Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Blogg

Vad tycks om designen?

842xSom ni ser har jag bytt bloggdesign. Berätta gärna vad ni tycker om den, alltså inte bara headern och så utan hur det är att navigera på sidan, så att jag kan göra de förändringar som krävs.

Tack!

Förresten så vill jag säga tack. Tack så mycket för att ni läser, kommenterar, uppmuntrar, delar med er av historier, berättar hur mina texter påverkar er. Det gör mig så jävla glad och så peppad på att fortsätta skriva.

154

Kommentarsregler uppe!

074

Nu har jag äntligen skrivit ihop lite kommentarsregler som jag tycker en ska läsa igenom och följa. De flesta som skriver här kommer inte att beröras av mer än första punkten, eftersom ni redan beter er så exemplariskt. Jag vill understryka att kommentarsreglerna är riktlinjer och inget typ juridiskt dokument, och att jag alltså förbehåller mig rätten att tillämpa dem på ett sätt jag uppfattar som lämpligt eller skippa att tillämpa dem i vissa fall.

Om att predika för de redan frälsta.

Jag blir ofta anklagad för att endast skriva till de redan frälsta, eftersom min uttalade målgrupp är kvinnliga feminister. Detta antas vara dåligt eftersom en inte ”övertygar” någon utan bara skriver för någon slags hyllningskör. Lustigt nog är det aldrig andra feminister som skriver detta, utan så gott som alltid människor som på ett eller annat sätt vänder sig emot feminismen. Varför är dessa personer intresserade av att berätta för mig hur jag ska göra för att värva fler till feminismen? De borde väl bara vara nöjda med att jag väljer en så förskräcklig strategi och inte hjälpa mig att sprida en ideologi de ogillar?

Detta är en härskarteknik av rang: att definiera hur en annan person ska förpacka sitt budskap för att en ska tilltalas av det. ”Om du bara skrev lite mer såhär så skulle jag gilla dina texter”. Att förklara sin egna oförmåga att ta något till sig med skribentens tillkortakommanden och att ställa krav på hur framställningen istället ska se ut. Nej, jag tänker inte anpassa mina texter efter dig, vill du ta dem till dig så gör du det och om du inte vill så skiter du i dit, det kvittar mig, men kom inte med någon tårdrypande historia om att du egentligen vill läsa och förstå men inte kan för att jag är så himla dum.

Det stämmer att jag främst vänder mig till andra feminister. Det betyder inte att jag skriver för de redan frälsta. Det finns en stor diversitet inom feminismen, och jag stöter ofta på att andra feminister inte håller med om det jag skriver. Jag stöter också på att feminister tycker att jag hjälpt dem på traven i att formulera sina tankar kring något. Det är faktiskt sällan som jag får kommenterar i stil med ”precis såhär tänker jag”. Det beror såklart delvis på att det kan kännas tråkigt att kommentera på det viset, men det är fortfarande ingalunda så att alla som läser här bara får precis det de själva tänker sagt igen. Det hade varit ganska trist för de flesta tänker jag mig, jag brukar själv inte läsa den typen av texter för jag upplever det som ett slöseri med tid under vilken jag istället hade kunnat läsa texter som gav mig nya insikter.

Jag brukar faktiskt kritisera den här typen av feministiska uttryck, till exempel i mitt inlägg om feminister som oreflekterat förfasar sig över sexistisk reklam för att, som jag upplever det, positionera sig socialt. Jag tycker att det är ett stort problem när feminister slutar att vara ifrågasättande mot sig själva och mest bara utgör någon slags bekväm grupp som en kan vara med i om en har vissa åsikter, vilket sker ibland.

Jag tror att det här handlar om att vissa tycker att det är jobbigt att inte vara den som blir tilltalad, att inte vara målgruppen för en text. Det handlar nämligen om anpassning. Texterna jag skriver är inte anpassade för ickefeminister eller män. Jag kan förstå att det är jobbigt att läsa en text som inte är anpassad för en om en är van vid att hela samhället är anpassat för en.

Anledningen till att jag skriver för målgruppen kvinnor i allmänhet och kvinnliga feminister i synnerhet är att jag tycker att det är viktigt att även kvinnor har texter som talar till dem, att det finns sammanhang där det mänskliga utgår från kvinnan och inte mannen. Jag ser detta i sig som en feministisk handling. När jag läste Scum-manifestet så tänkte jag verkligen på detta, på befrielsen i att läsa en text som bara bara vände sig till kvinnor och dessutom till kvinnor som är förbannade på manssamhället, alltså feminister. Trots att texten vände sig till mig så sa den mig en massa nya saker, den ändrade mitt perspektiv på världen totalt, och den sade grejer jag inte höll med om.

Att en text vänder sig till kvinnor eller feminister betyder såklart inte att en inte kan läsa den som man eller ickefeminist, det betyder bara att en måste anpassa sin läsning. Detta har kvinnor gjort i tusentals år, då många texter utgår från mannen som norm och därmed riktar sig till män. På samma sätt är en majoritet av alla texter som existerar ickefeministiska, alltså patriarkala. Ickefeminister och män är vana vid att texter de läser är anpassade för dem, därför blir det en stor grej när en text plötsligt inte är det.

Det är såklart viktigt att feminister talar utåt, till ickefeminister. Men jag tror inte att feminismen kommer vidare om vi inte även talar till varandra, för en intern debatt och utbildar varandra. Under tiden jag har varit feminist har jag förändrat och fördjupat mitt perspektiv något otroligt, och detta beror på att andra feminister har skrivit texter för mig. Om de inte hade gjort det, utan bara talat till ickefeminister, så hade jag troligen inte kunnat fördjupa mig särskilt mycket alls, och min feminism hade varit lika platt som för fyra år sedan. Jag tycker att det är väldigt viktigt att även de som redan är feminister får en chans att fördjupa sin feminism. Jag tycker att det är lika mycket värt, om inte mer, att tala till dem än att tala med antifeminister eller ickefeminister. Jag tror att jag gör betydligt mycket mer nytta med mina texter om jag riktar mig mot kvinnliga feminister. Men personerna som kommenterar såhär verkar inte tycka att min målgrupp är någonting värd, de tycker att jag istället ska skriva texter anpassade för dem. Texter för att övertala dem. Aldrig i livet.

Den som blir upprörd över att jag inte har ett språk som talar till dem borde sluta se sig själva som universums centrum. Det finns en massa människor på planeten, och bara för att jag inte vänder mig till dig betyder inte det att jag vänder mig till människor som är precis som jag. Det finns en massa människor som ligger någonstans mellan dig och mig åsiktsmässigt. Jag vet att jag med mina texter lyckas tala till många, få dem att tänka till och ändra åsikt. Bara för att du inte är en av dessa betyder inte det att mina texter saknar mening. Sluta tro att allting måste vara anpassat till dig för att vara meningsfullt, det är så egoistiskt och självcentrerat att det inte är klokt. Du är för fan inte universums centrum, och alla texter är inte skrivna för dig. Inse det och torka tårarna.

Endimensionellt tänkande.

Ett nytt kul begrepp jag lärt mig som en kan använda vid analys av argumentation, idéer och så vidare är ”endimensionellt tänkande”. Jag tänkte att jag skulle illustrera med ett pedagogiskt exempel som jag hittade under bloggkommentatorernas inlägg om det här inlägget jag skrivit som kritiserar arbetssamhället, kapitalismen och så vidare. De avslutar inlägget såhär:

På ett sätt är kapitalismen ett jävla straff kan jag tycka men samtidigt vet man ju inte hur det hade varit annars. Många människor hade inte behövt stressa ihjäl sig och jorden hade möjligtvis varit en fredligare och mer miljövänlig plats?

Och får detta till svar:

Många hade svultit ihjäl? Tror snarare det skulle leda till ökad brottslighet om fler o fler valde att ägna sig åt saker som inte går att försörja sig på. Det ger ju klyftor i samhället som leder till brott. Att ha mycket pengar behöver inte vara viktigt, men att ha tillräckligt med pengar för att överleva på egna ben är viktigt och ett krav alla friska människor som är kapabla att försörja sig själva på något sätt bör känna på sig. Allt annat är fullständigt oacceptabelt.

Endimensionellt tänkande är kort och gott att inte kunna se bortom dagens system. Till exempel genom att anta att kapitalismen är det enda systemet som fungerar och alla lösningar måste ske inom kapitalismen. Att inte ens redogöra för att detta är ens ståndpunkt, kanske inte ens vara medveten om det själv, men att utgå från det i sina resonemang. När någon efterfrågar ett system bortom kapitalismen, till exempel ett samhälle med mindre arbete, så härleder en skälet till att det inte skulle fungera till att det inte fungerar inom kapitalismen. Detta är precis vad personen i kommentaren ovan gör: människor måste ha jobb för de måste försörja sig, annars kommer de svälta ihjäl och begå brott. Ja, i dagens system är det onekligen så, men måste det verkligen vara så? Skulle vi inte kunna organisera saker på ett annat sätt? Är verkligen allt arbete som utförs nödvändigt för att hålla människor ovan svältgränsen? Är allt arbete som uträttas ens bra för något alls, mer än att det inom systemet vi lever i idag är nödvändigt för att resurser ska fördelas i form av lön?

Hen bara konstaterar att det är såhär, istället för att försöka se varför det är så och vilka andra samhällen som skulle kunna vara möjliga. Istället för att fråga sig om vi verkligen behöver jobba så mycket som vi gör för att tillfredsställa våra behov, om det verkligen är rimligt att leva såhär, så utgår hen bara från att det är så det är, människor måste jobba såhär mycket, på det här sättet, med de här grejerna för att äta i dagen samhälle och så var det inget mer med det. Att saker och ting kastas på soptippen eller åldras planerat är ju i sig ett bevis på att vi producerar alldeles för mycket, till och med om en ser den hejdlösa konsumtion som människor ägnar sig åt som något sunt och naturligt. Jag menar, jag lever ju fan på slängd mat. Det känns som att vi skulle kunna dra ner en jävla massa på arbetet i samhället utan att behöva svälta.

Detta är det endimensionella tänkandet, att inte kunna se att ett annat (och bättre) samhälle är möjligt. Att bedöma allting inom ramarna för det nuvarande och att inte kunna anlägga eller ta till sig någon djupare systemkritik över huvud taget. Att kunna se allting som är konstigt och fel i dagens samhälle utan att tänka: det kanske är grundstrukturerna i det här samhället det är fel på, vi kanske skulle kunna ordna det bättre. Att istället tänka att detta trots allt är det bästa vi har, och när en konfronteras med orimligheterna mest bara fall tillbaka på att det är ”så det fungerar”, som om det var tvunget att fungera så.

Läget och bloggnyheter.

IMG_20130306_121655

Igår fick jag någon slags panikångestattack. Det är första gången jag är med om något liknande, och det var såklart en jävligt oskön upplevelse. Nu är det över i alla fall, och jag funderar på hur jag ska hantera det på bästa sätt.

Utöver detta är det rätt schysst. Det bästa med sommarlovet är att jag kommer ha så jävla mycket tid för att skriva. Ska dels blogga mycket såklart, men även försöka mig på något längre projekt, eller i alla fall skriva mer essäer. Idag tänkte jag skriva om två grejer som relaterar till relationer, nämligen kvinnor som är ”needy” och det här med att som kvinna få bestämma mycket i hemmet. För övrigt har jag nu gjort en sida av ett inlägg jag skrev med en sammanställning av sånt jag skrivit om könsmaktsordningen i relationer, för den som är sugen på att bli lite mer jämställd. Den finns här, också såklart i menyn ovanför där alla sidor finns (även donationssidan för den som tycker att jag förtjänar lite pengar för mitt bloggande). Den som har något schysst tips på lager om vad en kan läsa får verkligen jättegärna skriva in det i kommentarsfältet under.

Jag har, för den som inte märkt det (har skrivit det två gånger redan), en ny kategori som heter ”kommunism” där jag har lagt i en del gamla inlägg som jag anser relaterar till ämnet. Det efterfrågas ofta att jag ska skriva om det där med kommunism, men det är såklart lika omöjligt att sammanfatta som att sammanfatta feminism. Många idéer som jag förstår som kommunistiska kanske många tycker inte är det alls, eftersom de aldrig blivit presenterade för dem som kommunism. Det är ju sjukt stigmatiserat och så vidare, så det är inte så konstigt. Den som är intresserad av hur jag tycker och tänker kring saken samt vilka tankegångar jag ser som kommunistiska kan alltså kolla där. Eftersom mitt sommarprojekt är att ”läsa och förstå Marx” så blir det förhoppningsvis mer där.

Nå, detta om detta.

Presentera er!

IMG_20130528_122701

Nu är jag klar med sista tentan för kursen och därmed ledig i typ tre månader framåt eftersom jag inte ska sommarjobba. Det känns fantastiskt. Just nu sitter jag och knåpar ihop svar på kommunistfrågorna som ställts här, detta kommer förhoppningsvis upp om några timmar, jag ska bara orka mig igenom det först.

Det har kommit in en massa nya under en tid nu, och jag tänkte att det vore himla kul för min om ni ville presentera er och kanske berätta lite vad ni tycker om bloggen. Typ vilka ni är, hur ni hittade hit, vad ni gillar/inte gillar, vad ni skulle vilja se mer av och så vidare. Vore guld. Detta gäller såklart även gamla bloggläsare.

Fyra avslutande tankar.

Har fyra avslutande tankar kring Löwengrip och hens kvinnohjärna, som jag redan skrivit om två gånger idag (och jag som brukar tycka att en inte ska ge Löwengrip så mycket uppmärksamhet. Aja):

  1. Tänk er att det inte är Löwengrip eller kvinnor i allmänhet som ”överanalyserar” utan män som uttrycker sig som spån?? Jag vet, flippad tanke att något kan vara mäns fel, att det kan vara män som behöver ändra på sig. Men alltså, försök tänka denna tanke fullt ut: det kan vara mannens fel!!! Det kan vara män som inte är tillräckligt tydliga, inte uttrycker sig på ett finkänsligt sätt, och inte kvinnorna som överanalyserar och är överkänsliga. Nå, troligen är det väl båda parternas fel, men i dagsläget är det i princip bara kvinnans sida i det hela som problematiseras. Mannen ses som rationell och stabil, kvinnan som något slags känslomonster som spyr ur sig sitt känsloklägg.
  2. Fick följande svar när jag kommenterade under Löwengrips inlägg:Håller inte med om att det endast ständigt är kvinnor som ständigt ska försöka förstå männen. Det är precis lika vanligt tvärtom tror jag. Hur många gånger har man inte hört män beklaga sig över att det inte förstår vad kvinnor menar med det de säger?”. Nyckelordet här är ”beklaga sig”. Ja, jag har också hört många män beklaga sig över att de inte förstår kvinnor men det är också allt de gör, de försöker inte hitta orsaken eller lösningen till detta hos sig själva, utan konstaterar rätt och slätt att kvinnor är svåra att förstå, alternativt knäppa, och sedan återgår de till att snacka om något annat, alternativt gör någon ”rolig lista” över hur en ska förstå kvinnor, som innehåller geniala punkter i stil med ”ja betyder nej” och så vidare. Det är kvinnor som snackar om hur de ska anpassa sig, som förebrår sig själva, som försöker förstå män.
  3. Varför envisas människor som tycker att kvinnor och män är fundamentalt olika att ingå i könsblandade förhållanden? Detta verkar vara en jättedålig lösning. Varför inte vara tillsammans med någon som förstår en istället? Eller kanske ligga med folk av motsatt kön fast inte envisas med att bo med dem och så vidare? Så jävla jobbigt att dela sitt liv med någon som en inte kan kommunicera med utan att behöva ändra sitt sätt att tänka. Detta är verkligen en gåta när det kommer till människor som båda envist hävdar de fundamentala skillnaderna mellan män och kvinnor och dessutom alltid ska lyfta fram hur extremt soft det är att vara i ett monogamt heteroförhållande.
  4. Generellt tycker jag inte att en ska skuldbelägga kvinnor för att det upprätthåller patriarkala strukturer, men jag tycker verkligen att Löwengrip har ett ansvar här. Varför bidrar en person som säger sig vilja hjälpa ”unga tjejer” till bättre självkänsla till att få dem att hata sig själva genom att skriva den här typen av inlägg? För det är det det handlar om: kvinnohat. Att lära människor att kvinnor är mindre rationella bara för att de är just kvinnor. Varför gör Löwengrip detta? Jag tycker att det är tragiskt, speciellt då hen inte bara nedvärderar sig själv utan också uppmuntrar en massa andra unga tjejer att nedvärdera sig själva och varandra. Extremt dåligt inflytande.

Nå, detta om detta.

Kommentarsmentalitet.

Läste ett inlägg hos Suhinina om det här med att bloggande försvinner alltmer till förmån för typ twitter (något jag för övrigt håller med hen helt om). I kommentarsfältet fann jag denna:

Twitter läser jag inte just pga av att jag inte kan kommentera och skriva precis på pricken varför någon har fel med mina 2000 tecken. Så bloggar är bättre, men tyvärr är bloggandet i sverige väldigt segt. Ingen vill debattera. Säger man något som inte håller med bloggens tema så blir man blockad snabbare än ett smart argument på Hanna L:s blogg.

Twitter är bara till för att få sina ryggdunkningar av liktänkande personer, det handlar också mer om politik än att ha roligt och vara rolig.

Den här kommentaren säger så mycket om mentaliteten hos vissa kommentarstroll. ”Debatt” är att ”skriva precis på pricken varför någon har fel”. För mig känns det som ett ganska… tråkigt och menlöst utbyte, om det ens kan kallas för utbyte. Jag är mycket mer intresserad av utvecklande av idéer. Någon som kanske håller med i vissa saker men har något att lägga till eller ifrågasätta, eller någon som är intresserad av att djupare förstå mina ståndpunkter.

Det är verkligen inte intressant att ha ”dialog” med sådana människor, det är som att snacka med en vägg som då och då öppnar sig och skriker okvädningsord. Det är i bästa fall otroligt tråkigt och i värsta fall kränkande och direkt obehagligt. Varför skulle jag vilja lägga mig tid på sånt? Varför skulle jag vilja upplåta utrymme åt sånt?

Om ens idé av att ha dialog med andra är att en ska skriva exakt varför de har fel så borde en inte bli särskilt förvånad när folk blockar en från sina bloggar. Det kan ju faktiskt vara så att en borde tänka över sig egen inställning till saker och ting, och inte bara klaga på att andra är mesar som inte vill släppa igenom eller besvara ens kommentarer. En liten tanke bara.

Bilder på en själv på bloggen.

Jag har funderat lite på det här med att finnas med på bild på bloggen, att skriva och träning och liknande. Jag läste det här inlägget hos Brunheten där hen tar upp att Lady Dahmer valde att helt strunta i att skriva om träning och kost., vilket fick mig att fundera lite på vad jag själv sänder ut för signaler. Jag lägger ju upp ganska mycket bilder på mig själv, och även om jag inte alltid (eller ens oftast) är uppfixad och liknande på dem så är det liksom inte fula bilder jag lägger upp, utan ändå bilder som jag tycker att jag ser bra ut på och så vidare. Jag har väl mest tänkt att det är kul att blanda upp texterna med bilder och liknande.

Hur känner ni inför detta? Inte bara mitt bildanvändande då, utan bilder överlag på bloggar. Hur ska det göras för att vara ”okej” och var går gränsen kring när det blir för mycket, fel och så vidare?

Arkiv