Etikett: demokrati

Redo för demokrati.

Ibland så ställer sig vissa frågan apropå den arabiska våren om olika länder verkligen är ”redo för demokrati”. Jag har svårt att tänka mig en osmakligare och mer historielös frågeställning. Som om de länderna vore våra barn, våra lärljungar, som ännu inte fått vingar starka nog att klara sig på egen hand i luften.

För att underbygga detta resonemang om varför det ens är på tal att säga att de  inte är redo så brukar det hänvisas till att de minsann röstar in islamister i sina regeringar. Ett tydligare exempel på tolkningsföreträde får en leta efter: ”de” är inte redo för demokrati eftersom de röstar på något som ”vi” inte samtycker med.

Ibland så pekas det också på de oroligheter och den instabilitet som uppstått, att en inte på ett år lyckats hitta ett fungerande styre. Vissa verkar förvänta sig att en revolution ska ske i en handvändning, först så störtar en makten och sedan nästa morgon finns där en hel jävla demokrati på plats, fullständig med ”västerländska världen” och så vidare. Hur kan en tro att det är så det går till?

Nog kan en tänka sig att det var mycket som fungerade bättre för väst så länge regimerna satt på sin plats.  Då kunde väst bekvämt handla med och turista i landet. Vem bryr sig om den inhemska politiska situationen så länge det är ”stabilt”, och klart som fan det är ”stabilt” när en inte ens behöver invänta att olika beslut ska fattas enligt demokratisk ordning.

Västs behov av ”stabilitet” för att till exempel kunna bedriva handel går i vissa personers ögon före folket i de respektive ländernas behov av emancipation. Visst kan de få frigöra sig, men inte om detta innebär ett längre avbrott i den vanliga ordningen, då blir det genast moralistiska repressalier i form av spekulerande i huruvida det verkligen är ”värt” det och om de är ”redo”.

Varför ställer sig ingen samma fråga om Italien, som år efter år har röstat fram en korrupt teatralisk clown, eller om Grekland, som numera har ett nazistparti sittande i parlamentet, eller varför inte Sverige som dels har ett religiöst parti i regeringsställning och ett uttalat främlingsfientligt parti i riksdagen. Är dessa länder verkligen ”redo” för demokrati? Dessutom uppstår ju oroligheter även i väst.

Demokrati byggs inte på en natt. Är väst ens själva färdiga med sitt bygge? På frågan om dessa länder verkligen är ”redo” för demokrati svarar jag: hur kan det någonsin inte vara rätt att återta styret över sig själv?

Man behöver inte vara antidemokrat för att vara kommunist.

Sedan frisläppandet av Schibbye och Persson så har det varit lite inne bland borgerligheten att säga att de är ”emot demokrati”. Jag fattar verkligen inte detta. Person och Schibbye är uttalade kommunister om jag förstått det, men att vara kommunist är absolut inte att vara emot demokrati. Den som är någorlunda inläst på kommunismen som politisk idé vet om detta. Alltså, det räcker med att man har varit i kontakt med typ en enda nutida kommunistisk filosof för att känna till detta.

En kan såklart vara emot den politiska ideologin kommunism, typ säga att ”det är en fin tanke men fungerar ej i praktiken” eller liknande populistisk smörja men att hävda att någon är emot demokrati för att hen bekänner sig till en politisk ideologi som handlar om att omkullkasta kapitalismens produktionsförhållanden och ägandeformer är tyvärr inget annat än efterblivet, populistiskt och djupt okunnigt.

Demokratividrigt nedtryckande av demonstration i Frankfurt.

När min vän Emil var här på besök så berättade han lite kort om att det varit demonstrationer i Frankfurt, och att polisen betett sig riktigt riktigt illa. Jag har tänkt ett tag att jag ska skriva om detta, men faktum är att jag har fått fram otroligt lite information om det. Det enda man får fram om man Googlar, och det på en massa olika kombinationer av sökord, är denna notis om att 400 demonstranter greps i Frankfurt när de höll en olaglig demonstration. Varianter av denna notis har publicerats i tidning efter tidning, men ingen verkar har skrivit något mer och då var det ändå nästan tre veckor sedan det hela inträffade, och det var ändå en demonstration som omfattade 20 000 personer från hela Europa. Nåja, jag frågade på Twitter och eftersom det finns så fina människor där så lyckades jag skrapa ihop lite länkar.

Jag kan inte så mycket om sånt här men jag vill ändå göra ett försök att sammanfatta vad som skett och ge mitt perspektiv på det, helt enkelt för att jag tycker att det är viktigt att det skrivs om detta. Jag har inte haft en övergripande bild av detta innan och därför skapat den först nu, vilket gör att detta kan bli lite rörigt men jag ska göra mitt bästa. Detta inlägg är framförallt en sammanfattning av det jag kunnat läsa om saken på motkraft och jag länkar till inläggen i texten, så den som vill ha mer detaljerat kan gå in där och läsa. Så. Då kör vi!

Det som ligger som bakgrund till att protesterna initierades är Eu:s krispolitik som förs av den så kallade ”trojkan” vilket är EU-kommissionen, europeiska centralbanken (ECB) och Internationella Valutafonden (IMF). Denna grupp är de som beviljar lån till krisdrabbade länder, såsom Grekland, och som alltså också är de som ställer kraven som ska uppfyllas om ett land ska få låna pengar. De krav som ställs är för det mesta utförsäljningar, nedskärningar i den offentliga sektorn och så vidare. Resultatet är att ländernas politiker bakbinds extremt hårt för att kunna få nödlån, tvingas till utförsäljningar av statliga företag, som ofta kan leda till extremt lönsamma affärer för andra länder och utländska företag som får ett tillfälle att köpa gruvor, oljetillgångar och så vidare till ovanligt låga priser. Ett land som Grekland blir dessutom extra hårt bundet eftersom de ingår i en valutaunion, och alltså har mindre makt över sin egen ekonomi. Mer om IMF:s lånepaket kan läsas i boken Chockdoktrinen av Naomi Klein.

För att protestera mot den nedskärnings- och åtstramningspolitik som kommit upp i eurokrisens spår så gick en mängd vänsterorganisationer ihop för att demonstrera under parollen Blockypy Frankfurt! Syftet var att blockera ECB som ligger i Frankfurt, som tydligen anses vara någon slags ekonomisk huvudstad i Europa. Detta för att visa sitt missnöje med den krispolitik som förs och för att hindra ECB:s verksamhet.

Nåja. Det anmärkningsvärda i denna situation är att man från Frankfurts håll utlyste förbud mot alla demonstrationer förutom den stora lördagsdemonstrationen. Denna var tvungen att gå upp till högsta domstolen i Frankfurt för att få tillåtelse, man har alltså, som jag tolkar det, försökt stoppa den innan. Detta är ett öppet brott mot den i Tyskland grundlagsstadgade rätten att demonstrera och detta förbud ska tydligen, enligt motkraft, vara ett unikt fall i Tysklands historia. En större folksamling än fyra personer betraktades som demonstration, och betraktades alltså som olaglig.

Under dessa dagar så gjorde ordningsmakten allt vad som stod i deras makt att stävja demonstrationerna. Under de dagarna arrangemanget var så var det ständigt 5000 poliser i tjänst, vilket är en fjärdedel av den totala mängden poliser som finns i hela Sverige. Det är väldigt väldigt många på en så liten yta. Man förvandlade i princip kvarteren kring ECB till ett ointagligt fort; stängde av tunnelbanan, satte upp stängsel, häktade folk slumpmässigt, förbjöd folk att vistas i Frankfurt och stoppade aktivister långt innan de kommit dit. Detta trots det europeiska löftet om fri rörlighet av människor. På motkraft där man kan läsa Allt Åt Allas redogörelse för dagarna i Frankfurt kan följande läsas om stoppandet av inresande:

Några av oss blev tillsammans med många andra stoppade i bussarna på vägen in till Frankfurt. Utan misstanke om brott genomsöktes fordon, packningar och människor. Mängder av föremål beslagtogs, framför allt tälten vi skulle bo i. Detta skedde dock godtyckligt, några fick behålla tält, men blev av med byxor, andra blev av med kepsar och solglasögon. Efter flera timmar i polisens checkpoint utfärdades ovan nämnda generella förbud mot att vistas i Frankfurt till samtliga stoppade utan att de styrkte beslutet med annat än att vi ”misstänks planera att delta i olagliga demonstrationer”. Totalt under dessa dagar delades 1430 sådana tillträdesförbud ut till personer som omhändertagits – trots att ingen är brottsmisstänkt och inga förundersökningar inletts.

Godtyckliga genomsökningar, omhändertagande utan förundersökning. Detta låter inte vidare mycket som demonstrationsfrihet eller fri rörlighet av människor. Ni vet, de där demokratiska idealen som vi håller så förbannat högt i Eu. Man gjorde, från ordningsmaktens sida, allt som stod i ens makt för att omöjliggöra arrangemanget, allt för att förbjuda de demonstrationer, fester, möten, workshops och andra aktiviteter som anordnades för att sprida ett budskap om motstånd mot den politik som först.

Här kan man väl säkert invända att detta rör sig om extremister som krossar skyltfönster och så vidare och att det är viktigt att polis finns på platsen för att se till att allt flyter på och att folk inte kommer till skada. Ja, det är absolut relevant att det finns ordningsmakt på plats vid stora demonstrationer som denna eftersom saker och ting lätt kan gå överstyr. Men det är skillnad på att bevaka en demonstration och på att göra allt man kan för att krossa den, vilket är det som har varit fallet här. Demonstrationsfriheten är otroligt viktigt i en demokrati, och detta rörde sig inte om något hets mot folkgrupp eller någon uttalat våldsam demonstration utan om en demonstration mot en väldigt aktuell och helt och hållet politisk fråga. Vad ska vi utnyttja demonstrationsfriheten till, om inte detta?

Nåja. Som väntat så lät sig aktivisterna inte stoppas av detta utan åkte till Frankfurt. När de bestämde sig för att ansluta till en spontan manifestation mot de demonstrationsförbud som upprättats så skedde följande:

Vi beslöt oss att ansluta oss till deras manifestation, men hann gå tio meter från universitetet innan polisen säckade in oss. Vi hade förklarats vara en ”olaglig demonstration”. Därefter fick vi sitta på gatan i den stekheta solen i tre timmar innan vi togs in till polisstationen och föstes in i stålburar – 30-40 personer i varje. Samma sak skedde med alla andra samlingar på stan. Varje folksamling inringades av poliser och bussades till häkte. Sedan gavs vi alla invidiuellt ett tillträdesförbud mot att vistas i Frankfurts innerstad de närmaste dagarna.

När detta tillträdesförbud bröts så blev de gripna och tvingade att klä av sig nakna, sitta fängslade i celler i nio timmar och bli förhörda utan att få veta vad de var anklagade för, vilket annars är en såndär himla viktigt grej i ett fungerande rättsväsende. De fick även platsförbud för att skrämmas från att delta i den demonstration på lördagen som blivit tillåten.

Det som Frankfurt angett som motiv till att detta brott mot den Tyska grundlagen skulle vara legitimt är att de i och med till uppdrag från Eu att ha ECB på plats har förbundit sig till att deras verksamhet ska kunna flyta på ostört. Europeiska Centralbankens arbetsro under fyra dagar står alltså högre upp i prioriteringslistan än rätten att demonstrera, uttrycka sina åsikter, röra sig fritt inom Eu och så vidare. Frankfurt har velat få detta att verka som en fråga om Europeisk lag snarare än Tysk, men även av Eu så anses väl demonstrationsfrihet vara en grundlag? Kan detta villkoras bara för att ECB ska kunna bedriva sin verksamhet varje dag? Vidare så är det inte ett legitimt argument eftersom polisen själva blockerade bankkvarteren så att verksamheten omöjliggjordes (i alla fall som jag förstått det). Det bör alltså snarare förstås som en demonstration av makt från ordningsmaktens sida, snarare än en praktikalitet.

Jag skriver om detta för att jag vill belysa hur de demokratiska värderingar som vi i ord håller så högt villkoras för att den ekonomiska makten inom Eu ska kunna syssla med sitt ostört. Jag vill också påpeka att detta inte rör sig om någon liten, våldsam och extremistisk politisk grupp utan om en stor, utbredd och växande rörelse för större ekonomisk rättvisa som framförallt är ute efter att demonstrera på fredliga grunder. Givetvis finns det våldsamma personer och grupper inom denna koalition, som alltid då många personer samlas (herregud, tänk er 20 000 personer i vilket arrangemang som helst utan någon typ av våldsamhet) men knappast såpass att det motiverar detta fullkomliga krossande av alla arrangemang.

Detta skedde för tre veckor sedan. I Sverige har det rått närmast total medieskugga. Jag skulle vilja att ni spred detta inlägg, något av de inlägg jag länkar till här eller något eget material ni skriver eller hittar om saken. Tänk på att detta har skett i Tyskland, i Eu, i en stat och en union som sägs värna om de demokratiska rättigheterna. Det är faktiskt mycket mycket allvarligt.

Att vara anonym är en rättighet, oavsett religion.

När det diskuteras burka och niqab så brukar folk ange att man ska kunna se vilka människor är i det offentliga rummet, och att man som religiös inte bör ha frikort från denna ”regel” i vårt samhälle. Som exempel på människor som inte visar ansiktet så tar man rånare. Jag tycker att det är rimligt att kräva att människor går att identifiera i sammanhang där det är nödvändigt, som vid prov, bankbesök och liknande men jag tycker att det är allas rätt att i så stor utsträckning som möjligt vara anonym i det offentliga rummet om man så önskar.

Jag ställer mig emot att religiösa personer ska inneha några specialrättigheter. Jag tycker inte att könsstympning ska vara okej med hänvisning till religionen. Däremot tycker jag att alla ska ha rätt att täcka ansiktet. Man kan ha flera olika skäl till att vilja göra det. Man kanske är kändis och vill gå på stan utan att bli igenkänd, man kanske är politisk aktivist och vill kunna sätta upp affischer utan att bli igenkänd av ordningsmakt eller potentiellt motfulla politiska motståndare och så vidare. Man kanske helt enkelt bara inte vill att folk ska se ens ansikte. Att vara anonym och oigenkännbar kan vara en lättnad.

Jag förstår inte varför man ska kunna kräva att folk ska gå att känna igen utan att det finns skäl för det. Att ta upp bankbesök som exempel är inte särskilt rimligt eftersom denna diskussion rör offentlig plats. Banker och affärer får rimligtvis göra som de vill inne på sitt område. Troligen kommer de flesta inte att vilja avvisa kunder i onödan.

Jag ser det som en grundläggande rättighet och ett komplement till yttrande- och föreningsfriheten att kunna vara anonym. Som känt handlar friheter inte bara om frihet från att staten ingriper utan om att säkra att ingen annan grupp heller inskränker friheten. Här kan rätten, eller friheten, till anonymitet vara effektiv eftersom den försvårar för den som vill ingripa mot specifika personer som utnyttjar dessa fri- och rättigheter i syften de inte samtycker med.

Som med alla andra demokratiska fri- och rättigheter vi har riskerar även denna att ställa till problem. Men även demonstrationsrätten, föreningsfriheten, tryckfriheten och yttrandefriheten riskerar att leda till att folk gör ”fel”. Hela iden med dessa rättigheter är dock att de inte kan villkoras för att det finn obekväma grupper eller personer som utnyttjar dem på ett sätt som inte är bekvämt för samhället. Det handlar helt enkelt om rätten att vara obekväm, att uttrycka åsikter som går emot rådande samhällsparadigm och så vidare.

Därför tycker jag även att rätten att vara anonym på offentlig plats, vilket alltså gäller både internet och den fysiska verkligheten, borde tillfogas de demokratiska fri- och rättigheterna. När och var jag visar mitt ansikte ska vara upp till mig och ingen annan och ingen ska ha rätt att ifrågasätta de skäl jag har till att vilja vara anonym.

Jämlikhet och demokrati.

När demokrati diskuteras ur ett liberalt perspektiv så sätter man ett stort fokus på friheter. Man har yttrandefrihet, föreningsfrihet, tryckfrihet, alla ska rösta och alla röster räknas lika. Detta är absolut skitviktiga grundpelare i en fungerande demokrati, men jag ifrågasätter om det verkligen räcker för att man ska kunna tala om något slags lika inflytande.

Förmågan att göra sig hörd i och förstå den offentliga debatten beror på en mängd olika saker. Först och främst handlar det om tid; tid att läsa, sätta sig in, skriva, diskutera, engagera sig politiskt och så vidare. Har man inte den här tiden så blir det svårt att sätta press på politiker, det är även svårt att göra ett övervägt beslut. I länder där det finns ett stort prekariat; människor som kanske saknar bostad, fast jobb eller som måste jobba mer än heltid för att få ekonomin att gå runt så blir det såklart svårt för dessa människor att uttrycka sig i samhällsdebatten. De har annat att tänka på.

Sedan handlar det också om kunskap. I det politiska samtalet används termer som inte alla förstår, det vänds och vrids på statistik och det kan vara svårt att avgöra vem som är värd att tro på och inte. Vissa vet till exempel inte hur beslutsfattande går till i sitt eget land, en sådan ordning är ett hot mot en välfungerande demokrati.

I ett samhälle där kunskap och tid är en klassfråga så blir det automatiskt så att de högre samhällsklasserna har större möjligheter att påverka debatten i förhållande till antal. De är mer kapitalstarka vilket gör att de kan avlöna lobbyister i högre grad, de har i regel mindre slitsamma jobb där det kanske ingår som en arbetsuppgift att hålla koll på samhällsdebatten.

Om man har ett djupt ojämlikt samhälle spelar de demokratiska friheter vi har en mindre roll för alla har ändå inte den praktiska möjligheten att uttrycka sig och förstå, även om den finns ”på pappret”. I realiteten är det de praktiska möjligheterna som spelar roll, därför måste demokratiska friheter kombineras med en samhällsordning där människors praktiska möjligheter ligger nära varandra för att det ska vara något värt och inte bara ord på ett papper.

Ekots lördagsintervju.

Jag tycker att ni ska lyssna på Ekots lördagsintervju med Annie Lööf för att båda glädjas och förfäras. Förfäras för att ett stolpskott som Anie Lööf anses vara passande att leda ett regeringsparti och sitta på ministerpost, glad för att han som intervjuar, Tomas Ramberg, är så fruktansvärt jävla kompromisslös och proffsig. Han är otroligt påläst och ger sig inte utan att antingen ha fått ett rakt svar på frågan eller gjort det smärtsamt uppenbart för att som lyssnar att det enda som Lööf kan leverera är plattityder och undanflykter.

Extra genant blir det när det talas om vapenhandel med diktaturer. Lööf säger å ena sidan att man ska ha ett ”tydligt” regelverk men kan inte berätta hur hon tycker att dessa regler ska vara utformade. Hon börjar dessutom svamla om att ”verkligheten” ser ut som så att vapenexporten ger pengar till svensk ekonomi. Jag har hört att dessa summor inte är särskilt stora, och dessutom tycker jag att det är genant att att sådant argument ens kan yttras i debatten. Att på detta sätt helt lägga sina ideal åt sidan så fort det kan ge inkomster tycker jag är ett äckligt beteende som jag inte tror att svenska folket står bakom.

Lööf säger att hon inte tycker att man ska ha ett direkt demokratikrav, däremot vara tydlig med vilka villkor som gäller för att man ska få handla vapen med Sverige. Det behöver inte nödvändigtvis vara en demokrati, det viktiga är att de mänskliga rättigheterna följs, säger hon. Jag undrar om hon tänker sig att ett land som Saudiarabien som verkligen är en fruktansvärd demokrati upprätthåller de mänskliga rättigheterna bara för att de skrivit under ett papper på att de ska göra det när de handlar vapen med oss (vilket jag för övrigt inte tror att de gjort). Är inte demokrati någon slags grundpelare i de mänskliga rättigheterna?

När det kommer till kritan så handlar detta om att vi säljer vapen till en regim som med största sannolikhet kommer använda dessa vapen mot folket om det sker något slags upprör. Vad ska Sverige göra då, be snällt om att få tillbaks dem? Gå in och hjälpa folket som kompensation? Ge en massa bistånd? Hade det inte varit enklare att bara inte sälja vapen till diktaturer från början, speciellt inte de som är kända för att vara ovanligt grymma.

Bara för att det är dåligt är det inte ett hot mot demokratin.

Även om det kanske går att motivera om man försöker så tycker jag att det är otroligt fånigt när saker och ting utnämns till hot mot demokratin hit och dit. Nu senast Håkan Juholt.

Jag är inte heller något större fan av Juholt. Jag tycker att han är bufflig och idealistisk i överkant. Jag skulle däremot inte gå så långt som till att säga att han hotar demokratin.

Extra fånigt blir det i kontexten av att vi i vår tid faktiskt har verkliga hot mot demokratin att fundera över. Som fotograferingsförbud och övervakningslagar. Dessa två är betydligt mycket större hot mot demokratin är Håkan Juholts fusk.

När förvandlades ”demokrati” till ett ord man kunde slänga sig med när man vill göra en poäng emot något? Demokrati är ett ord med en specifik innebörd, inte bara ett ord för saker som är vi råkar värdera i vårt samhälle.

Om man nu ska vara sådan anser jag att det är ett hot mot demokratin att folk använder ordet felaktigt och lättvindigt.

Att sätta demokratiska principer åt sidan för att skydda demokratin är som att knulla för att bli oskuld.

Kissie har skrivit ett inlägg om att Anders Breivik inte förtjänar en advokat, speciellt inte en skicklig sådan. Jag kan tänka mig att hon inte är ensam om den här åsikten. Många personer tycker nog att Breivik är jordens avskum och borde skjutas på fläcken.

En absolut grundpelare i demokratin är rättssäkerheten. Att alla får en rättvis rättegång, hur vidrigt brottet de har begått än är. Även de högt uppsatta tyskar som begick brott mot mänskligheten under andra världskriget fick en ordentlig rättegång efter kriget. Och det är fantastiskt, tycker jag. Att även de hemskaste människorna som begått de vidrigaste brott får en ärlig chans att försvara sig.

Att döma ut en människa på förhand och inte ens berättiga den en rättvis rättegång passar sig inte i en demokrati. Förvisso kan man tycka att demokrati bara handlar om att folket får bestämma, men i en utvecklad demokrati har man även en massa mekanismer som försvarar systemet och skyddar medborgarnas rättigheter. Rättssäkerheten är en sådan, för det är jävligt lätt för en illvillig stat att ta makten om man kan döma vem som helst på helt godtyckliga grunder utan rättegång.

Terrorism syftar till att förstöra demokratin, att få igenom sin politik genom våld. Om man inte ger terrorister en rättvis rättegång så har de vunnit. Det är det som har skett i USA, där har grundlagen stått på undantagstillstånd sedan kriget mot terrorismen inleddes. Detta leder till att staten har fri lejd för att utsätta medborgarna för terror. Man har tagit bort demokratin i hopp om att man ska kunna bekämpa de krafter om hotar den.

Men att sätta demokratiska principer åt sidan för att skydda demokratin är som att knulla för att bli oskuld. Det kommer aldrig att fungera.

Vad händer med journalistiken om alla på en bild måste tillfrågas.

Det finns vissa människor som tror att det på något sätt skulle vara olagligt att publicera bilder på människor som inte gett sitt uttryckliga tillstånd. Därför tänkte jag langa lite info om hur det fungerar med sånt där.

I Sverige är det lagligt att fota allt om du står på allmän plats. Verkligen precis allt. Det finns inga restriktioner mot att fota en person i så kallade obekväma situationer, även om vissa har velat få till en sådan idiotlag. Däremot är det inte okej att publicera vad som helst. Att publicera kränkande bilder är inte okej, även om taket är ganska högt. Bilder i kombination med namn och så vidare kan vara ett brott mot personuppgiftslagen. Så även om det finns gränser för publicering så är allt fotograferande okej.

Om man tar ett foto så är man upphovsman, alltså: man äger bilden. Således får man göra vad man önskar med den inom ramarna för just vad som kan anses kränkande. Kränkande i den här kontexten innebär typ nakenbilder, inte att någon gjorde en ful min. Jag undrar hur människor tänker när de kläcker ur sig sådant. Hur skulle i så fall en bild likt den under vara möjlig.

Sådana här bilder syns hela tiden i tidningar. Bilder på folkmassor i olika sammanhang. Tror folk att fotografen har uppsökt alla och frågat dem, eller att alla är statister. Hur funkar det med huvudena som bara skymtar där bakom? Ska de också tillfrågas? Vem som helst förstår väl att det skulle vara fatalt för nyhetsfotografiet om det inte var okej att publicera bilder på någon utan tillstånd. Det skulle bli helt sinnessjukt dyrt och alla skulle vilja välja bilden där de är snyggast. Folk skulle kanske kräva ersättning och så vidare.

För att inte tala om situationen som uppstår när man fotat någon politiker eller brottsling i ett känsligt läge, ska de då tillfrågas om bilden får publiceras? Vad händer med journalistiken då egentligen.

Sen kan man tydligen ifrågasätta hur ”etiskt” det är att publicera bilder på andra utan tillstånd. När jag fotar så brukar folk se att jag gör det, om någon önskar att inte bli fotad så kan de komma fram och säga det. Det är en önskan som jag brukar respektera, även om jag inte är nödgad till det i lag. Den här debatten har dessutom uppstått i Lady Dahmers blogg där hon för det mesta blurrar okända människors ansikten, någon jag personligen aldrig skulle göra.

Man kan ha skyddad identitet, det stämmer, men bara för att man fotar någon och en eventuell gärningsperson ser bilden så betyder det inte att hen kan leta upp personen sedan. Hur ofta fotar men en person precis utanför dess port? Dessutom lever inte alla med skyddad identitet under ett reellt hot.

Kanske är det ouppfostrat, vad vet jag. Jag tycker i alla fall om att fotografera och jag tänker fortsätta fotografera folk som jag inte känner. I vilket fall som helst så är det inte det minsta lilla olagligt och så är det av en anledning, fotografiet är en grundpelare inom journalistiken och granskandet av makten. Nu granskar knappast jag eller Lady Dahmer makten genom våra fotografier, men det är en otroligt viktig rättighet som måste finnas kvar.

Era rubriker: Det här önskar jag att alla kunde inse.

Politik är svåra grejer. Själv är jag väldigt ambivalent när det kommer till ämnet, ibland vet jag precis vad jag tycker och ibland är ju otroligt förvirrad och vet varken ut eller in. Men det finns några uppfattningar som jag upplever som såpass skilda från mina och allt som är rimligt att det blir helt omöjligt att resonera med människor som intar dem. Ofta är det den typen av värderingar som kräver dagar av diskussion för att man ska kunna komma på rätsida med någon som resonerar så att det enklaste vore om folk bara kunde inse.

  1. Den första är den där jävla individualismen. Människor som är såpass fästa vid sin tro på individen som isolerad från sin omgivning att de inte kan ta till sig strukturalistiska resonemang över huvud taget. De flesta sådana här människor är helt övertygade om att de alltid handlar fritt utan att påverkas av samhällstendenser eller strukturer. Typiskt för dem är att konsekvent förneka att de på något vis skulle behandla män och kvinnor annorlunda.
  2. Och så iden om att människor är sådär brutalt olika. Vi har olika kultur och värderingar och synsätt och så vidare, men i grund och botten är vi alla människor och tenderar att värdera saker som gemenskap, stimulans, att inte svälta eller leva under ständigt hot, att inte bli slagen eller förtryckt. För att över huvud taget kunna resonera kring samhället så måste man göra vissa grundläggande antaganden om människans natur och det finns en hel del forskning som säger en hel del om hur vi faktiskt fungerar. Det är inte som att vi famlar i mörkret gällande detta. Men ändå används det ofta som ett sätt att slippa ta ställning emot en rådande samhällsordning. Typ såhär: ”jag skulle nog inte vilja vara fattig själv men alla fattiga barn kanske gillar det. Man ska inte moralisera kring folks livsstil”.
  3. Människor som tycker att det måste finnas fasta gränser kring allt här i världen. Så fort man argumenterar för t.ex. ett socialt skyddsnät så kommer någon av dessa och ba: ”men var går gränsen för att staten ska hjälpa till”. Det är ju himla svårt att sätta en precis gräns, det är ju något som måste ske i samverkan mellan en massa olika instanser. Men bara för att man inte kan sätta en exakt gräns betyder inte det att man ska kasta det i sjön, det finns så jävla mycket man helt enkelt måste testa sig fram inom för att kunna avgöra.
  4. Punkt tre för mig in på punkt fyra: folk som tycker att man måste härleda sina åsikter ur så kallade axiom, eller att allt måste vara filosofiskt koherent. Detta är extremt vanligt bland lite extremare liberaler som härleder precis allt ur rätten till liv och egendom och inte accepterar några så kallade ”positiva rättigheter” (saker du blir tilldelad, som skola och sjukvård. Negativa rättigheter är saker du har rätten att inte bli berövad, som rätten till att inte bli mördad) eftersom de har ett så stor behov av att precis allt i deras samhälle ska vara filosofiskt koherent. Detta drag kan finnas i många olika politiska falanger, det handlar helt enkelt om att sätta sina principer så sanslöst högt att all diskussion rörande den faktiska verkligheten blir omöjlig.
  5. Iden om marknaden som ett perfekt urverk. En mycket vanlig föreställning är att den fria marknaden kommer fungera som ett perfekt urverk, som tillgodoser allas behov på bästa sätt om den bara får rulla på fritt utan att bli störd av saker som tullar, subventioner, anställningsskydd och så vidare. För det första tror jag inte att det är så det fungerar men det jag tycker är så obehagligt i denna retorik är att de som för den tenderar att sätta likhetstecken mellan en blomstrande marknad och ett friskt samhälle, eller snarare skita i samhället så länge marknaden blomstrar. Även om Bnp i ett land är skyhögt så kan det vara otroligt dysfunktionellt. Ett land kan vara rikt och ändå ha människor som dör av svält. Det finns även en utbredd uppfattning att marknadsekonomier är bäst på demokrati. Jag vet fan inte en enda demokratisk renodlad marknadsekonomi, däremot finns det gott om demokratiska blandekonomier.

Sen finns det en massa andra saker jag också önskar att folk kunde inse. Som att det är dåligt med krig och överkonsumtion, att vi måste ta hand om vår planet och så vidare. Men dessa fem saker är nog de som skapar mest irritation hos mig i mitt dagliga liv. Rubriken kommer från Hanna.