Dag 16, min första kyss.

Min första kyss skedde när jag gick i mellanstadiet. En vän till familjen var ute på vårat landställe och vi låg på en klippa med våra sovsäckar och kysstes. Jag tror inte jag tyckte att det var en sådär jättestor grej, jag hade inte blivit tillräckligt stor för att längta efter den där kyssen.

Jag kommer ihåg att jag förutsatte att vi skulle vara tillsammans sedan. Inte för att jag var kär men för att jag tänkte att det var så man gjorde.

Söndag.

Gick till stranden. Hatar att alla stränder är belamrade med en massa parasoll. Tänker ungefär såhär: allemansrätten är det finaste och svenskaste vi har.

Drack turkiskt kaffe.

Solade och läste ”gilla läget” av Barbara Ehrenreich. Utmärkt bok som kritiserar kulten kring positivt tänkande.

Fikade på ett mysigt och kitschigt café.

Detta är min pappa.

Kitschigt, som sagt.

Sen skulle vi äta middag,

Min bror.

Min mamma.

Sen gick vi hem.

Felet med att kalla sin fru för ”hora”.

Calle Schulman har kallat sin fru hora på sin blogg. Vad är problemet med att kalla ”sin egen fru” för hora, undrar Mia från bloggkommentatorerna. Det finns tre problem:

  1. Om frun misstycker med att bli kallad hora är det såklart problematiskt. Om hon inte misstycker så är det en annan sak, men huruvida det är en fru eller inte spelar väl ingen roll? Ingen ska bli kallad något de inte vill, oavsett om man är gifta eller ej. Nu tror jag förvisso inte att bloggkommentatorerna menade så, det kom väl mest ur lite klantigt.
  2. Om man, som Calle gör, använder ordet ”hora” som en förolämpning så vittnar det om en enligt mig fett keff kvinnosyn. Visst, det är skämtsamt menat, men det handlar fortfarande om ett nedsättande ord för någon som säljer sex för pengar. Hur ofta hör man någon säga ”sexköpare” som skällsord? Torsk används i och för sig ibland, men inte i närheten av lika ofta och det är inte heller lika grovt.
  3. Men framförallt: hora är ett ord med en innebörd. Hora betyder att man säljer sex för pengar. Det kan säkert härledas till något annat från början, men i våran kultur och vår tid så betyder det alltid alltid det. Jag tycker inte att man ska använda det till något annat, dels för att det är kränkande mot riktiga horor, dels för att det skapar begreppsförvirring. På samma sätt som man ska kunna säga bög utan att någon antar att man bara menar något allmänt nedsättande så ska man kunna tala om horor utan att folk tror att man bara menar ”nån jävla brud” som var lite keff eller kanske till och med ens fru.

    Nu kommer många säkert tycka att jag överreagerar men det skiter jag faktiskt i. Man ska kalla saker vid dess rätta namn och om man vill vara lite skämtsamt nedsättande emot sin fru kan man väl säga idiot eller pucko eller något annat som inte har en lika konkret och framförallt helt annorlunda faktiskt betydelse.

    Jag tycker att det är extremt problematiskt när begrepp urlakas på det här sättet. Inte för att jag på något vis är språkkonservativ, jag tycker att det är trevligt när nya ord skapas och man experimenterar med böjningar och ord. Men jag tycker inte att man ska använda ord med en klar och vitt etablerad betydelse en annan innebörd, så som sker med ordet hora. Dessutom är hora knappast ett helt vanligt nedsättande ord utan åsyftar ju fortfarande till en kvinna som beter sig ”fel” sexuellt även när det används som förolämpning. Effekten av det hela är att idéer om kvinnor och sex lever kvar i språket samtidigt som begreppets ursprungliga betydelse urlakas.

Era rubriker: Det här önskar jag att alla kunde inse.

Politik är svåra grejer. Själv är jag väldigt ambivalent när det kommer till ämnet, ibland vet jag precis vad jag tycker och ibland är ju otroligt förvirrad och vet varken ut eller in. Men det finns några uppfattningar som jag upplever som såpass skilda från mina och allt som är rimligt att det blir helt omöjligt att resonera med människor som intar dem. Ofta är det den typen av värderingar som kräver dagar av diskussion för att man ska kunna komma på rätsida med någon som resonerar så att det enklaste vore om folk bara kunde inse.

  1. Den första är den där jävla individualismen. Människor som är såpass fästa vid sin tro på individen som isolerad från sin omgivning att de inte kan ta till sig strukturalistiska resonemang över huvud taget. De flesta sådana här människor är helt övertygade om att de alltid handlar fritt utan att påverkas av samhällstendenser eller strukturer. Typiskt för dem är att konsekvent förneka att de på något vis skulle behandla män och kvinnor annorlunda.
  2. Och så iden om att människor är sådär brutalt olika. Vi har olika kultur och värderingar och synsätt och så vidare, men i grund och botten är vi alla människor och tenderar att värdera saker som gemenskap, stimulans, att inte svälta eller leva under ständigt hot, att inte bli slagen eller förtryckt. För att över huvud taget kunna resonera kring samhället så måste man göra vissa grundläggande antaganden om människans natur och det finns en hel del forskning som säger en hel del om hur vi faktiskt fungerar. Det är inte som att vi famlar i mörkret gällande detta. Men ändå används det ofta som ett sätt att slippa ta ställning emot en rådande samhällsordning. Typ såhär: ”jag skulle nog inte vilja vara fattig själv men alla fattiga barn kanske gillar det. Man ska inte moralisera kring folks livsstil”.
  3. Människor som tycker att det måste finnas fasta gränser kring allt här i världen. Så fort man argumenterar för t.ex. ett socialt skyddsnät så kommer någon av dessa och ba: ”men var går gränsen för att staten ska hjälpa till”. Det är ju himla svårt att sätta en precis gräns, det är ju något som måste ske i samverkan mellan en massa olika instanser. Men bara för att man inte kan sätta en exakt gräns betyder inte det att man ska kasta det i sjön, det finns så jävla mycket man helt enkelt måste testa sig fram inom för att kunna avgöra.
  4. Punkt tre för mig in på punkt fyra: folk som tycker att man måste härleda sina åsikter ur så kallade axiom, eller att allt måste vara filosofiskt koherent. Detta är extremt vanligt bland lite extremare liberaler som härleder precis allt ur rätten till liv och egendom och inte accepterar några så kallade ”positiva rättigheter” (saker du blir tilldelad, som skola och sjukvård. Negativa rättigheter är saker du har rätten att inte bli berövad, som rätten till att inte bli mördad) eftersom de har ett så stor behov av att precis allt i deras samhälle ska vara filosofiskt koherent. Detta drag kan finnas i många olika politiska falanger, det handlar helt enkelt om att sätta sina principer så sanslöst högt att all diskussion rörande den faktiska verkligheten blir omöjlig.
  5. Iden om marknaden som ett perfekt urverk. En mycket vanlig föreställning är att den fria marknaden kommer fungera som ett perfekt urverk, som tillgodoser allas behov på bästa sätt om den bara får rulla på fritt utan att bli störd av saker som tullar, subventioner, anställningsskydd och så vidare. För det första tror jag inte att det är så det fungerar men det jag tycker är så obehagligt i denna retorik är att de som för den tenderar att sätta likhetstecken mellan en blomstrande marknad och ett friskt samhälle, eller snarare skita i samhället så länge marknaden blomstrar. Även om Bnp i ett land är skyhögt så kan det vara otroligt dysfunktionellt. Ett land kan vara rikt och ändå ha människor som dör av svält. Det finns även en utbredd uppfattning att marknadsekonomier är bäst på demokrati. Jag vet fan inte en enda demokratisk renodlad marknadsekonomi, däremot finns det gott om demokratiska blandekonomier.

Sen finns det en massa andra saker jag också önskar att folk kunde inse. Som att det är dåligt med krig och överkonsumtion, att vi måste ta hand om vår planet och så vidare. Men dessa fem saker är nog de som skapar mest irritation hos mig i mitt dagliga liv. Rubriken kommer från Hanna.

Semesterångest.

Till slut kom vi iväg fast planet blev tolv (!) timmar försenat. Dessutom hade de ingen mat på planet.

Det är en lättnad att det finns internet här för annars hade jag nog inte klarat mig. Det är så turistigt att jag blir galen. Jag växlar mellan dåligt samvete och hat mot alla påstridiga försäljare. Jag funderar på att helt enkelt gå ner mig i svenneträsket, börja morgonen med en öl och sedan vara berusad resten av dagen. Köpa keffa souvernirer och skamlöst fotografera lokalbefolkningen.

Era rubriker: Inte utan min…

Det finns många saker jag inte skulle klara mig utan. Min dator är en. Men den pryl som jag älskar mest och skulle sörja mest om den gick sönder är helt klart min kamera. Dels för att den är den dyraste grejen jag äger men också för att jag knappt klarar en dag utan den.

Jag kommer ihåg när jag var liten och min pappa prackade på mig värderingar om att man inte skulle fota så mycket eftersom man inte ”lever i nuet” då utan ser saker och ting som minnen redan när de sker. De må vara hänt, men fan vad jag älskar att dokumentera. Man ser saker på ett annat sätt genom kameran. När jag inte har den med mig kollar jag ibland på något och tänker att det skulle bli en schysst bild. Och visst kan det vara tråkigt att man inte kan uppskatta något vackert till fullo i stunden för att man så gärna vill föreviga det men om jag inte hade fotat hade jag nog inte tänkt så mycket på det från första början.

För mig har nog mitt fotande lett till att jag lärt mig uppskatta flera olika typer av estetik än innan, även saker som är lite halvsjaskiga och nedgångna, även vissna blommor och smutsiga fönster. Samtidigt som jag mer och mer börjat ogilla det där tillrättalagda, helt enkelt för att det inte blir några intressanta bilder av det.

Jag tror att kameran är den enskilda sak som gett mig mest glädje under kortast tid. Som har fått mig att ta mig till platser jag inte hade gått till annars, fått mig att se saker på nya sätt och som jag utvecklats mest med.

Rubriken kommer från Hanna.

Man behöver inte ha en perfekt lösning för att belysa ett problem.

En sjukt lam sak är när man försöker belysa ett problem, typ att den fria marknadens perfekta urverk tenderar att brutalt krossa svaga individer mellan sina kugghjul, så ska det alltid vara nån som ba: men det är ju helt omöjligt att dra en gräns. Hur fri får marknaden vara? Hur många människor får krossas?

Bara för att man belyser ett problem behöver man faktiskt inte ha en perfekt lösning på det. Hur skulle det se ut egentligen? Ingen utom de som doktorerat i ett givet ämne får uttala sig i frågan.