en tjej som tyckte såhär:

Ja, fy fan! Arbeta för ersättning? Det låter ju fasansfullt likt ett… jobb? Jag bor i ett land utan arbetslöshetsersättning och känner rent spontant att om man som arbetslös inte bara erbjuds ersättning utan även sysslesättning så är ju det dubbel jackpot. Meningen är väl ändå att arbetsföra medborgare ska försörja sig själva? Att ersättningen kommer först (i hela 450 dagar!) är en obeskrivlig lyx!

Hon bodde för övrigt i USA. Jag kan väl bara säga att det finns en anledning till att jag inte skulle vilja flytta dit under några som helst omständigheter. Den vidriga individualismen, den äckliga entreprenörsandan, detta ständiga ”alla vill om de kan”- tänk. Jag orkar inte med det. Det finns en anledning till att USA är ett av de mest klassegregerade i-länderna.

Regeringen har ett ansvar och det är att ta hand om medborgarna. I det ingår att ta hand om de som har det sämst men framförallt att i situationer som denna stimulera ekonomin så att det finns jobb. Om det nu innebär att satsa pengar i den offentliga sektorn eller på yrkesutbildningar skiter jag i, men det är banne mig regeringens ansvar.

Det enda jag personligen kan göra är att söka en jävla massa jobb och hoppas på att någon vill ha mig. Jag personligen kan inte förändra arbetsmarknaden, av uppenbara skäl. Det enda jag kan göra är att försöka vara bäst, så att jag klarar av konkurrensen. Och det är mycket riktigt det alla försöker göra. Så fort du slår upp en tidning så finns det reportage om hur du ska göra för att bli mer konkurrenskrafting på arbetsmarknanden. Allt från att skaffa en ny frisyr till att gå en retorikkurs.

Problemet med detta är att det kanske fungerar för den enskilda individen men det fungerar inte för att sänka arbetslösheten totalt. För tråkigt nog kan inte alla vara bäst. Tråkigt nog finns det gott om folk som helt enkelt är lite keffa. Som man helt enkelt helst inte anställer om det finns någon annan tillgänglig, även om den skulle göra jobbet lika bra. Det är detta som Moderaterna vägrar fatta i sin arbetslinje: det kommer alltid att finnas ett par sämsta tio procent!

Om man nu ska ha denna fas tre så föreslår jag tre åtgärder för en mer human behandling av arbetslösa:

  1. Låt de 5000 som företaget som tar emot denna hemska börda vi kallar arbetskraft gå till personen istället. Hen gör ju trots allt ett jobb, och borde därför får högre ersättning än om hen inte gör det. Dessutom förstår jag inte varför ett företag ska få pengar för att ta emot gratis arbetskraft.
  2. Ställ krav på företaget att de ska vidareutbilda personen på något sätt. Man ska inte bara slava utan att få minsta lilla ut av det hela.
  3. Försök få majoriteten av alla jobb till sektorer som faktiskt tjänar samhället. Som sjuvården. Jag ogillar nämligen tanken på att privata företag ska profitera på ett stort samhällsproblem.

Mycket kan sägas om situationen för unga idag, men skitjobb saknas fan inte.

Det finns faktiskt ett riktigt skitjobb för ungdomar: telemarketing. Jag ska förövrigt provjobba på ett sådant företag i morgon. Telemarketing är nog det skitigaste du kan syssla med som ungdom idag utan att gå utanför lagens gränser (svartjobb) eller riskera livet (typ takskottare utan riskutbildning eller säkerhetsutrustning).

Det snillrika med telemarketing är att det passar så perfekt in på hur Moderaterna vill att arbete ska se ut. Anställningstryggheten är närmast obefintlig, folk sparkas på löpande band om de inte är tillräckligt ”drivna, ambitiösa och målmedvetna”. Många företag ger bara provisionsbaserad lön, vilket i princip innebär att du jobbar gratis stora daler av dagen. Ändå så kräver dem att man ska vara på jobbet i tid. Det är bara den anställda som har skyldigheter, de enda dem gör är att ge mig ersättning när jag presterar.

Det finns givetvis seriösa telemarketingföretag också men de brukar kräva en aning mer av sina ansökande eller bara ta in folk på så kallade provanställningar, som alla slussas igenom. De flesta seriösa telemarketingföretag har en lön som baseras på mycket lög grundlön (ca 50 kr/h)  och på det en provision.

När man är på intervju på ett telemarketingföretag så får man alltid höra följande: ”DU bestämmer hur mycket DU tjänar”. Det visas med all önskvärd tydlighet att det bara är jag som avgör hur mycket jag ska sälja. Ingen säger något om att det kan gå upp och ner och det finns inget skydd för mig som anställd om efterfrågan skulle minska, företaget har ingen lönebuffert. På många företag redovisas ens siffror offentligt på arbetsplatsen, vissa håller så kallade ”säljtävlingar” för att få igång motivationen.

Det obehagliga med det här är att de flesta tycker att det är helt okej. Att komma till jobbet utan att veta hur mycket man ska tjäna, om man nu tjänar något alls, eller om man ens får jobba kvar. Att behöva stå ut med att få sina resultat offentligt redovisade på arbetsplatsen eller vara tvungen att tycka att det är ”kul” att behöva hålla riktiga tävlingar kring ens arbetsprestation.

Det är inget trevligt sätt att motivera folk att låta deras dagsform vara direkt avgörande för ens lön. Att avskaffa all form av trygghet och säkerhet och dessutom införa obehagliga elitistiska tävlingar på arbetsplatsen. Det handlar inte om att lite trevligt motivera folk, det handlar om att hunsa och skrämma skiten ur dem.

Mycket kan man säga om arbetssituationen för unga idag, men skitjobb saknas fan inte.

Hellre gå under med hedern i behåll.

Älskar Viktor Barth-Krons förslag om hur socialdemokraterna ska lägga upp partiledarvalet, apropå Göran Perssons uttalande om att det påminner om Idol. Jag är helt med honom om att det har mer likheter med melodifestivalen.

För övrigt fattar jag inte varför de inte bara kör på Veronica Palm. Hon är ung och alla tjatar om förnyelse. Hon är den som är populärast. Hon är dessutom den enda som sagt att hon vill, men bara det gör väl att man diskvalificeras från tävlingen på förhand.

Jag skulle hemskt gärna se att socialdemokraterna drog sig mer mot vänster och slutade fjanta runt i mitten. Det finns redan en massa partier i mitten. Det funkar inte att anklaga moderaterna för att vara dumma utsugare om man inte är mycket bättre själv. Faktiskt. Sverige (och världen) behöver en riktig vänster och en riktig politisk debatt som inte bara är ett populistparty.

Kanske skulle de förlora väljare (vilket de ändå gör idag) men de skulle göra det med hedern i behåll. Hellre det än att gå under som en dålig kopia av moderaterna, det är ovärdigt. I bästa fall skulle de kanske kunna vända den vidriga ”alla kan bli entreprenörer”-utvecklingen vi drar oss mot nu. Gud vad skönt det vore.

Arkiv