Etikett: feminism

Katrin ser sanningen.

Det här inlägget hos Katrin är fantastiskt tycker jag. Hon har märkt att Sverige inte är särskilt jämställt, vilket är himla lustigt eftersom jag flera gånger läst henne när hon tycker att kvinnor minsann kan skylla sig själva.

De flesta upptäcker väl det här förr eller senare, tråkigt då att man har ägnat så mycket tid åt att förneka strukturella skillnader. Det blir svårt att ta sig ur den sitsen.

Men jag blir väldigt glad att hon erkänner det när hon väl ändrar uppfattning. Jag hoppas bara att hon inte drar igång nån ny ”vet bäst”-kampanj där hon berättar att precis alla män är svin och om man inte tycker att ens pojkvän är en douchebag så lever man i förnekelse, för så var det för henne.

Då är det väl mer troligt att hon blir slagen i skolan för att hon har killkläder.

Nu har Lady Dahmer svarat på mitt inlägg om misstänkligggörande av män. Hon skriver såhär:

grejen är ju att män begår drygt 80% av alla övergrepp på barn. Dessutom begår kvinnor nästan uteslutande övergrepp på sina egna barn medans män inte är lika ”nogräknade”

Att en kvinna eller man har barn i släptåd är ingen garanti dock eftersom att många sk. pedofilringar använder sig av barn för att locka till sig andra barn. (även kvinnor, men som sagt – risken är större med män)

Flera övergepp på barn – i sverige – har dessutom skett dagtid, offentligt och på barn som inte kände förövaren. (vanligtvis vid toaletter eller andra lite mer diskreta ställen)

när du får egna barn så kommer du förstå att man skiter i principer och fina ideal när det gäller ungarnas säkerhet. Finns det en promilles chans att barnet utsätts för en risk så tar man den inte, oavsett om man diskriminerar eller ej.

Och sedan:

och … för min dotter så kan ”pappa” innebära man, även utan barn. Förälder förstår hon inte.

Det sista argumentet tycker jag är fullt legitimt. Om det är så att barnet inte förstår vad pappa betyder så kan jag absolut hålla med om att det är säkrare att göra så som LD gör.

Men det jag reagerade på i hennes ursprungliga inlägg var den där självklara tonen. Först målar hon upp bilden av en ”mamma” som är 25 och har två barn i släptåg. Sen målar hon upp bilden av en odefinierad ”man” som är 45 och barnlös. Jag har gått på tom tits en massa gånger med bara min pappa, och han har inte använt mig för att röva bort barn.

Om det nu är så att Ninjan inte förstår vad ”pappa” betyder och att det därför känns tryggare eftersom du vill att hon ska kontakta en förälder, skriv det då! För i ursprungsinlägget så framstår det som världens mest självklara sak att män är mindre tillförlitliga än kvinnor när det kommer till barnskötsel eller bara att hjälpa barnet leta upp sin familj. Om man gör något som helst anspråk på jämlikhet mellan könen så bör man inte uttrycka sig på det självklara sättet kring frågan. Det är väl ingen som vet att Ninja inte vet vad ”pappa” betyder.

Visst är det fler killar som begår övergrepp på barn men scenariot att det skulle vara en kille som kommer till tom tits och använder sig av barn för att locka till sig andra barn tycker jag känns väldigt orimligt. Det har säkert hänt nån gång, men jag har svårt att tänka mig att det är ett vanligt scenario. Ja, jag fattar att man inte vill ta risker med sina egna barn, men bara bilresan dit måste ju vara ett större risktagande. Pedofilskräcken är faktiskt inte motiverad.

Och nej, jag har inga egna barn men jag tycker mig ändå ha rätt att uttala mig i frågan. När jag skaffar barn så kommer jag säkert vara världens nojigaste och helst inte vilja att min unge ska lämna huset eller över huvud taget prata med en annan människa. Men när det kommer till risker och barn så är risken för att utsättas för övergrepp på offentlig plats löjligt liten och ingenting värt att att undsätta sina ideal för om man ska se det rent statistiskt. Då är det väl fan mer troligt att Ninjan blir slagen i skolan för att hon har killkläder.

Era rubriker: om s.k ”herrtidningar”.

Min första ordentliga kontakt med fenomenet herrtidningar var när jag var på en båtresa där några killar läste tidningen Slitz. Jag var typ 15 år och i en väldigt ambivalent period. Jag tyckte att killarna var idioter men ville samtidigt har deras bekräftelse. Jag hade därför inga skrupler inför att överge kvinnokampen för att få lite kärlek.

Men hela grejen var att det bara var de töntiga killarna som läste herrtidningar. Genomgående. Därför har jag inte kunnat uppröra mig över det, helt enkelt för att det kvittar mig fullständigt vad dessa människor gör. Jag tycker generellt att de är sådana jävla loosers. Jag kände mig inte påverkad av herrtidningarna för jag tyckte bara att de som attraherades av innehållet var sådana hopplösa töntar.

Jag har märkt att det har bashats en massa på herrtidningar på sista tiden. Det har bland annat utlysts en bojkott på diverse feministiska bloggar. Personligen kan jag väl känna att det är att fokusera på fel fråga. För det första finns det ingen chans i världen att man kommer nå ut med budskapet till Slitz målgrupp, och om man gör det så kommer de bara tycka att man är en idiot och dra ännu fler ”höhö”-skämt om feminister.

Och jag kan känna lite såhär: det finns svin och det kommer alltid att göra det. Är det så viktigt att omvända idioter egentligen? Det intressanta är väl att få det stora flertalet att tänka lite mer på hur man agerar kring kvinnor kontra män? Att göra allmänheten lite mer medveten om feminism. Det är ungefär som att bekämpa nazismen genom att försöka övertala NSF:s överhuvud om att alla är lika mycket värda, det går ju inte.

Och herrtidningar i stil med Slitz är, som jag uppfattat det, inget utbrett fenomen.  Jag stöter verkligen aldrig på det i min vardag. Sen antar jag att det finns någon slags försäljning eftersom tidningarna fortfarande finns kvar, men ni fattar vad jag menar.  Hur ofta träffar man någon som läser herrtidningar, egentligen.

Felet med att kalla sin fru för ”hora”.

Calle Schulman har kallat sin fru hora på sin blogg. Vad är problemet med att kalla ”sin egen fru” för hora, undrar Mia från bloggkommentatorerna. Det finns tre problem:

  1. Om frun misstycker med att bli kallad hora är det såklart problematiskt. Om hon inte misstycker så är det en annan sak, men huruvida det är en fru eller inte spelar väl ingen roll? Ingen ska bli kallad något de inte vill, oavsett om man är gifta eller ej. Nu tror jag förvisso inte att bloggkommentatorerna menade så, det kom väl mest ur lite klantigt.
  2. Om man, som Calle gör, använder ordet ”hora” som en förolämpning så vittnar det om en enligt mig fett keff kvinnosyn. Visst, det är skämtsamt menat, men det handlar fortfarande om ett nedsättande ord för någon som säljer sex för pengar. Hur ofta hör man någon säga ”sexköpare” som skällsord? Torsk används i och för sig ibland, men inte i närheten av lika ofta och det är inte heller lika grovt.
  3. Men framförallt: hora är ett ord med en innebörd. Hora betyder att man säljer sex för pengar. Det kan säkert härledas till något annat från början, men i våran kultur och vår tid så betyder det alltid alltid det. Jag tycker inte att man ska använda det till något annat, dels för att det är kränkande mot riktiga horor, dels för att det skapar begreppsförvirring. På samma sätt som man ska kunna säga bög utan att någon antar att man bara menar något allmänt nedsättande så ska man kunna tala om horor utan att folk tror att man bara menar ”nån jävla brud” som var lite keff eller kanske till och med ens fru.

    Nu kommer många säkert tycka att jag överreagerar men det skiter jag faktiskt i. Man ska kalla saker vid dess rätta namn och om man vill vara lite skämtsamt nedsättande emot sin fru kan man väl säga idiot eller pucko eller något annat som inte har en lika konkret och framförallt helt annorlunda faktiskt betydelse.

    Jag tycker att det är extremt problematiskt när begrepp urlakas på det här sättet. Inte för att jag på något vis är språkkonservativ, jag tycker att det är trevligt när nya ord skapas och man experimenterar med böjningar och ord. Men jag tycker inte att man ska använda ord med en klar och vitt etablerad betydelse en annan innebörd, så som sker med ordet hora. Dessutom är hora knappast ett helt vanligt nedsättande ord utan åsyftar ju fortfarande till en kvinna som beter sig ”fel” sexuellt även när det används som förolämpning. Effekten av det hela är att idéer om kvinnor och sex lever kvar i språket samtidigt som begreppets ursprungliga betydelse urlakas.

Varför kvinnor hackar mest på kvinnor.

Linna Johansson har skrivit ett formidabelt inlägg om varför kvinnor väljer att modeblogga. Bloggkommentatorerna har i sin tur skrivit om det, jag hittade denna klassiker i deras kommentarsfält.

Vi pratar om killarna/männen, om hur de trycker ner oss tjejer/kvinnor, men vilka är det vi känner mest press ifrån egentligen? Jo, från andra tjejer. En vanlig kommentar hos killar är ju att ”Vi skiter fullständigt i hur höga klackar och välstylat hår ni har, ni klär bara upp er för varandra.”. Därmed inte sagt att det gäller allt och alla, men i stor mån stämmer det ju.

På samma sätt som jag skiter fullständigt i hur bra Emanuel är på något speciellt Tv-spel så skiter väl han i hur moderiktiga mina kläder är. Man tenderar att bry sig mer om hur människor resterar inom ens egna intresseområden, vilket ju inte är så himla konstigt.

Det intressanta här är ju att människor tvingas ut i vissa begränsade intresseområden på grund av könsroller och att man inte blir tagen på allvar om man försöker frångå detta område.

Jag har gjort en högst ovetenskaplig analys av kommentarerna i min blogg, och jag har kommit fram till att i förhållande till hur många av de olika könen som skriver så står män för den absolut största delen av alla påhopp. Denna statistik dras visserligen upp en del av en viss antifeminist, men även om man bortser från det så skriver kvinnor lika mycket eller mindre negativt i förhållande till positivt, och det negativa är ofta mer konstruktivt. Men det är fortfarande fler kvinnor som skriver kommentarer här så det vore ju helt naturligt om en större andel av de negativa kommentarerna också kom från kvinnor.

Men den största tabben i sammanhanget är ju den totala feltolkningen av feminismen. De flesta feminister är inte ute efter att peka ut män som roten till all ondska, däremot den så kallade könsmaktsordningen. Alla människor kan handla på ett sätt som förstärker könsmaktsordningen, även kvinnor.

Väldigt ofta när kvinnor ska trycka ner andra kvinnor så bygger nedtryckandet på hur bra man är som kvinna, alltså hur väl man uppfyller kvinnliga attribut. Detta syns allra tydligast i mammornas eviga tävlan i vem som är den bästa modern. Detta syns också i mäns nedtryckande av varandra, som ofta bygger på att någon uppfattas som ”bögig”, alltså som mindre man. Jag hävdar att all könad mobbning bygger på att trycka ner den som uppfattas passa sämre in i sin könsroll för att hävda hur väl man själv passar in i den (för all mobbning handlar ju om att höja upp sig själv genom att trycka ner den andra). Det andra könet är inte med för det finns inget utrymme att konkurrera om, det är en tävlan inom könet. Varför skulle man som man vilja tävla om att vara bra på kvinnliga saker, då är man ju ”bög”.

Men så fort man börjar röra sig ute på ett område som är könsneutralt eller typiskt manligt så har männen makten igen. Och då är steget till att ”vinna” ännu större för en kvinna eftersom hon dels måste överbrygga barriären som hennes kön skapar, dels måste konkurrera med alla som vanligt. Man befinner sig automatiskt i ett underläge. Som mode- eller mammabloggerska krävs det bara att man är en bra kvinna, du behöver inte dessutom konkurrera med män som befinner sig i ett naturligt överläge.

Så därför blir det ändå lättare och tryggare för kvinnor att röra sig inom typiskt kvinnliga domäner. Man slipper bli ifrågasatt bara på grund av sitt kön, man får liksom vara med i leken. Man behöver inte från början hävda sin rätt att ens vara med och tävla, man behöver inte stånga sig in. Även om man blir utsatt för hån för vad man tycker så blir man inte förminskad för att man en en tjej som inte kan något. Och eftersom så många kvinnor endast rör sig i kvinnliga domäner, helt enkelt för att de inte kan komma in på andra, så blir det såklart så att fler kvinnor får hån från just kvinnor eftersom det helt enkelt bara är kvinnor som ens bryr sig om att bemöta det.

Era rubriker: Om jag fick leva en dag som man.

Nu har jag skapat en alldeles egen kategori för läsarrubrikerna, för det kom så många. Tänkte köra samtliga i ordning. Denna kommer från everlasting.

Trots att jag är övertygad feminist så har jag aldrig riktigt känt av det där kvinnoförtrycket som så många snackar om. Jag ser det ju såklart hela tiden i min omgivning, men personligen har jag sällan känt mig nedtryckt för att jag är kvinna. Kanske beror det på att jag alltid haft de där svaren som man ska langa på härskartekniker och annat trams naturligt, jag har inte behövt läsa mig till det.

Jag har aldrig varit blyg och osynlig, jag har alltid tagit plats och vågat ha åsikter och säga emot. Jag har alltid trott på mig själv tillräckligt mycket för att våga göra det. Sen har jag lidit av typiska tjej-åkommor också. Som ätstörningar och p-pillerdepressioner och en vilja att vara liten och gullig men jag har alltid varit tillräckligt förbannad och frispråkig och intresserad av att alltid uttrycka min åsikt för att låta det ta överhanden.

Om jag bara bytte biologiskt kön för en dag, alltså att allt annat i min genuppsättning och min bakgrund var precis detsamma förutom att jag hade en y-kromosom istället för en x-kromosom så hade väl det mest intressanta varit att kunna notera vilka skillnader i personlighet som uppstår bara genom själva det biologiska könet. Jag tror att det finns skillnader, men det skulle vara intressant att se vilka de var och hur tydliga de var ur ens eget perspektiv.

Och så skulle jag göra allt det jag brukar göra och kolla om folk behandlade mig annorlunda. Om folk lyssnade på mig med mer respekt när jag pratade. Jag vet inte vad jag tror faktiskt, antagligen skulle det vara en skillnad men jag tror inte att den skulle vara så stor. Eller jag hoppas inte det, eftersom jag försöker invagga mig själv i den där övertygelsen om att jag inte går miste om något för att jag är kvinna.

Det mest intressanta hade varit om man fick jämföra att bara byta kön rent biologiskt med att ha levt hela livet med samma genuppsättning och alltså jämföra det som är biologiskt betingat med det som är effekter av uppfostran.

Det hade säkert varit stor skillnad, men jag undrar om jag hade varit en lyckligare människa om jag var kille. Jag tror inte det, jag hade nog varit precis lika bitter och hatisk men kanske lite sämre på att laga näringsriktig mat.

Mer porr.

Vad folk skriver under porrinlägget, det hade jag faktiskt inte förväntat mig, men det är kul.

Paradoxalt nog började jag själv porrsurfa först när jag skaffade min pojkvän. Jag hade gjort det lite innan men tyckt att det var så genant och jobbigt att jag la av med det. Sen blev jag väl mer bekväm med min sexualitet och tog upp det hela igen.

Porr som fenomen kan ibland vara så himla utskällt från feministiskt håll, vilket jag tycker är synd. Det är vettigt att problematisera porr men ofta så tenderar man att generalisera ihop all porr i en enda kvinnofientlig sörja, även tecknad porr och sexnoveller.

Även om många vågar börja porrsurfa när de blir äldre så tror jag att det här dubbla tabut mot kvinnor som surfar porr, alltså dels det från gamla konservativa värderingar om att kvinnor inte ska ta för sig sexuellt och dels från antiporrrörelsen, gör att många, speciellt kvinnor, drar sig för att upptäcka sin sexualitet så tidigt som de skulle vilja.

Ni kan behålla ordet slampa, jag tänker inte försöka erövra det.

Jag vette fan vad jag ska tycka om Slutwalk. I egenskap av ”liberal” borde jag såklart tycka att det är jättebra, men jag vette fan. Jag förstår grundtanken i det hela, som tjej ska man få klä sig slampigt utan att bli sexuellt trakasserad för det. Det är sant.

Men jag är så trött på allt tal om att ta vissa ord tillbaka, som ordet slampa. Slampa är ett nedsättande begrepp för kvinnor som bjuder ut sig sexuellt och jag begriper inte vad någon skulle tjäna på att ta tillbaks det alls faktiskt. Och vaddå ”tillbaks”, har det någonsin varit ett ord som legat i våra händer med en positiv betydelse?

Mycket av den här ”ta tillbaks”-kulturen ser jag som ett uttryck för någon slags relativism med som skjuter sönder begrepp och deras betydelse och därmed möjligheten att kritisera dem. Plötsligt ska man som tjej vara stolt över att bli kallad slampa. Men det finns inget behov av olika beteckningar på hur sexuellt utlevande personer är, oavsett om orden har positiva eller negativa associationer. Lika lite som jag demonstrerar för rätten att vara avhållsam, som ändå är ett ganska kontroversiellt val i Sverige, så är jag intresserad av att demonstrera för rätten att knulla runt.

Nu kan man invända att slutwalk inte handlar om att knulla runt så mycket som att få klä sig som man vill. Men slampa betyder väl ändå inte att man har sexiga kläder, utan att man bjuder ut sig. Det är i alla fall den relation jag har till begreppet, sedan kan det talas om slampiga kläder man ordet slampa i sig har fortfarande mer med sexualitet än med u-ringningar att göra.

Och framförallt så står det eviga ”fria valet” som alltid i händelsernas centrum. Även om det finns en massa personer som bjuder ut sig för att de vill, för att de gillar sex, så finns det också en massa kvinnor som bjuder ut sig för att få bekräftelse och leva upp till vissa ideal i ett patriarkalt samhälle. Att så okritiskt hylla slampan löser i mina ögon inga problem, det skapar snarare en situation där orden medvetet rycks ur sitt sammanhang, vilket försvårar analys. Hur kan jag bli sur över att någon kallar mig slampa när samma ord ständigt ska återerövras och tömmas på sin betydelse? Hur ska någon feminist med trovärdigheten i behåll kunna motsätta sig den typen av negativa tillmälen när det ständigt skanderas att man borde känna stolthet över att kalla sig slampa.

Orden måste rimligen få användas av alla även om vi fyller dem med ny betydelse. Vi kan inte lägga beslag på ordet själva, men genom att ge det en dubbel betydelse så blir det svårare att motsätta sig det när det används som en förolämpning. Och så tänker jag på den där klasskamraten man hade i högstadiet som bara fnissade smickrat när hon blev kallad för slampa eller tagen på rumpan, som uppenbarligen såg det som en komplimang men som ändå var den ultimata produkten av patriarkatet. Jag tänker inte hävda att hon var en kvinnorättskämpe för att hon tog ordet slampa tillbaka, för det var hon inte. Hon var en sorglig figur som fann bekräftelse i att bli nedtryckt av manssamhället.

UnderbaraClara är fan bäst.

Jag älskar UnderbaraClara. Hon är himla tuff.

Jag antar att ingen här har missat att hon har fått barn. Hon vill såklart uppfostra barnet genusmedvetet, vilket inte förvånar någon. Men sättet hon gör det på är så bra! Hon struntade i att berätta barnets kön så länge det gick. Folk blev ju helt galna över detta, Alex Schulman anklagade hennes för att vara konstig. Men Clara stod på sig.

Just det här att inte veta vilket kön någon har är mycket förvirrande för de flesta. Det är inte så konstigt eftersom så mycket definieras efter kön, men ärligt talat så spelar det absolut ingen roll vilket kön ett spädbarn har. Även människor som är genusmedvetna feminister blir förvirrade av detta, vilket gör beslutet att inte tala om barnets kön väldigt provokativt. Jag tror att det Clara gjorde fick många att tänka till lite extra kring hur stor vikt vi egentligen sätter vid kön, torts att vi inte vill.

Nu har hon skrivit ett inlägg om barnkläder där hon visar upp en klänning. Helt naturligt skriver hon att hon gärna hade velat ha den själv, om hon varit mindre. Och folk blir galna: ”klänning på en pojke?”, ”tvinga inte på barnet kläder han inte vill ha” och så vidare. Men det som är så underbart med inlägget är att Clara skriver om klänningen till hennes son som om det vore det mest naturliga i världen. Inte ett ord om att ”killar också kan ha klänning”. Inte ett ord i förväg till sitt försvar, försvaret kommer sedan i kommentarsfältet. Och genom att inte på förhand gå ut och försvara sig visar hon det som alla egentligen borde signalera: att det borde ses som den mest självklara sak i världen att killar också kan ha klänning, det är inget man borde behöva lägga ut en brasklapp för.

Det är så genusfrågan borde tas: mindre analys och mer handling. Inte för att analysen är oviktig, det är den som ligger i grunden, men ibland analyserar folk nästan sönder frågan och gör onödigt stora poänger i att man uppfostrar sina barn genusmedvetet. Det är klart att en kille kan ha klänning, varför behöver man ens göra en grej av det? Det ska vara som det är i Claras blogg, otvunget och självklart, utan en massa krusiduller och förklaringar.

Den omdiskuterade klänningen.

Varför ens försöka?

Egmont har släppt två tidningar. En för tjejer och en för killar. Den för tjejer är om pyssel och djur och sånt, den för killar om fotboll. Här finns en intervju med en kvinna från Egmont. Hon tycker att dessa tidningar inte är specifikt riktade till killar eller tjejer trots att pressmedelandet lyder som följer:

Emma är en sprallig, kul och aktiverande tidning för flickor i åldern 6-9 år. Den är pysslig och tjejig med fokus på kreativitet och kunskap på ett charmigt och glatt sätt.
GOAL Junior är en cool fotbollstidning för killar i åldern 6 till 10 år. Tidningen presenterar mängder av spännande fakta och bilder om superstjärnorna och deras lag på ett fräckt och explosivt sätt, som garanterat tilltalar yngre fotbollstokiga killar.

Okej att man riktar barntidningar så specifikt till kön. Jag förstår att det är marknadsmässigt även om jag har svårt att begripa vilket stolpskott till förälder som tillåter sina barn att köpa sådant. Speciellt med tanke på hur extremt låg kvalitet det nästan genomgående är på innehållet.

Frågan är varför Egmont försöker förneka detta? Kan de inte bara vara ärliga och säga: ja, så är det, men så ser marknaden ut och vi är onda kapitalister som vill tjäna pengar.

För ärligt talat kan det inte vara någon som köper att dessa tidningar inte skulle vara riktade till tjejer respektive killar. Det är ju bara fånigt att hävda.