Etikett: utseende

Sluta hacka på bimboidealet och se er egen delaktighet.

Hittade denna bild på facebook:

Funderade en smula på saken och kom fram till att jag inte har sett utseendet till vänster presenteras som något slags ideal i något sammanhang på otroligt länge. Snarare så är det den senare looken som brukar lyftas fram, det lite ”alternativa” och ”rockiga” men samtidigt gulligt och värdigt. Att det inte ska vara vulgärt är viktigt, men det ska fortfarande ha en så kallad ”egen touch” trots att den mycket väl kan vara hur representerad inom populärkulturen som helst. Jag tänker på program som handlar om tatueringar, på mtv-pop med ”rockiga” inslag, på Lady Gaga, Ed Hardy och så vidare. Denna ”kultur” tar extremt mycket plats och är långt ifrån alternativ i någon egentlig mening, den bara lånar vissa stiluttryck.

Jag har skrivit innan om hur folk tenderar att låta bimbostilen stå som modell för alla former av utseendehets. När man diskuterar plastikoperationer så är det nästan alltid typ Kissies jättepattar som tas upp, inte betydligt vanligare ingrepp såsom bukplastik för kvinnor efter graviditet. Grejen är att det så kallade bimboidealet knappt ens existerar längre, framförallt inte i en svensk kontext. De flesta kvinnor vill inte se ut som Kissie och tjejer som ser ut som Kissie bemöts ofta med stora mängder förakt. Ändå får bimbostilen stå som ”skurken” i allt från kommersialiseringen och likriktningen av kulturen, kvinnoförtrycket som sker i och med objektifieringen av kvinnor, utseendehets och så vidare, trots att det andra alternativet inte är mindre av ett ideal på något vis. Jag skulle till och med säga att det kan tendera att vara mer oförlåtande.

Jag tror att människor som uppfattar sig själva som alternativa väljer att lägga skulden för den enorma utseendehets som drabbar kvinnor för att man vill svära sig fri från ansvar själv. Man vill gärna uppfatta sig själv som något av en underdog, en person som står upp för något som inte finns representerat i samhället i stort. På det viset kan man, i alla fall inför den egna gruppen, komma undan med att vara minst lika sexistisk och utseendefixerad som samhället i stort men inom ett ideal som man själv framställer som alternativt.

Samma resonemang kan för övrigt appliceras på bilder som bygger på att kurviga brudar är snyggare än superanorektiska.

Sluta hacka på bimboidealet och se istället er egen del i detta samhälle där kvinnor alltid alltid bedöms efter sitt utseende.

Tack!

Fulhetsträsket.

De senaste veckorna har varit en jävla resa genom fulhetsträsket. Jag är tjock, har fettig hy, är finnig (vissa är blodfyllda och därför hel röda), har flygigt äckligt hår och gud vet allt. Det är fruktansvärt varmt och jag svettas hela tiden. Jag kollar mig själv i spegel (svårt att undvika när man har en vägg täckt av speglar mitt emot sängen) och tänker att herregud, så jag ser ut.

Men det sköna är att jag faktiskt inte bryr mig sådär jättemycket. Det är klart att det är roligare att känna sig snygg, men jag är medveten om att jag kommer att göra det någon gång snart och känner inte att det är kört med min dag om jag ser lite risig ut.

Detta att inte låta hela ens humör stå och falla med hur man tycker att man ser ut borde vara en självklarhet. Samtidigt är det många kvinnor som anger sig tillfälligt upplevda fulhet som ett hinder för en massa saker, då främst välbefinnande. Det är en sak att vilja förändra sitt utseende typ genom att gå ner i vikt, en annan att låta toppar och dalar i ens utseende avgöra allt annat i ens liv.

Jag vill fan inte gå omkring ensam och oknullad hela livet.

Denna bild har kritiserats av Lady Dahmer och andra feminister på ganska goda grunder. Alltså att det alltid är ett jävla tjat om vad tjejer ska och inte ska göra med sina kroppar och ansikten, och att killar har något jävla behov av att ständigt berätta detta för tjejer. Detta är sant och onekligen en relevant poäng, för visst fan är det irriterande med någon jävla snubbe som kommer och har en åsikt om vilket smink, vilken vikt och vilka kläder som passar sig och dessutom ska göra en jävla grej om att det är ”snälla killar” som liksom bryr sig om hur tjejer mår. Herregud.

Vad värre är att de flesta av dessa personer i verkligheten brukar förespråka ett så kallat naturligt ideal, det vill säga ”kurvor” och smink som inte syns snarare än ett fjärmande från ideal som sådana.

Samtidigt så tycker jag att det finns en poäng i att påpeka att alla män inte har de preferenser som anges som ideal i stort. För, allvarligt talat, det är fan otroligt viktigt att känna sig älskvärd och attraktiv. Och eftersom de flesta kvinnor är heterosexuella så är det faktiskt viktigt vad män tycker om oss. Om jag hade trott att mina håriga ben ledde till att män såg mig som fullkomligt oälskbar så hade jag rakat dem, men nu vet jag emellertid att det inte är så de flesta tycker.

Vidare så blir jag glad om någon visar uppskattning för mitt utseende. Det tror jag att de flesta blir. Jag tycker inte om när någon liksom ”recenserar” mig och säger typ ”du klär bättre i de där jeansen än de du hade igår” för det upplever jag som begränsande, däremot så uppskattar jag när någon ger mig komplimanger för mitt utseende eller för en självvald outfit, utan att komma med kommentarer om vad som vore mindre passande. Det är klart att det gör mig glad att jag, även om jag klär mig utifrån mina egen preferenser, kan uppfattas som attraktiv av någon annan. Inte så att jag slår knut på mig själv för att det ska ske, men om det sker så blir jag glad.

Visst finns det människor som över huvud taget inte bryr sig om andras åsikt men jag tror det är ganska ovanligt. Därför tycker jag att det är viktigt att peka på att den idealbild som presenteras är mycket snävare än vad folk i verkligheten blir attraherade av. Jag tror att alla vill kunna attrahera någon, ty närhet, sex och kärlek är viktiga komponenter i de flesta människors liv och det är inget fel med det eller något man kan eller ens bör fjärma sig från.

Därför blir jag glad när jag får bekräftelse på att jag uppfattas som attraktiv även då jag slutat lägga en massa tid och energi på att göra just det. Jag tycker att det känns skönt att veta att jag inte offrar något i form av potentiella ligg eller kärlek för att jag gjort de valt jag gjort gällande mitt utseende och min livsstil. Det enda jag offrat är att jag kommit lite längre ifrån det mediala skönhetsidealet och det känns faktiskt helt jävla okej. Det hade varit värre om jag för evigt förbrukat mina chanser att anses attraktiv av någon annan på grund av mitt utseende. Då hade jag nog faktiskt ansträngt mig lite för att se bra ut, för jag vill fan inte gå omkring ensam och oknullad hela livet.

Att acceptera sin eventuella fulhet.

En grej jag tänkte på apropå inlägget om min forna och falnande snygghet var det här inläggstipset jag fick från Blixa för ett tag sen, just om hur man ska göra för att hantera upplevd fulhet.

Jag undrar om du alltid känner att du klarar av det där – att inte låta ditt utseende påverka hur du mår. För mig går det verkligen i perioder. Under längre tider kan jag uppriktigt känna att jag lyckats men sen kan något helt plötsligt trigga igång den där hetsen: jag måste sminka mig, jag måste raka mig, jag vill vara så snygg jag bara kan osv. Eftersom jag bara pysslat med det här sen i höstas är jag rätt hård mot mig själv och ger inte efter för uppenbarligen har jag fortfarande en del problem. Hur är det för dig? Känner du konstant att du helt uppriktigt har lyckats släppa allt det där?

Jag vet att jag var mycket snyggare innan, dels för att jag var smalare men också för att jag orkade anstränga mig i en betydligt mycket högre grad för att se bra ut. Om man skiter i saker som ”utstrålning” och ”personlighet” så var jag helt enkelt mer attraktiv för typ ett år sedan. Inga konstigheter.

Ibland kan det hända att jag längtar tillbaks till detta. Tänker att jag minsann ska gå ner i vikt och bli snygg igen. Men för det allra mesta så känner jag mig tacksam för att jag har lärt mig att prioritera andra saker än min utsida. Det är klart att det går i perioder, men överlag så kan jag faktiskt svara ärligt ja på frågan om jag lyckas undvika att låta utseendet påverka hur jag mår.

Jag kan dock tänka mig att detta är jobbigare för personer som upplever sig som fula liksom i grunden. Jag tycker ändå att jag är en person som ser ganska bra ut, vilket gör det lättare att förhålla sig till de dagar när jag mest känner för att dra en säck potatis över huvudet. Jag har aldrig liksom känt mig sådär svinful som jag fått intrycket av att många andra gör.

Det är intressant hur mycket känslor som är kopplade till utsidan för kvinnor. En vanlig förklaring till dåligt humör är till exempel att man känner sig ful och äcklig. Detta är något som alla kvinnor förväntas förstå. Inte alls lika ofta hör man detsamma från män, de antas inte ha en dagsform som beror av hur de upplever sitt utseende.

Det enklaste när man känner sig ful är att helt enkelt fokusera på något annat. Ja, det är ett lamt tips eftersom det är sjukt svårt att styra sia tankar när man väl är inne i någon kroppsnoja. Men det handlar inte bara om att fokusera på anat i stunden, utan om att fokusera på annat i livet i stort.

Om det finns andra saker man värderar i livet, andra förmågor man vill utveckla, så borde inte detta vara ett större problem. För mig är det viktigare att vara en duktig skribent än att vara snygg, men det har ju att göra med att det är en förmåga jag utvecklat och kommit att identifiera mig själv mycket med. Jag tror att det är bättre att hänga upp sin självkänsla på saker som man faktiskt kan utveckla och som man är bra på istället för något så förgängligt som utseendet. Det gör en troligen mindre begeistrad över de dagar man känner sig snygg, men också mindre deppig de dagar man inte gör det.

Så tja, mitt bästa handfasta tips för att få en bättre självkänsla rörande utseendet är att utveckla förmågor, gör man det sätter man sitt värde som person till andra saker istället. Det är vad jag har gjort, visserligen inte medvetet men min utseendeångest har krupit sig undan i takt med att jag börjat känna stolthet över mina andra förmågor, framförallt min förmåga som skribent. Jag förväntar mig inte att detta ska funka för alla, all har kanske inte heller möjligheten att odla förmågor och intressen på samma sätt som jag, men det är i alla fall det som funkat för mig.

Det är bara en tidsfråga innan vi ska ta bort vårt tarmludd.

Angående detta med hårväxt i ansiktet så är det många som kommenterat att många kvinnor med mörk hy kan ha mustasch och så vidare som syns. Jag känner såklart till detta och utgår inte från att alla kvinnor på hela jorden har ljust hår bara för att jag själv råkar vara skandinav. Det jag har reagerat på med hårborttagning i ansiktet är personer som tar bort fjunen i hela ansiktet med sådana där trådar som på bilden här.

Detta är något som jag sett att fler och fler gör och det rör sig alltså om människor som är ljusa i hyn och därmed generellt har ljus hårväxt och som jag dessutom aldrig noterat fjun i ansiktet på. Jag kan väl förstå att man vill ta bort hårväxt i ansiktet som syns, även om man såklart inte måste. Däremot kan jag faktiskt inte greppa att man vill ta bort till exempel de helt osynliga fjunen i pannan eller på kinderna men folk gör faktiskt det!

Jag har hört flera kvinnor klaga över att de har ”mustasch” som verkligen bara har lite ljusa fjun på överläppen. Om det är en mustasch så har ju alla kvinnor mustasch, och det borde ju vara okej då kan man tycka.

Jag är bara så trött på hårborttagningsindustrins behov att ständigt vinna nya marker och skapa behov av att ta bort fullt naturlig hårväxt som i många fall inte ens syns. Det är fan bara en tidsfråga innan det kommer någon speciell produkt för att noppa de inre blygdläpparna eller bli av med sitt tarmludd. Jag blir å trött.

Oceaner av tid.

Det fanns en tid när jag varken tyckte att kroppsbehåring eller bantning var viktiga feministiska frågor. När jag tyckte att det är klart man ska respektera folks val att inte raka sig eller banta men alla ska få göra som dem vill. Men detta var innan jag själv slutade banta och slutade raka mig, innan jag själv visste vilka otroliga livsvinster det kan leda till att inte ägna sig åt sådant.

Framförallt bantningen är jag glad att jag hamnade ur klorna på och det skedde ändå relativt tidigt för mig om man jämför med många andra kvinnor som håller på och tampas med den där skiten fan för evigt. Jag kommer troligen aldrig hamna där igen, jag är för medveten för att återigen börja räkna kalorier och dra i fettet, även om man såklart aldrig står säker.

Jag har insett nu hur viktiga dessa frågor är, för det handlar om tid. Tid är typ det absolut viktigaste vi människor har i våra liv och väldigt väldigt mycket av kvinnors tid ägnas åt att klämma, raka, sminka, borsta och banta. Etter värre blir det när utseendefixeringen leder till kirurgiska ingrepp som i många fall är kostsamma och potentiellt skadliga. Utöver den faktiska tid alla dessa saker tar så ägnar vi tid åt att prata om det, att tänka på det och att läsa om det. Vi ägnar dessutom känslomässig energi åt att på olika sätt känna ångest över att vi inte har ägnat tid nog åt dessa saker. Om man dessutom tänker på alla de kostnader som detta medför och alla de arbetstimmar som krävs för att täcka dessa kostnader samt all tid som läggs på att köpa de nödvändiga produkterna så blir det hisnande mycket tid.

Just bantning påverkar livet än djupare så genom att dränera en på energi och utsätta en för hälsofaror. Jag talar alltså här inte om bantning i form av hälsosammare livsstil och motion för att man är överviktig utan om alla dessa ansträngningar och extrema dieter som görs för att nå den ”perfekta” vikten även om det kanske inte är den som är naturlig för ens kropp. Överdriven fixering vid kost och träning kan också vara ett hinder i vägen för att vara på riktigt hälsosam, som jag skrev om här.

Jag menar inte att skuldbelägga er som bantar, opererat er, rakar er och så vidare, jag har gjort allt detta själv och gör det fortfarande i viss utsträckning. Jag tycker dock att det är värt att fundera på hur mycket mer tid den kvinnliga delen av befolkningen i lägger på detta än den manliga delen och vad det innebär för jämställdheten. Jag tror att det blir åtskilliga timmar om vi räknar ihop allt, även om det såklart kan bli svårt med tanke på att många av dessa saker tar tid även på ett mer subtilt sätt än att man faktiskt genomför praktiska handlingar.

Detta handlar alltså inte bara om att ”alla ska få göra som de vill” utan är en betydligt mycket viktigare och mer djupgående fråga än så. Därför är det viktigt att inte låta det stanna vid sådana plattityder bara för att man inte vill stöta sig med människor som ser det som ett personligt påhopp när deras skönhetsvanor kritiseras. Istället bör vi trycka på om det här med att skönhetshetsen tar enorma mängder tid och energi samt ofta även livsglädje och hälsa i anspråk från jordens kvinnor och att detta faktiskt är dåligt, inte bara något som borde vara ”frivilligt”. Jag menar: dessa oceaner av tid enbart för att ha ett behagfullt utseende. Det är sanslöst.

Det handlar om hur tvångsmässigt det är.

För ett tag sen fick jag en förfrågan från Ingrid.

Skulle inte du kunna skriva ett inlägg om skillnaden mellan att göra sig fin med hjälp av smink och kläder, och att göra sig fin genom att träna/banta/operera sig?

Efter alla dessa himla Blondinbella-skandaler (!) så saknar jag någon som resonerar kring varför alla tycker det är så himla fel att vilja vara smal men inte att lägga tusentals kronor på smink och kläder, att åma sig framför spegeln i jakt på bekräftelse? Alltså, jag fattar ju att ingen har rätt att kommentera på Blondinbellas kropp (och nej jag tycker inte att hon är tjock) men hälften av hennes inlägg handlar om karriär och andra halvan om utseende i form av smik och kläder – varför är det ok men inte smalhet?

Detta är en fråga som man får ofta när man är idealkritisk. Varför är det okej att sminka sig eller fixa håret men inte att operera sig eller banta? Jag vill börja med att påpeka att jag tycker att alla ska få göra vad de vill med sin egen kropp. Däremot stämmer det absolut att jag ofta ser operationer och bantning som mer problematiskt än till exempel smink när det kommer till personens eget väl och ve.

För mig handlar det inte så mycket om hur man går tillväga för att förändra sitt utseende, det viktiga är hur man förhåller sig till det. Allt handlar om hur mycket tid, pengar och välbefinnande man är beredd att lägga på sin utsida. Om hur mycket man är beredd att lida. En person som tvingar sig ut i löpspåret med stor möda varje dag för att bli smal har ett mer ansträngt förhållande till sin kropp än den som tycker att träningen är kul, även om det primära skälet är att se bra ut. Samma sak med en människa som tvångsmässigt sminkar sig så fort hen ska utanför dörren i jämförelse med en person som sminkar sig lite då och då när hen vill känna sig extra fin.

Alla gör såklart sina egna avvägningar om vad som är ett värt pris att betala för att se bra ut och inte. Jag skulle personligen aldrig lägga den tiden och den summan pengar på mitt utseende som Blondinbella gör, men jag inbillar mig att Blondinbella ser pysslet med utsidan som avkoppling också. Jag upplever det inte som tvångsmässigt från hennes sida.

Sen finns det sådana dagar där man verkligen känner att man ser ut som skit. Jag brukar för det mesta hantera det genom att hålla mig borta från speglar, andra piffar till sig extra mycket. Det är inget problem tycker jag. Det är när missnöjet med det egna utseendet och kravet att se bra ut tar över ens liv och hindrar en från att göra saker man vill eller tar orimligt mycket tid i anspråk som jag tycker att man har problem.

Om vi nu applicerar samma resonemang på operation så kan jag väl säga som så, att visst finns det operationer som jag tycker är ”okej”. Om man mår väldigt dåligt över en detalj i utseendet och kan må mycket bättre om man förändrar det så tycker jag att man ska göra det. Men allt handlar om avvägningar, om man utsätter sin kropp för stora påfrestningar på grund av operationer så borde man kanske välja en annan väg till kroppsnöjdhet.

Jag hade nog inte varit nöjd med min kropp om jag plötsligt blivit fet, jag hade nog velat gå ner de kilona igen. Jag är inte heller 100% nöjd med mitt utseende i dagsläget men har gjort avvägningen att jag helt enkelt finner det alldeles för jobbigt att gå omkring och funderar på vad jag stoppar i munnen hela tiden. Jag insåg att jag skulle lida alldeles för mycket om jag ville ha en idealkropp. Den bästa lösningen blev alltså att acceptera mig själv som jag ser ut.

Jag har svårt att tro att människor som genomgår operation efter operation, har testat alla dieter som finns och som köper skönhetsprodukter för tusentals kronor i månaden mår bra. De är ofta ute efter ett utseende som inte går att uppnå och den strävan kräver mycket tid, pengar, smärta och ibland även att man utsätter sin kropp för fara. I en sådan situation tycker jag att det är mycket rimligare att chilla ner lite på kraven på sig själv istället för att försöka uppnå sina ideal. Samma sak tycker jag om en person som lägger en timme framför spegeln innan hen lämnar huset.

Det handlar alltså inte om metoderna i sig utan om hur tvångsmässigt det är. Däremot skulle jag säga att operationer och bantning oftare hamnar inom ramen för vad jag skulle kalla osunt helt enkelt för att det per automatik innebär större ingrepp. Att sätta på lite mascara kan aldrig jämföras med att spruta in ett nervgift i sina rynkor. Men jag anser att alla ingrepp i utseendet kan göras på ett sunt och ett osunt sätt.

Varför måste ens psykiska tillstånd alltid tolkas in i ens vikt?

Det här tycker jag är så sorgligt. Dels att en kvinna som varit stolt över sina kurvor nu ändå har börjat gå ner i vikt stadigt, men också hur det rapporteras kring det. Det blir som ett dubbelt skambeläggande; först av idealen som råder och sedan för att hon inte lyckats motstå dem.

Det är det som är så tråkigt med rapportering om kändisars ätstörningar eller att de har kommit tillbaka till en ”sund” vikt, att trots att man är emot ätstörningar så förflyttas fokuset aldrig någonsin bort från kroppen.

Det kan mycket väl vara så att den här personen har ätstörningar men varför måste alltid ens psykiska tillstånd tolkas in i hur ens kropp är formad? Jag blir så trött bara jag tänker på det.

Hellre dum i hövvöt är ett ignorant arsle med vassa intellektuella armbågar.

Bloggkommentatorerna skrev detta inlägg om hur mycket utseende värderas och att man istället borde värdera intelligens och andra inre kvalitéer. Titeln är ”hellre ful än dum i hövvöt”. Ofta när man diskuterar det utseende ställt mot andra egenskaper så tas just det här med intelligensen upp.

Alltså, personligen värderar jag ju intelligent väldigt högt för att det är min största skill (enligt mig själv då, men det fattar ju alla) men jag kan tycka så himla synd om alla människor som faktiskt är osmarta i ett samhällsklimat där intelligens värderas så högt som det faktiskt gör. För det är viktigt att vara smart om man ska ha något att säga till om, det är det faktiskt. Människor som inte är smarta blir lätt nedvärderade så fort de öppnar käften.

För det första skulle jag vilja ha mer diskussion om vad intelligens faktiskt är. Vissa verkar förknippa det himla mycket med att ha åsikter om precis allt eller att vara kvick och kunna argumentera för sin sak. Där håller jag väl inte riktigt med. Människor som är riktigt intelligenta har en förmåga att lyssna in och ta till sig och inse att man sällan har alla fakta tillgängliga när man skapar sig en åsikt. Men den där typen av bufflig intelligens är oftast den som värderas högst, på bekostnad av det lite mer ödmjuka och inlyssnande.

Jag har absolut inget emot folk som är korkade, däremot har jag något emot folk som tror att de vet allt och saknar förmåga att lyssna på andra. Det finns inget som gör mig så irriterad som människor som kommer och tycker saker rakt ut ur ingenting och som sedan, när man ifrågasätter dem, inte är intresserade av att varken försvara sin åsikt eller tänka över den. Det är något jag tycker finns hos hemskt många personer som betraktas som smarta, den här övertron till sin egen intellektuella kapacitet och undervärderanet av andras. Och det ständiga behovet av att synas och prata om sina idéer istället för att utveckla dem.

Jag vet själv att jag inte är så himla bra på detta men jag försöker faktiskt (tro det eller ej). Och på senare tid har jag skiftat fokus när det gäller förebilder. Innan var det ofta människor som hade starka åsikter och var konsekventa, nu är det desto mer personer som har förmågan att lyssna på vad andra har att säga och som har välunderbyggda argument för sin åsikt när de väl kommer med en. Eller sånadär genuint snälla och varmhjärtade människor som man stöter på ibland, det tycker jag är fantastiskt. Och jag önskar att jag kunde vara lite mer sån själv, istället för nuvarande ignoranta bitch som tycker sig ha rätt om allt.

Varför inte bara sluta spekulera i om utseendehetsen ligger i vår natur eller ej och helt enkelt bara inse att den är dåligt i vilket fall.

Läste denna kommentar hos bloggkommentatorerna under detta inlägg om utseendehetsen som råder idag, framförallt hos kvinnor:

Tom hos djuren finns det ju att göra sig vackra för att hitta en partner. Kom bara på det nu. En annan grej, kan det inte vara så att det liksom finns inbyggt att bry sig om utseende, på ett eller annat sätt? Liksom mer grundläggande, att man tittar på varandra och bestämmer vilken flock man hör hemma i?

Det är väl egentligen ganska självklart att det finns inbyggt i oss att bry oss om utseendet. Om man ser det evolutionärt har det såklart varit himla viktigt att vara attraktiv för sin partner och för att markera grupptillhörighet. Men det måste ha varit minst lika viktigt om inte mer att vara smart, stark och hälsosam, så varför värderas då inte det så till den milda grad.

Det känns inte riktigt rimligt att skylla på evolutionen i det här fallet. Det är klart att våra gener alltid har ett finger med i spelet när det gäller vårt beteende, men den enorma utseendehets som råder idag kan inte vara ett resultat av att det skulle vara evolutionärt hållbart att agera så.

Allvarligt talat. Jag tror inte att påfåglar ägnar flera timmar om dagen åt att tänka på sitt utseende. Dom har det med sig från födseln och sen får det vara så. Men vi människor sätter allt annat åt sidan för att se bra ut, och det är väl inte sådär jätterimligt om man ska se till artens överlevnad.

Så jag tycker väl lite såhär, att folk ska sluta spekulera i varför det är som det är och bara erkänna att den utseendehets vi har idag är jävligt osund, oavsett om den ligger i vår natur eller inte.