Etikett: ideal

Ta av offerkoftan och försök fatta att ni är jävligt lyckligt lottade som inte behöver känna er exkluderade från en stor del av samhället på grund av era kroppar vareviga dag.

Lady Dahmer har skrivit ett inlägg om hur det bara finns en kvinnokropp som representeras inom mode apropå h&m:s nya animerade ”skyltdockor” i sin webbutik. Helt i sin ordning, en helt vanlig argumentation kring det där med att idealet är så otroligt likriktat. Genast så dyker en sånhär kommentar upp:

Vi som är så smala naturligt känner oss också lite odugliga när bilder av kroppar som liknar våra ständigt blir påhoppade när de visas i reklam.

För det första så har Lady Dahmer inte kritiserat smala människor eller ens att det finns smala människor i reklam och så vidare. Hon har kritiserat att det bara finns smala människor representerade vilket alltid har varit hela problembeskrivningen. Visst finns det även en diskussion kring huruvida människor som är sjukligt smala ens ska få representeras på catwalken och så vidare, men då handlar det ju liksom om sjukdom och inte om naturligt smala kroppar. Om det fanns en reklambild med en väldigt smal tjej hade det varit en sak, men nu rör det sig om tusentals sådana bilder.

Sen kan jag faktiskt känna att smala som ska komma och klaga över att de är så otroligt utsatta för att detta ideal kritiseras är rätt fåniga. Ni lever alltså en en värld där ni i och med er kroppsform har ett otroligt privilegium. Era kroppar blir inte föremål för diskussioner kring fettskatter, kläderna som finns i affären passar er, ni behöver liksom inte känna: ”denna värld är inte för mig” så fort ni ska handla kläder.

Smala människor är priviligerade i det västerländska samhället. Det är era kroppar som ses som eftersträvansvärda, det är era kroppar alla kläder är gjorda för, det är era kroppar som finns representerade överallt; på reklampelare, i filmer, i tidningar och så vidare. Sen kommer ett gäng personer som kritiserar denna enorma likriktning, och vad händer då. Jo, vissa av er blir förbannade för att er kroppsform blir kritiserad. De känner sig ”kränkta” och ickeaccepterade. Jag tycker att det är löjligt, rent ut sagt, att klaga över en sådan sak. Då har man liksom inte insett att man hela livet har gått omkring med ett jävla privilegium, och när någon försöker jämna ut det hela lite så upplever man sig genast som diskriminerad.

Alltså ursäkta mig men ta er samman lite. Ta av er offerkoftan och försök fatta att ni är jävligt lyckligt lottade som inte behöver känna er exkluderade från en stor del av samhället på grund av era kroppar vareviga dag.

Olika sorters folkbildning.

Lisa Magnusson har skrivit ett bra inlägg om white trash och folkbildningsidealet.

Vi har kommit att likställa bildning med intelligens, fastän det inte alls är samma sak. Det är ju liksom inte Tabita det är fel på utan föreställningen att hon är oss underlägsen för att hon inte besitter borgerligt god smak utan röker under fläkten, har så många engångsligg att hon inte ens vet vem som är far till hennes son och tycker att det är snyggt med tribaltatueringar.

Att se ner på en människa för att hen har dålig smak och saknar bildning är högstadiefasoner och inget en vuxen människa bör ägna sig åt. Jag har själv kämpat mycket med att tvätta bort de instinktiva känslorna av högmod jag infinner sig när jag talar med någon som saknar för mig väldigt grundläggande kunskaper.

Däremot anser jag att white trash, eller snarare obildade människor, är ett problem bara i sig självt. Jag tycker inte att folkbildningsidealet behöver handla om att se ”folket” som någon slags homogen och obildad massa som man försöker rädda ur deras intellektuella mörker medelst påtvingande av information. I mina ögon handlar det snarare om att utgå från att människor är kapabla till att resonera och förstå, men ge dem verktygen för att kunna göra det. Om man inte har ett tillräckligt språk eller inte ens vet grundläggande om hur ens egen kropp fungerar så blir det tyvärr svårt att använda sin intelligens även om den kanske finns inom en. För intelligens är liksom ingenting man föds med och som sedan är konstant, det är en talang som måste utvecklas och tränas.

Sedan finns det absolut en massa bildning som är onödig, som man kan klara sig utan. Jag skulle till exempel inte sakna kunskapen jag har om konst om den försvann, men nu när den finns där så uppskattar jag den och använder den. Dessutom gör den marginella kunskap jag redan har att det blir lättare att skaffa sig ny kunskap inom samma område för att jag kan sätta nya upplysningar i kontext.

Folkbildning är bara äckligt när det kommer ur ett ovanifrånperspektiv, när det handlar om att ”bildade” (ofta överklassen) ska trycka på obildade sina perspektiv. Det är för det första inte särskilt effektivt eftersom kunskapen ofta är lösryckt och kontextlös, men det förstärker även det tolkningsföreträde som överklassen ofta tenderar att tillskriva sig. Men folkbildning i den meningen att ge människor en stomme av information, som till exempel ett mer avancerat språk, för att de sedan ska kunna bygga på kunskapen själva, det är bra.

Om det finns en snedfördelning i ett samhälle i hur olika ideal representeras och lyfts upp då kan man inte behandla varje enskild incident likadant.

Ofta när man diskuterar ideal så får man höra följande; ”men är det inte lika illa med tjocka modeller, fetma är ju också farligt för hälsan”. När jag hör det vill jag bara vända dessa människors ansikten mot reklampelarna, tidningarna, filmerna och typ allt annat i vår kultur som presenterar något slags ideal.

För om man ser sin omkring så ser man att det där idealet med feta människor, det finns inte. Visst finns det mediarepresentationer av kurviga/mulliga personer, även om dessa är få, men att övervikt eller fetma på något sätt skulle avbildas positivt det händer ju banne mig inte.

Problemet är inte att det finns smala personer eller modeller. Problemet är att vårt absolut största ideal, som finns representerat nästan överallt, ser precis likadant ut. Man ska vara smal. Varför känner men sig tvungen att argumentera utifrån en världsbild som inte existerar? Hade det inte varit bättre att diskutera ideal utifrån hur verkligheten faktiskt ser ut istället för att konstruera olika långsökta exempel?

Jag kan säga som så, att om det fanns ett ideal att man skulle vara fet som många kände sig tvungna att anpassa sig efter, då skulle jag vara emot det också. Det vore inte ett hälsosamt ideal och det skulle också vara uteslutande mot dem som har svårt att gå upp i vikt, inte kan äta stor mängder utan att må dåligt eller som inte har råd med stora mängder mat. Men vi har inte det idealet.

Samma grej kan man se när det gäller hår under armarna. Personer som uppmuntrar kvinnor att inte raka sig ses som att de ”hetsar” andra och ”tvingar” dem till att raka sig. Jag vet inte jag. Jag har aldrig hört någon säga att rakning skulle vara motbjudande, äckligt och att ”förstöra sitt utseende” (med undantag från helrakning av kön, som jag tycker är en lite annorlunda grej eftersom folk har ganska skilda ideal just där). Men även om någon sa det hade det inte varit samma grej.

Om det finns en snedfördelning i ett samhälle i hur olika ideal representeras och lyfts upp då kan man inte behandla varje enskild incident likadant. Om en överviktig modell går på en catwalk är det inte samma sak som om en underviktigt gör det. Varför? Jo, för att den underviktiga modellen ingår i ett större ideal, medan den överviktiga är ett obskyrt undantag från regeln. Den överviktiga modellen kommer folk att reagera på, det kommer tisslas och tasslas om henne, hennes kropp kommer värderas och troligen kommer hennes hälsa diskuteras. Men den underviktiga modellen blir bara lite lite mer av samma gamla sak. Därför finns det inget syfte med att börja göra någon slags idealanalys av att en överviktig person en gång gått på en catwalk, däremot är det mycket relevant att peka på de modeller som är ohälsosamt smala.

Jag tycker generellt att det är fel men människor som har åsikter om andra människors hårväxt eller vikt och jag tycker inte att man ska påpeka sådant. Däremot finns det vissa kommentarer, vissa uttryck av åsikter, som reproducerar normer som sitter som sten i vårt samhälle. Detta medan andra kommentarer snarare är uttryck för personliga preferenser. Det är skillnad på dessa två, även om båda är dåliga.

Att gå från ett ideal direkt in i ett annat.

Det här inlägget av Christina är otroligt bra. Det handlar om angelägenheten kring att göra om kroppskomplex, ett problem som drabbar väldigt många personer och främst kvinnor, till någon slags sjukdom som man måste bli frisk från på egen hand. Tydligen kallas det CBS, Competitive Body Syndrome.

Jag blir också trött på detta ständiga sjukdomsförklarande och individualiserande av fenomen som uppstår till mångt och mycket på grund av vårat samhälle. Det blir liksom bara ytterligare en del av förtrycket när man ständigt uppmanas till att bryta sig bort från detta för att bli en bättre, lyckligare och roligare människa. Ibland känns det som att man inte försöker bryta sig ur sina kroppskomplex för sin egen skulle, utan för någon annans. För att uppnå ett annat ideal, idealet av den starka, friska entreprenörsstjejen som behöver äta ordentligt för att orka starta företag.

Sjukdomstillstånd säljer faktiskt inte.

När det gäller det där med kroppar på dockor så är jag kluven. Å ena sidan är det alltid dåligt när ett orimligt ideal presenteras, å andra sidan så tror jag inte att just dockor påverkar vår uppfattning om hur människor ser ut och bör se ut sådär jättemycket.

På ett sätt kan jag tycka att det är bättre när kroppsformen är helt orimlig, som i det här fallet. Då tror jag inte att man relaterar till den på samma sätt som man gör med en realistisk docka, det är i alla fall min teori. Till exempel en bratzdocka är ju så orimlig i sina proportioner att även en femåring måste fatta att man inte kan se ut så, medan Barbie är lite mer farlig eftersom den är tillräckligt realistisk för att vara ett ideal men tillräckligt fucked up för att det ska vara helt orimligt att komma dit.

Men det sjuka med den docka som har väckt debatt är att den faktiskt ser ut att vara anorektisk. Den är liksom inte bara extremt tunn i sin kroppsbyggnad utan har även samma proportioner som en ohälsosamt smal person har: väldigt smala armar och ben. Det fascinerar mig att personer som jobbar med att göra barnleksaker uppenbarligen inte har lyckats upptäcka detta.

Jag undrar verkligen varför man gör en sån docka. Handlar det om att spara in material eller? Det känns jävligt konstigt att någon skulle ha designat den så bara för att man tyckte det var fint eller för att man tänkte att det skulle sälja. För det säljer ju med orimliga ideal, men sjukdomstillstånd brukar de flesta inte tycka är sådär jättetrevligt. Speciellt inte om man råkar vara förälder.

Varför måste ens psykiska tillstånd alltid tolkas in i ens vikt?

Det här tycker jag är så sorgligt. Dels att en kvinna som varit stolt över sina kurvor nu ändå har börjat gå ner i vikt stadigt, men också hur det rapporteras kring det. Det blir som ett dubbelt skambeläggande; först av idealen som råder och sedan för att hon inte lyckats motstå dem.

Det är det som är så tråkigt med rapportering om kändisars ätstörningar eller att de har kommit tillbaka till en ”sund” vikt, att trots att man är emot ätstörningar så förflyttas fokuset aldrig någonsin bort från kroppen.

Det kan mycket väl vara så att den här personen har ätstörningar men varför måste alltid ens psykiska tillstånd tolkas in i hur ens kropp är formad? Jag blir så trött bara jag tänker på det.

Därför rakar jag benen.

Jag rakar benen. Det är en såndär grej som vissa feminister tycker är okej och andra tycker är fel. Jag rakar i alla fall benen för att det får mig att känna mig mer bekväm när jag har kjolar och bara ben, för att det får mig att känna mig trevligare att ligga bredvid. Jag rakar dem dock inte så ofta, kanske en gång varannan vecka.

Jag förstår att anledningen till att jag rakar benen är för att det är ett skönhetsideal som har pådyvlats mig. På samma sätt som ideal är anledningen till att jag sminkar mig, har vissa kläder eller gärna skulle vilja vara lite smalare och lite mer vältränad. Men jag fortsätter raka benen trots att jag är medveten om varför jag göra det.

För när jag är medveten om att detta inte bara rör sig om mitt fria val utan att det är så mycket mer i rörelse kring mina skönhetsrutiner så kan jag granska dem och värdera den funktion de fyller i mitt liv och det besvär det medför. Jag har slutat banta och sminka mig dagligen för det tog så mycket tid, så mycket tid som jag mycket hellre ägnar åt andra saker.

Men att raka benen är okej för att jag tycker att det är okej. För att jag tycker att det är en värd ansträngning att lägga ner på det jag får ut av det. Och för att jag inte känner mig tvingad till det, för att jag kan avstå om det tar för mycket tid och energi i anspråk. För att jag kan strunta i att göra det på flera veckor om jag inte känner orken eller lusten.

Man ska ifrågasätta det man gör, granska det och förstå varför man gör det. Man behöver inte sluta med allt som man ägnar sig åt för att det är pådyvlat från samhället men om man skaffar sig kunskap om det så blir det så mycket lättare att värdera det utifrån sig själv och inte utifrån vad som förväntas. Och det blir så mycket lättare att sluta känna tvång.

Att vara hora som revolt.

Anna-Maria skriver om Kissie. Jag älskar när folk skriver om Kissie.

Det är en vanlig myt bland folk att tjejer inte vill se ut som Kissie. Detta är emellertid falskt, om man kollar på stan så ser man ju folk som ser ut som Kissie precis överallt. Anna-Maria menar att detta handlar om att man inte passar in i den där typiska Blondinbellamallen, att vara ”någon”. Någon med bra betyg, entreprenörsdrömmar och ”driv”. Man säger ”fuck you” till världen genom att göra sig till ett våp. Hon menar också att detta är klassrelaterat vilket jag är helt övertygad om stämmer, men jag pallar inte gå in djupare i det nu.

Detta anspelar också på hora/madonna-myten. Hora/madonna-myten är en feministisk teori som bygger på att samhället vill dela in alla kvinnor i horor eller madonnor, där horan är den smutsiga kvinnan och madonnan är mamman. Madonnan vill man gifta sig med och horan vill man ta ut sina lustar på. Blondinbella och Kenza är madonnor, Kissie är hora. Kissie gör sig till hora för att hon inte kan vara madonna, då blir det en revolt att vara horan. En revolt mot madonnaidealet, men fortfarande inom samma struktur. Och ett sätt att slippa försöka leva upp till madonnaidealet, för det är ju redan kört.

Madonnorna behöver horan för att upplevas som så fina och goda. Varför skulle man annars hacka så mycket på Kissie och lyfta fram hur dålig hon är? De vill väl lyfta upp sig själva, för om inte horan finns finns inte heller madonnan. Hela konceptet bygger på att de står i motsats till varandra. Idén med att vara madonna är att man får vara ”god” och accepterad. Horan behöver inte bry sig om att vara artig och vän, för hon är redan en ”fallen kvinna”. Därför är det inte så konstigt att många väljer att ta rollen som hora, om man inte pallar leva upp till madonnaidealet.

Vad jag tycker är jävligt intressant relaterat till detta är en trend som finns i Japan; ganguro. Hela konceptet är att man sminkar sig ”svart” och klär sig i sjukt skrikiga kläder.

Detta är en slags extremversion av fjortisar. Det är så överdrivet att det bara blir absurt. I konceptet ingår även att vara skrikig och högljudd, precis som fjortisar är. Det finns många teorier om varför detta har uppstått men en är att det är en slags motreaktion på striktheten i det japanska samhället. Ungdomen tvingas in i att prestera, vara duktiga, vara timida och inte vara till besvär. Sedan ska de utbilda sig och skaffa jobb och knega på utan att klaga. När samhället ser ut så blir det en revolt att vara en skrikig jobbig tonåring.

Detta är en revolt för att man självmant tar över den minst önskvärda kvinnorollen och gör den extremare. Men samtidigt är det sorgligt att det hela fortfarande görs inom madonna/hora-mallen. Att göra revolt är att vara ouppfostrad, att göra saker som en ”fin flicka” inte ska göra.

Personer som antar rollen som hora anklagas ofta för att vara ”ofeministiska”. Tänk på alla utvikningstjejer, alla skandalbloggar. De anspelar ofta på ett uppenbart sätt på sex. Men att vara hora är också att vägra anpassa sig efter vad folk vill ha. Madonnorna hatar horan för att visa avståndet mellan henne och de själva, killarna utnyttjar horan; henne kan man knulla, men när allt kommer omkring vill man ha en madonna att föda ens barn. De flesta i samhället ser ner på eller tycker synd om horan.

Genom att välja att vara hora och leva ut hor-myten utan att försöka nå madonnastatus så säger man på sätt och vis fuck you till allt det här, även om man gör det inom ramarna för rådande system. Men man lyckas ändå vända upp och ner på den här dikotomin.

Man kan faktiskt komma till ro med sig själv utan att tycka att man är helt perfekt på alla punkter.

Jag älskar när Kissie tänker till. Detta är alltså inte menat att vara hånfullt, jag tycker seriöst att det är trevligt när Kissie kommer med sina funderingar. Här skriver hon om dejtingsidor för fula.

Men ang sidan igen, fyfan vad töntigt!! Stackarns männsikor som signar upp sig på sidan då? Fatta hur sjukt dåligt dom måste må över sig själva? Dom är inte redo att dejta alls tycker jag, man måste älska sig själv innan någon annan ska kunna göra det. FAKTA!

Jag tycker faktiskt att det är en sjukt bra grej att det finns sidor för människor som vet att de är fula. För face it: man kan vara ful, rent objektivt. Sedan så brukar man hitta något vackert i människor man älskar oavsett, men man kan verkligen ha ett utseende som är oattraktivt för det stora flertalet vid första anblick.

Att man då kan komma till ro med det och ba: ”ok, jag är ful. Nu gör jag det bästa av mitt liv ändå” tycker jag är en himla bra grej. Ens välmående behöver faktiskt inte bygga på hur man uppfattar sitt eget utseende, det finns så mycket annat i livet. På samma sätt som man kan acceptera sina intellektuella tillkortakommanden (vilket jag personligen har svårt att begripa att folk gör, men ok) så kan man också acceptera ett ofördelaktigt utseende.

Kissie försöker få det till att ingen är ful men det fattar väl alla att hon inte tycker. Hon verkar tro att nyckeln till att älska sig själv ligger i alla älska sitt utseende och det är väl lite det som är så sorgligt. Man kan faktiskt komma till ro med sig själv utan att tycka att man är helt perfekt på alla punkter.

Idag är det så jävla tabu att påpeka saker man ogillar med sitt utseende. Så fort man gör det så får man en störtflod av ”nejmen du som är så soet” trots att man verkligen inte har några som helst problem med att vara lite småful eller fet. Folk antar att det spelar så himla himla stor roll hur man ser på sig själv utseendemässigt men för alla så gör det faktiskt inte det. Detta ständiga tjat om att alla är snyggast i världen kan nog vara jävligt kontraproduktivt tror jag, för det befäster bara iden om att utseendet är allt man har.

Vem får vara med och krossa idealen?

Det här tycker jag är svinkul. Egoina har dragit igång någon kampanj för att krossa osunda ideal (bara det, liksom) där hon har uppmanat folk att skicka in bilder på sina lår. Paow vill såklart inte vara sämre och uppmanar även sina läsare att skicka in bilder på sina kroppar. Resultatet blir att Paows smala, snygga fjortisläsare skickar in bilder på sina förhållandevis snygga kroppar.

Sen bryter stormen lös. Folk blir svinsura på Paow eftersom hon bara lägger upp bilder på smala tjejer (stämmer det ens?). Paow skriver ett inlägg till sitt försvar där hon frågar om hon verkligen ska strunta i bilder på smala tjejer, vilket jag tycker är en otroligt rimlig invändning. Om man tänkte publicera bilder på folks kroppar så ska man väl publicera alla som kommer in?

För det första så är inte alla tjejer som Paow lagt upp bilder på skitsmala. För det andra är det ju inte så konstigt att det är så i och med att Paows läsare är yngre, och de flesta börjar inte bygga upp sina fettdepåer fören efter fjortistiden. Sen skriver hon ett till inlägg där hon kritiserar Egoinas snabbmatskonsumtion och tycker att hon uppmuntrar till osunda vanor. Då blir Egoina skitsur och lämnar redaktörsjobbet på Paows pojkväns bloggsajt.

Det är såklart sjukt omoget av Paow att säga att Egoina kommer att dö av övervikt men hela den här soppan sätter verkligen fingret på det otroligt problematiska i att ”krossa idealen”. Det är bara de med rätt kroppsform som får göra det. Om man är för smal så fungerar ens kropp inte i den normativa ”krossa idealen”-mallen, är man för tjock och ohälsosam så är det också destruktivt. Man ska vara lite gulligt småmullig som Egoina. Låren går visserligen ihop, men hon är fortfarande snygg.

Jag kan också känna att dessa kampanjer ökar medvetenheten kring min egen kropp. Jag skulle till exempel aldrig ha tänkt på huruvida mina lår ”går ihop” eller ej om det inte var för Egoinas kampanj kring det. Och hur mycket jag än blir matad med att det är okej att se ut på en massa olika sätt så kommer jag fortfarande att ha mina preferenser. Det bästa sättet att komma åt detta är, i alla fall för mig, att helt enkelt inte tänka på det så mycket.