Självförtroende.

Funderat på det Bloggkommentatorerna skrev om det är värre för tjejer nu när vi inte bara ska vara snygga och bra på att laga mat utan även ha en strålande karriär och så vidare. Och nej, det tror jag faktiskt inte. Jag tror inte att de flesta känner att de måste leva upp till allt detta samtidigt utan väljer det man tycker är viktigast. Dessutom tror jag att det är bra att tjejer i högre grad uppmuntras till att sätta sig själv i första rummet i relationer, såsom män gjort i typ tidernas begynnelse, vilket är något som börjat komma mer i och med det ökade fokuset på karriär.

Men en sak jag faktiskt tror sätter jävligt mycket press är detta tjat om självkänsla och självförtroende som finns precis överallt, i varenda tidning. Man ska vara så jävla framåt och ta för sig och det framställs liksom som om man inte kan komma någonvart i livet om man inte har detta och framförallt att den som har dålig självkänsla också av nödvändighet mår dåligt och det är ju fan jobbigt för vem som helst att höra att man egentligen mår dåligt.

Dessutom tror jag verkligen inte att de flesta lär sig att må bättre i sig själva av dessa tips som levereras. Jag tror snarare att det leder till ännu mer missnöje, stress och press.

Att påtala medelvägen.

Med mitt inlägg angående mäns åsikter om kvinnor utseenden så menade jag inte att man ska gå omkring och i tid och otid berätta om sina preferenser. Det tycker jag inte och det har jag inte heller gett uttryck för. Däremot tycker jag att det finns något naivt i vissa personer målsättning att krossa idealen helt och hållet.

Alltså, jag tror verkligen inte att vi någonsin kommer kunna ”krossa idealen” på det viset att ingen längre bryr sig om någons utseende. Utseendet spelar, i kombination med en mängd andra egenskaper, roll för vem vi attraheras av. Människor bryr sig om att vara attraktiva. Här kan man invända att man bara behöver vara attraktiv för sin partner och då invänder jag med att alla inte har någon partner, alla vill inte leva tvåsamt och så vidare.

Detta handlar inte om att göra andras utseenden till allmängods att kommentera utan om att uppvisa på den diversitet som finns i vad folk uppfattar som attraktivt. Idag har vi ett enda ideal, som dessutom är så gott som ouppnåeligt. Vad som kan eftersträvas är en såpass stor diversitet i vad som anses vara idealutseendet att alla känner att de kan passa in någonstans.

Och det är viktigt att faktiskt påtala detta, att det finns ett mellanting mellan att göra allt för att uppnå rådande ideal och på att helt skita i sitt utseende. Du kommer inte lyckas nå en 15-årig tjej genom att säga att det inte spelar någon roll hur hon ser ut, hon kommer inte tro dig eller hålla med. Däremot kan du kanske komma någonstans med att säga att folk har olika preferenser, att alla inte tycker att mediaidealet är det vackraste.

Jag vill fan inte gå omkring ensam och oknullad hela livet.

Denna bild har kritiserats av Lady Dahmer och andra feminister på ganska goda grunder. Alltså att det alltid är ett jävla tjat om vad tjejer ska och inte ska göra med sina kroppar och ansikten, och att killar har något jävla behov av att ständigt berätta detta för tjejer. Detta är sant och onekligen en relevant poäng, för visst fan är det irriterande med någon jävla snubbe som kommer och har en åsikt om vilket smink, vilken vikt och vilka kläder som passar sig och dessutom ska göra en jävla grej om att det är ”snälla killar” som liksom bryr sig om hur tjejer mår. Herregud.

Vad värre är att de flesta av dessa personer i verkligheten brukar förespråka ett så kallat naturligt ideal, det vill säga ”kurvor” och smink som inte syns snarare än ett fjärmande från ideal som sådana.

Samtidigt så tycker jag att det finns en poäng i att påpeka att alla män inte har de preferenser som anges som ideal i stort. För, allvarligt talat, det är fan otroligt viktigt att känna sig älskvärd och attraktiv. Och eftersom de flesta kvinnor är heterosexuella så är det faktiskt viktigt vad män tycker om oss. Om jag hade trott att mina håriga ben ledde till att män såg mig som fullkomligt oälskbar så hade jag rakat dem, men nu vet jag emellertid att det inte är så de flesta tycker.

Vidare så blir jag glad om någon visar uppskattning för mitt utseende. Det tror jag att de flesta blir. Jag tycker inte om när någon liksom ”recenserar” mig och säger typ ”du klär bättre i de där jeansen än de du hade igår” för det upplever jag som begränsande, däremot så uppskattar jag när någon ger mig komplimanger för mitt utseende eller för en självvald outfit, utan att komma med kommentarer om vad som vore mindre passande. Det är klart att det gör mig glad att jag, även om jag klär mig utifrån mina egen preferenser, kan uppfattas som attraktiv av någon annan. Inte så att jag slår knut på mig själv för att det ska ske, men om det sker så blir jag glad.

Visst finns det människor som över huvud taget inte bryr sig om andras åsikt men jag tror det är ganska ovanligt. Därför tycker jag att det är viktigt att peka på att den idealbild som presenteras är mycket snävare än vad folk i verkligheten blir attraherade av. Jag tror att alla vill kunna attrahera någon, ty närhet, sex och kärlek är viktiga komponenter i de flesta människors liv och det är inget fel med det eller något man kan eller ens bör fjärma sig från.

Därför blir jag glad när jag får bekräftelse på att jag uppfattas som attraktiv även då jag slutat lägga en massa tid och energi på att göra just det. Jag tycker att det känns skönt att veta att jag inte offrar något i form av potentiella ligg eller kärlek för att jag gjort de valt jag gjort gällande mitt utseende och min livsstil. Det enda jag offrat är att jag kommit lite längre ifrån det mediala skönhetsidealet och det känns faktiskt helt jävla okej. Det hade varit värre om jag för evigt förbrukat mina chanser att anses attraktiv av någon annan på grund av mitt utseende. Då hade jag nog faktiskt ansträngt mig lite för att se bra ut, för jag vill fan inte gå omkring ensam och oknullad hela livet.

Sluta hacka på Bimboidealet.

Ofta när man diskuterar operationer och ideal så står Kissie och diverse ”bimbos” i den absoluta centrumet. Det hackas ner på de så kallade extrema och onaturliga idealen, alltså de väldigt stora brösten, det väldigt bloda håret, den väldigt smala midjan och så vidare. Vid sidan av det extremt smala idealet har bimboidealet fått stå som modell för ”sjuka ideal” även fast det förekommer i en betydligt mycket mindre omfattning än det supersmala. Jag har svårt att dra mig till minnes senaste jag träffade på någon som tyckte att bimboidealet på allvar var något eftersträvansvärt, och det brukar inte heller framställas som så i andra sammanhang än möjligtvis Slitz.

Att det hackas på det supersmala idealet är i allra högsta grad berättigat. Det är för det första det förhärskande inom nästan alla subkulturer. Även om det finns dem som tycker att man ska ha något mer muskler, mer ”kurvor” och så vidare så utgår de flesta idealbilder som produceras utifrån att smalhet är något eftersträvansvärt. Eftersom det smala idealet står i sådant absolut fokus är det värt all kritik det får, bimboidealet däremot känns som en konstig sak att kritisera.

Kvinnor som anstränger sig på ett alltför uppenbart sätt för att tillfredsställa den manliga blicken anses ”dåliga” och så vidare. Man ska vara snygg, man ska behaga, men man får inte överdriva, inte bli för uppenbar i sitt syfte att vara sexig.

Skönhetsideal handlar om mer än sexighet. Det handlar om att vara lagom; lagom snygg, lagom sexig med fortfarande på ett sätt som uppfattas som ”värdigt” och inte är besvärande. Det handlar helt enkelt om att behaga, hålla sig i schack med mat och träning, smink och kläder utan att någonsin passera gränsen för att bli ”för mycket”. Man förväntas lägga stor ansträngningar på att vara lagom, inte på att skapa en look som är unik och passar för en själv. Ändå försöker man i det överdrivna fokuset på bimboidealet i idealkritiken att få det att handla enbart om sexighet, när det nog i själva verket bara är en liten del.

Ideal.

När det talas om ideal så sägs det ibland att man ska bekämpa ideal som koncept istället för att byta ut ett ideal mot ett annat. Och jag tänker att det låter ju bra och fint i teorin men ärligt talat så tror jag aldrig att vi kommer lyckas bekämpa ideal som koncept. Jag tror att det ligger i människans natur att ständigt sträva efter något bättre, efter perfektion. Däremot tror jag att vi kan ha väldigt olika förhållanden till ideal.

Jag har en massa olika ideal. Dels ideal kring hur jag vill vara som människa rent moraliskt, jag har även intellektuella ideal, alltså att jag ständigt strävar efter mer intelligens och insikt. Jag har också ideal kring en mängd olika egenskaper, vissa som jag applicerar på mig själv och andra jag struntar i för att det kräver för mycket tid. Jag har också utseendeideal, en ide om hur jag helst vill se ut som jag strävar efter. Jag tycker inte att det är något konstigt med det, däremot är det viktigt att detta ideal är lika förankrat i verkligheten som mina andra ideal. Jag kan inte ha som ideal att vara skitsmal för jag har inte förutsättningarna för det. Det skulle inte passa min kropp, det skulle sätta för mycket annat av det jag värderar i skymundan.

Att bekämpa utseendeidealen helt ser jag som en ouppnåelig utopi, däremot känns det rimligt att vi skulle kunna jämställa dem med de andra ideal vi har för oss själva. Att det inte är viktigare att vara snygg än att vara till exempel smart, duktig på att rita och så vidare. Alltså, ingen vill väl vara bra på bara en grej ändå? Det suger ju att bara var snygg, lika mycket som det suger att bara vara smart eller snäll och inte ha några andra egenskaper man anser positiva.

I alla andra ideal vi har så anpassar vi det efter våra förutsättningar och så måste vi även göra med utseendeidealen. Man kan helt enkelt inte vara bäst på allt utan måste ha en realistisk syn. Men jag tror inte att det är någon ide att försöka krossa dem helt, det viktiga är att det finns pluralism och en strävan som är grundad i någon form av verklighet, inte i grundlöst önskedrömmande om den perfekta människan.

Vi är väldigt långt ifrån ett fetmaideal.

Alltså när man diskuterar vikt och ideal så är det någon som kommer fram om tycker att man ska förespråka hälsosamma levnadsvanor och att fetma inte heller är nyttigt. Typ som Rebecca i Lady Dahmers kommentarsfält:

Att folk kan vara hälsosamma men ha en övervikt, det vet jag, att folk kan vara ohälsosamma vid en vad som sägs ”okej vikt” vet jag också. Men det är just det med FETMA som jag sätter mig emot. Fetma är ett sjukligt tillstånd som aldrig ska ses som positivt.

Det finns visserligen personer som har fetma som ett ideal, som äter sig så stora som det går, men detta är extremt ovanligt och kan snarast liknas vid någon slags fetisch. Fetma är ett samhällsproblem, men det är inte orsakat av ett fetmaideal. Få personer med fetma är nöjda med sin situation, de flesta vill gå ner i vikt. Anledningen till att det är svårt för dem att göra det är inte att det finns ett fetmaideal utan att det helt enkelt är sjukt svårt att gå ner mycket i vikt och stanna där.

Idag lever vi i ett samhälle där det ideal som ständigt presenteras är att man ska vara smal. Det är extremt ovanligt att någon framställer fetma eller ens mullighet som ett ideal men de få gånger det sker så tror jag knappast att det är idealomvälvande. Jag tror inte att folk så fort de ser en fet kropp i ett positivt sammanhang tänker; ”sådär vill jag också se ut!” och lägger om sin livsstil. I förhållande till alla bilder av otroligt smala personer som produceras och trycks i våra ansikten så är bilderna av feta så otroligt otroligt få.

Hjälper vi feta människor genom att få dem att hata sina kroppar ännu mer? Jag tror inte det. Jag tror bara att sådana känslor leder till mer ångest, mer självhat och mer misshandlande av den egna kroppen.

Jag har aldrig hört någon hävda eller sett några tendenser till att smalidealet skulle bytas ut till ett fetmaideal. Det enda jag sett är tendenser till att byta ut det idag näst intill anorektiska idealet som råder mot ett lite mer tillåtande ideal. Hur detta skulle leda till mer fetma har jag extremt svårt att se.

Oceaner av tid.

Det fanns en tid när jag varken tyckte att kroppsbehåring eller bantning var viktiga feministiska frågor. När jag tyckte att det är klart man ska respektera folks val att inte raka sig eller banta men alla ska få göra som dem vill. Men detta var innan jag själv slutade banta och slutade raka mig, innan jag själv visste vilka otroliga livsvinster det kan leda till att inte ägna sig åt sådant.

Framförallt bantningen är jag glad att jag hamnade ur klorna på och det skedde ändå relativt tidigt för mig om man jämför med många andra kvinnor som håller på och tampas med den där skiten fan för evigt. Jag kommer troligen aldrig hamna där igen, jag är för medveten för att återigen börja räkna kalorier och dra i fettet, även om man såklart aldrig står säker.

Jag har insett nu hur viktiga dessa frågor är, för det handlar om tid. Tid är typ det absolut viktigaste vi människor har i våra liv och väldigt väldigt mycket av kvinnors tid ägnas åt att klämma, raka, sminka, borsta och banta. Etter värre blir det när utseendefixeringen leder till kirurgiska ingrepp som i många fall är kostsamma och potentiellt skadliga. Utöver den faktiska tid alla dessa saker tar så ägnar vi tid åt att prata om det, att tänka på det och att läsa om det. Vi ägnar dessutom känslomässig energi åt att på olika sätt känna ångest över att vi inte har ägnat tid nog åt dessa saker. Om man dessutom tänker på alla de kostnader som detta medför och alla de arbetstimmar som krävs för att täcka dessa kostnader samt all tid som läggs på att köpa de nödvändiga produkterna så blir det hisnande mycket tid.

Just bantning påverkar livet än djupare så genom att dränera en på energi och utsätta en för hälsofaror. Jag talar alltså här inte om bantning i form av hälsosammare livsstil och motion för att man är överviktig utan om alla dessa ansträngningar och extrema dieter som görs för att nå den ”perfekta” vikten även om det kanske inte är den som är naturlig för ens kropp. Överdriven fixering vid kost och träning kan också vara ett hinder i vägen för att vara på riktigt hälsosam, som jag skrev om här.

Jag menar inte att skuldbelägga er som bantar, opererat er, rakar er och så vidare, jag har gjort allt detta själv och gör det fortfarande i viss utsträckning. Jag tycker dock att det är värt att fundera på hur mycket mer tid den kvinnliga delen av befolkningen i lägger på detta än den manliga delen och vad det innebär för jämställdheten. Jag tror att det blir åtskilliga timmar om vi räknar ihop allt, även om det såklart kan bli svårt med tanke på att många av dessa saker tar tid även på ett mer subtilt sätt än att man faktiskt genomför praktiska handlingar.

Detta handlar alltså inte bara om att ”alla ska få göra som de vill” utan är en betydligt mycket viktigare och mer djupgående fråga än så. Därför är det viktigt att inte låta det stanna vid sådana plattityder bara för att man inte vill stöta sig med människor som ser det som ett personligt påhopp när deras skönhetsvanor kritiseras. Istället bör vi trycka på om det här med att skönhetshetsen tar enorma mängder tid och energi samt ofta även livsglädje och hälsa i anspråk från jordens kvinnor och att detta faktiskt är dåligt, inte bara något som borde vara ”frivilligt”. Jag menar: dessa oceaner av tid enbart för att ha ett behagfullt utseende. Det är sanslöst.

Skillnaden.

Hanna Fridén har skrivit ett inlägg där hon går ut till försvar mot Amanda Schulmans inlägg om att hon tycker att en kvinna såg bättre ut innan en viktminskning. Hon tycker visst att det är motiverat att kommentera kroppen i sammanhanget eftersom den har figurerat i ett sammanhang som rör sig om viktminskning och påpekar att hon dessutom har gjort det själv, i det här inlägget.

Jag håller med henne till viss del. Det är mer berättigat att kommentera kroppar när de figurerar i sammanhang som dessa än det är att kommentera t.ex. Blondinbellas bikinibilder. Skillnaden på Fridéns och Schulmans inlägg var dock otroligt stor. Fridén skrev om det ur en helt annan vinkel, hon ifrågasatte idealet som artiklar som dessa sprider. Den här iden om att man blir så mycket lyckligare bara man går ner i vikt. Fridén har totalt fokus på att Aftonbladet borde sluta hypa kroppar som kan vara minst lika ohälsosamma som några ”extrakilon”. Detta motiverar hon med att det är ett hälsoproblem att många tjejer hetsar med vikten och är underviktiga.

Men Schulman skriver något helt annat. Hon attackerar den här tjejens kropp mer direkt. Hon skriver inget om att det är dåligt med reklam för viktminskning, inget om att det är ett hälsofara, ingen idealdebatt. Hon skriver bara att hon tycker att tjejen på bilden har en ful kropp. Sen var det inget mer. Hon skriver inte att hon tycker att det är fel med dieter, bara att det är fel när det är för att uppnå detta specifika ideal.

Det är detta jag stör mig på med idealkritik som den Schulman levererar. Hon lägger fortfarande totalt fokus på hur personen ifråga ser ut istället för att tala om det negativa i att vi ständigt möts av bilder som dessa. Hon är mer intresserad av att kritisera den specifika kroppen än tidningen som lyfter fram den som något eftersträvansvärt för gemene man.

Jag skulle inte bli arg på Schulman om hon skrivit att hon tycker att Aftonbladet sprider ett osunt ideal, däremot tycker jag inte om att hon skriver att den här kvinnan kropp är ful. Det finns inget idealkritiskt i att säga: ”dieter, visst, men inte för att uppnå det här resultatet”. Det är bara att återigen sätta kvinnan kropp i fokus för problembeskrivningen och inte den bransch som tjänar åtskilliga miljoner på att dessa ideal upprätthålls.

Kissies idealtankar.

Jag fullkomligt älskar det faktum att Kissie skrivit detta inlägg om vad som anses vackert i olika kulturer. Hon befinner sig för tillfället i Thailand och fascineras över att vithet ses som något vackert av många där medan hon bara vill bli brun.

Här i Thailand gör tjejerna ALLT för att bli vita! Här är det ju vackert att vara så vit som möjligt, medans vi från Sverige som kommer hit vill oftast sola för att bli bruna istället

Jag tänker mig att det finns någon slags chans att hon eller i alla fall någon som läser inlägget börjar reflektera lite över detta med ideal. För det är intressant vad som anses vackert i olika kulturer. Det handlar ju inte bara om vad som är ouppnåligt (som det ju ofta förklaras) utan även om vad som förknippat med rådande samhällsideal.

Till exempel smalidealet ser inte jag bara som ett uttryck för att vi lever i ett överflöd av mat utan även som ett uttryck för ett samhällsideal som handlar om att sätta något slags högre estetiskt mål över sitt fysiska välbefinnande. Man känner sig helt enkelt duktig när man lyckas motstå kroppens begär, som i vår kultur anses fula att falla för.

När det kommer till saker som hudfärg så tror jag dels att det handlar om vad som är exotiskt och ovanligt, men jag tror även att det handlar om vilka levnadsvillkor vi ser som eftersträvansvärda. I Sverige är det status att kunna åka på solsemester och därför är solbränna attraktiv, det betyder emellertid inte att det anses positivt att ha en mörk hudton ”medfött” (eller vad man nu ska kalla det, menar i alla fall året om, utan sol). Det som är idealet är alltjämt att vara vit, men att vara en vit person som har kunnat åka på solsemester. Vad som ses som eftersträvansvärt i Thailand vet jag inte, men jag kan tänka mig att vithet har hög status även där eftersom det förknippas med hög levnadsstandard. Det kan ju har att göra med den klassiska förklaringsmodellen, att den som är vit har råd att vara inomhus och slipper jobba ute.

Men en av de viktigaste insikterna man kan vinna är ju att det där med ideal är något högst förgängligt. Inget som är kodat i våra gener utan något som är högst beroende av tid och plats. Jag tänker mig att personer som kämpar mycket för att uppnå någon slags idealutseende har en ide om att den definitionen av skönhet kommer att råda för alltid.

Nu drar jag väl säkert lite för höga växlar men jag blir så himla glad när jag ser någon slags vilja till eftertanke från det hållet.

Lidandeideal.

Har du någon gång känt att folk har krävt att du ska må dåligt över saker som du själv inte har mått särskilt dåligt över? Eller att du ska visa ditt lidande på ett visst sätt som du själv inte känt dig bekväm med? Jag tror att många som har varit med om upplevelser som anses traumatiska har haft erfarenhet av att andra tycker att de ska reagera på ett särskilt sätt. Ett typexempel är väl hur våldtäktsoffer ofta vittnar om att deras trauma har antagits vara större än vad de personligen har upplevt.

Om du har varit med om något sådant, berätta gärna vad som hände, hur du förväntades reagera, varför det inte passade och vad reaktionerna blev. Jag tycker att det är intressant detta att även lidande är något som förknippas med en viss idealbild.