Etikett: kärlek

Jag vill bära upp min världsbild själv.

Träffade exet igår och pratade om allt möjligt, så även vår relation som avslutades för lite mer än ett år sedan. Vi pratade om allt som inte hade fungerat och varför det var så, och i det mesta var vi rörande överens i vår analys. Han berättade också om insikter han nått angående sitt eget beteende, som jag hade framfört redan då vi var ett par. Att han först nu förstod vad jag hade menat och vad jag hade grämt mig över. Att han förstod hur jobbigt det hade varit för mig att alltid jaga efter hans uppmärksamhet och tid, att han förstod hur vi hade skapat en relation där han vill skapa distans och jag vill skapa närhet, där jag alltid var tillgänglig medan han alltid hade varit långt borta.

Det kändes bra, på ett sätt, med upprättelse och ett erkännande på att mina upplevelser och tankar inte bara fanns i mitt eget huvud, utan har bredare legitimitet än så. Men på ett sätt kändes det också jobbigt. Dels finns en bitterhet över att han inte kunde inse allt detta innan, då vi var tillsammans. En bitterhet över att veta att de analyser jag gjorde redan då äger legitimitet i hans ögon, fast först nu när det är för sent. Det är bitterheten inte bara över att vår relation kanske hade kunnat vara bättre, utan också över all den osäkerhet jag burit omkring på.

Men vad som också, paradoxalt nog, blir jobbigt är hans erkännande av mina känslor i sig, även nu ett år i efterhand. Det har nämligen varit en del i min befrielse att skapa definitioner av vårt förhållande, av mig, av honom och de problem som fanns mellan oss som har varit helt och hållet mina egna. Som inte har varit beroende av hans erkännande, att han ska backa upp min definition. Och det har fungerat alldeles utmärkt. Men något händer när en får erkännande, från att ha haft en självständig definition så känns det plötsligt som om den blir beroende. Om han håller med i det mesta, men har andra åsikter om någon liten detalj, så blir jag plötsligt benägen att ändra just den detaljen för större samstämmighet.

På ett sätt hade det varit skönt om han bara hade lagt all skuld för det som hände mellan oss på mig, om han hade varit fullständigt oförmögen att se hur har var med och konstruerade vårt samspel. I så fall hade jag inte kunnat luta mina tankar mot honom, då hade jag fått bära upp dem själv. Att själv bära upp definitioner kan visserligen vara jobbigt, men det gör också att en har full makt över dem.

Jag minns när jag skrev om vår relation, som fortfarande är den mest smärtsamma och ärliga text jag någonsin skrivit. När vi talade om den så sa han att han höll med om det mesta, men inte allt. Och jag minns att jag inte frågade om vad det var då, att jag bara sa ”nej, det är klart vi inte tycker lika om allt”. Och det var så skönt, för jag visste i den stunden att det inte spelade någon roll om han inte höll med om allt, det hade inte ens spelat någon roll om han hade tyckt det var rakt igenom lögn, för det viktiga var inte vad han tyckte om den där texten utan att det i mina egna ögon var det absolut sannaste jag någonsin skrivit. Jag hade skapat min egen analys, min egen definition och sanning.

Det var skönt att han inte avkrävde en ändring från min sida, för konflikter är jobbiga. Men om han hade gjort det så hade jag ändå inte rört mig en tum, inte ändrat ett ord. För om jag tillåtit hans definitioner ta över det allra minsta minsta så hade allt varit om intet. Jag ville inte ha någon kompromiss eller något samförstånd, jag ville skapa min egen verklighet.

Nu har jag skapat min egen verklighet. Jag har skapat mina egna definitioner, och det har fallit sig så att han samtycker i många av dem. Och även om jag tycker om det så finns det något farligt i det. Bekräftelsen kan i sig tvinga fram längtan efter ny bekräftelse, och den längtan gör att anpassningen ligger nära till hands. Men jag vill inte anpassa mig. Jag vill ha min egen definition, min egen analys, som jag själv har skapat och som jag också till fullo rår över. Ibland kan det vara lättare att upprätthålla den när konfliktlinjerna är tydliga, när en inte tycker lika om något. Då kan en tänka att personen är en jävla idiot och gå vidare.

Jag menar inte att han har gjort något fel, inte alls. Jag är glad över att han har förstått och också kunnat erkänna det för mig. Men jag inser att jag har en utmaning nu, speciellt om vi ska fortsätta vara vänner. Utmaningen är att inte återigen stötta mina analyser på honom, att inte återigen söka bekräftelse på resonemang jag i mitt hjärta vet är sanna. För då kommer allt att vara förlorat igen.

Det kallas kärlek.

Håller för närvarande på och ta mig igenom boken Det kallas kärlek av Holmberg som är en studie av hur könsmaktsordningen upprätthålls även inom så kallade jämställda par. Jag har varit sugen på denna bok jättelänge, och jag tror även att många av er har haft kontakt med den via Prins Charles känsla där det hänvisas en hel del till denna.

Som feminist har jag såklart eftersträvat att ordna mina relationer jämställt och har väl till och från också trott att så har varit fallet, om än med vissa imperfektioner. Jag definierade till exempel mitt senaste förhållande som i stora drag jämställt under en stor del av tiden vi var ihop. Ofta så fokuserar en kanske mycket på de typiska jämställdhetsmarkörerna, såsom vem som gör mest av hushållsarbetet.

Vad Holmberg tar upp som en avgörande ingrediens i ojämställdhet är att kvinnor gör så kallade rollövertaganden i en helt annan utsträckning än män. Kvinnor försöker leva sig in i andras situationer medan män i mycket högre grad tenderar att fokusera på sig själva och sina behov. I en parrelationer leder detta till stora asymmetrier i vem som gör det känslomässiga arbetet. Holmberg tar också upp hur kvinnor i högre grad ser till att sköta det ”lilla extra” i vardagen, alltså gör det trivsamt i det gemensamma hemmet. Detta inkluderar båda saker som att till exempel tända ljus, pynta och så vidare och att ansvara för den sociala trivseln. Detta kan till exempel ta sig uttryck i att kvinnan frågar mycket om mannens vardag, intressen och så vidare. Även att hon försöker starta och hålla igång konversationer och visa omsorg genom att kontinuerligt bekräfta mannen. Detta står i kontrast till mannen som inte alls ger bekräftelse på samma regelbundna sätt eller ansvara för trivseln.

Termen ”känslomässigt arbete” faller mig verkligen i smaken då jag tycker att den sätter fingret på något jag har sökt definiera. Jag kan tydligt känna igen detta från relationer jag har befunnit mig i och som jag har observerat, att det ofta har varit kvinnan som har stått för att de sociala kugghjulen smörjs inom förhållandet. Det kan röra sig om saker som att kvinnan aktivt frågar om hur mannen mår, medan mannen måste få tydliga tecken på att han behöver bistå kvinnan känslomässigt för att göra det (om han ens gör det då, vill säga. Apropå tidigare diskussioner om tröst vid gråt). Mannen undviker ofta den här typen av arbete med motiveringen att han inte ”är sådan” och tycker att då det är hon som har det största känslomässiga behovet så är det naturligt att hon ansvarar för det. Att han får betydligt mycket mer kärlek på regelbunden basis i relationen och att det kanske påverkar deras olika behov är inget som han tänker på. Detta är alltså det känslomässiga arbetet  en relation: hur mycket en tar ansvar för att samspelet ska flyta på, för att ge den andra bekräftelse och så vidare.

En annan viktig process som har att göra med rollövertagandet är att kvinnan tar över mannens definition av henne. Eftersom hon lever sig in i hans känslovärld så ser hon sig själv ur hans ögon, något som han inte gör i samma grad. Detta gör att hon ”förstår” när han på olika sätt upplever henne som jobbig, krävande och så vidare. Hon ser till exempel hans behov av ensamhet, men han ser inte hennes behov av närhet. Därför är det hon som anpassar sig samtidigt som han dikterar ramarna i relationen.

Nå, det var lite om boken och jag tror att många kan känna igenom sig i dessa beskrivningar av fenomen. Det är smärtsamt att läsa den här boken eftersom det ställer så mycket av vad jag tyckt och tänkt kring relationer jag haft och också kring min inställning till sex och kärlek idag ställs över ända. Det är jobbigt att se vad patriarkatet gör med en även i det mest privata, ja kanske till och med främst där. Samtidigt så tänker jag att jag vill hitta nya sätt att skapa relationer på där jag slipper vara i underordning och för det krävs dekonstruktion och arbete.

Vad har det med patriarkatet att göra?

Några har apropå mitt kärleksinlägg undrat vad detta har med patriarkatet att göra. Jag tänkte skriva om det själv i helgen men för den som inte kan hålla sig rekommenderar jag denna serierecension av boken Det kallas kärlek av Sara Hansson. Lätt att tillgodogöra sig.

Och sen vill jag säga tack för all respons. Det är så tillfredsställande att ge av sig själv och sedan få höra från människor att de känner igen sig. Det gör det så jävla värt de timmarna de tar att skriva, den energi det tar och den ångest man känner över att blotta sig så. Jag är övertygad om att dessa berättelser behövs, både för mig och för andra. Men de kräver mod att skriva och därför betyder det mycket att få den responsen jag får.

Jaja. Nu har jag ägnat så jävla mycket tid åt att älta detta. Ville bara att ni ska veta vad er uppmuntran betyder.

Kärlek.

Jag har alltid varit feminist men jag har känt att detta är en kamp jag för för andra kvinnors skull, inte för min egen. Själv har jag känt mig ganska opåverkad av patriarkatet, sett mina ätstörningar, mitt vurmande för skönhet och så vidare som individuella val. Och även när jag insett att det inte är så så har jag tänkt att det är en sån liten del i hela mitt liv, att i stort står jag liksom opåverkad. Det värsta som patriarkatet bidragit med i mitt liv är att jag lagt några timmar för mycket på skönhet, inte så mycket mer.

Såhär tänkte jag. Tills kärleken kom. Han var (och är) en underbar person och vi blev ihop nästan omgående. Jag var så lycklig, det var jag verkligen. Jag var otroligt kär och det i en person som visade mig respekt, som var intelligent och som liksom kunde greppa saker. Som inte förminskade mig eller tyckte att jag skulle göra mig fin för honom eller laga mat åt honom för att jag var tjej.

Sen kom depressionen. Ungefär ett halvår efter att vi blivit tillsammans och precis när min förälskelse lagt sig slog den till. Jag tror den började i ett missfall jag hade. Eller jag vet ju inte säkert om det var ett missfall men det kändes så. Sen kom vintern. Jag isolerade mig i hemmet, struntade i skolan, grät på tunnelbanan, umgicks inte med någon utom honom. Jag liksom växte fast vid honom mentalt, orkade inget utan honom, ville alltid att han skulle se mig, ta hand om mig, bekräfta mig. Lösa upp mina knutar, ge mig en framtid och något att leva för. Och jag ville känna mig behövd.

Till en början så tänkte vi nog båda att det snart skulle gå över. Men det gjorde det inte, inte på länge. Det tog minst ett år innan jag var ute ur depressionen och under den tiden hade jag gråtit inför honom nästan varje gång vi träffades, nästan aldrig orkat vara social eller rolig utan bara mått dåligt. Och jag hade krävt mycket av honom. Jag hade ringt så ofta, velat att han skulle komma till känslomässig undsättning. Min förmåga att klara mig utan honom upplöstes, jag pratade inte längre med mina vänner om problemen utan det var bara han som kunde råda bot. Och jag antar att han någonstans här bestämde att nu får det vara nog, att han inte skulle falla för minsta lilla nyck från min sida. Kanske var det till och med något jag sa till honom, att jag visste att jag krävde mycket och att han hade rätt att säga nej. För när han väl kom de kvällarna jag var ledsen så fick jag bara dåligt samvete.

Jag minns en gång när det var som värst. Vi var uppe i Umeå tillsammans och jag började gråta. Och jag grät och grät och han ignorerade det. Han var antagligen irriterad på mig, jag var jävligt jobbig under den perioden. Jag mådde så jävla dåligt och han var väl trött på det. Men att han ignorerade mig gjorde bara min ångest än värre. Inte bara var jag ledsen av mig själv, utan det faktum att den som skulle finnas där och visa omtanke inte gjorde det var så förkrossande och hård. Jag minns att han till och med kollade på någon korkad jävla tv-serie, medan jag låg där och grät och grät. Och sen när han tyckte att jag överdrev så blev han arg. Han blev arg och gick. Och sen när jag skrivit ett sms till honom kom han tillbaka och såg skamsen ut och han förstod väl då, men han förklarade sig med att han inte fattade att jag ville ha tröst för att jag inte hade bett om det. Jag hade inte bett om den. Jag tror att han sa att han hade blivit rädd. Men detta att jag inte hade bett om tröst när jag låg och grät i säkert en timme i sträck, jag saknar fortfarande orden.

Och jag minns alla jävla telefonsamtal där jag bett honom att komma över, eller att få komma över. Bett om att få vara med honom men han har sagt nej och sen bara lagt på, fast jag har haft gråten i halsen och han omöjligt kan ha undgått att höra det. Och hur denna ignorans liksom i sig blev det nödvändiga att bekämpa, hur det att han inte kunde prata med mig några minuter extra för att fråga hur jag mår blev det som jag var ledsen över istället för vad det nu var från början. Hur det förvandlades till det absolut viktigaste i världen att ha honom där, även fast det innan bara hade varit något som lindrade smärtan innan. Om jag hade varit utan honom hade jag bara haft mig själv att bry mig om, men nu kände jag mig också sviken. Och visst hjälpte han mig ofta, men ofta blev det även så att avsaknaden av honom att ta hand om min sorg blev svårare att bära än själva sorgen.

Och jag minns en dag när vi stod på Sergels torg och vi hade bråkat om någon jävligt trivial grej, men att jag sedan sa det där som gnagt i mig så länge att man liksom alltid var tvungen att dra den jävla omtanken ur honom. Att man var tvungen att gråta, skrika och tjata för att han skulle visa att han brydde sig. Att han aldrig kunde fråga hur jag mådde själv utan att det alltid var jag som var tvungen att initiera de där jävla samtalen. Att jag alltid var tvungen att säga rakt ut, i klartext, vad jag ville ha. Även om han såklart förstod det själv, alldeles utan att jag skulle behöva förklara det för honom. Men för att kunna få det så var jag alltid tvungen att be om det och det skapade liksom en skuld. Detta att jag hade bett om hans tid och engagemang och sedan fått den, men enbart för att jag frågade.

Jag minns en gång precis i slutet av vårt förhållande när vi hade bestämt att han skulle följa med till mitt landställe en vecka. Vi visste båda att detta var den sista tiden vi hade tillsammans, för sedan skulle han åka till andra sidan jordklotet och jag skulle åka till Bryssel och då hade han bestämt att han inte ville längre. Men han hade uppfattat sina jobbtider fel och kunde inte följa med. Jag blev så jävla ledsen, för det var verkligen viktigt för mig att få vara med honom då. Och vad värre var: han hade, trots mina upprepade uppmaningar, inte ordentligt kollat upp vilka hans arbetstider var. Jag var så jävla arg på honom men han skulle jobba och jag tänkte att vi tar väl det där sen. Jag förklarade att jag var ledsen och arg, och förväntade mig att han skulle höra av sig när han hade tid att prata mer.

Men han hörde inte av sig. Till slut ringde jag och då var han med en kompis. Jag frågade varför han inte hade ringt när han visste att jag blev ledsen och då sa han att han ändå inte kunde gör mer och att han inte ville prata med mig när jag var arg. Och då brast det för mig. För nej, han hade inte kunnat ändra sitt jävla arbetsschema så att han hade kunnat följa med men han hade kunnat visa omtanke, förståelse för att jag var ledsen. Han hade kunnat ringa efter att han slutat och säga ”hej, jag är ledsen. Vill du ses?”. Han hade inte ens behövt träffa mig, han hade bara behövt visa att han brydde sig, att han förstod att jag var ledsen och sårad och varför jag var det. Även om det jag blev ledsen för från början inte kunde göras ogjort, även om han såklart inte kunde skippa sitt sommarjobb för att följa med mig på semester, så hade han kunnat visa omtanke. Det är också att göra något.

Och så minns jag, slutligen, hur jag hittade seriealbumet Prins Charles känsla på biblioteket en dag bara några veckor innan jag skulle åka och hur allt liksom föll på plats. Hur jag kunde relatera till precis allt som stod i den där jävla boken. Hur jag verkligen kunde se det även i vårt förhållande, i honom och i mig själv, att jag alltid ville ha den där närheten och känslorna och hur han alltid ville distansera sig från det. Att det alltid var jag som fanns där, tillgänglig, och bekräftade att han betydde något medan han själv kunde ägna sig åt viktigare saker. Han visste ju att han hade mig, han behövde inte underhålla vår relation för det gjorde jag så bra för oss båda. Jag blev den jobbiga, efterhängsna och kontrollerande tjejen och han blev den överseende men ofta upptagna pojkvännen.

Jag minns att jag hade dåligt samvete för att jag alltid var så tjejigt jobbig och ville ha närhet och kärlek medan han alltid var känslomässigt fri att göra andra saker. Jag ville ju också vara så! Jag ville också vara den som blev uppringd men var för upptagen med annat för att ha tid att prata, också vara den som var tillräckligt oberoende för att inte höra av sig på en vecka. Ibland försökte jag att inte ringa och vänta på att han skulle göra det men då blev det liksom inte av. Det var jag som hade hamnat i den rollen, det var jag som drev relationen. Han hade lutat sig tillbaka. Var väl medveten om att jag skulle ta initiativ nog för oss båda.

Vad jag kan ångra såhär i efterhand var att jag inte ställde mer krav. Eller, snarare att jag inte ställde rätt krav. Jag krävde att han skulle visa sin kärlek genom uppoffringar, genom fysisk närvaro och att hålla om mig medan jag grät. Men det jag egentligen ville ha var något annat. Jag är ledsen att jag inte kunde se det här innan och sluta jaga efter något jag ändå aldrig kunde få. För vad jag ville ha var ömsesidighet, gemensamt ansvarstagande för relationen och för varandra. Vad jag ville ha var att han skulle fråga ”hur är det” när jag ringde och frågade om han ville vara med mig även om han inte kunde träffa mig just då. Att han kunde visa att han brydde sig om mig mer än att bara ge mig exakt vad som krävdes. Men framförallt: att han också kunde visa att han behövde mig. För visst behöver man kärlek, men nog är det bekvämt när den kommer utan att man behöver be om den. Och varför vara ihop med någon man inte behöver?

Jag önskar att jag hade kunnat formulera allt detta, det som ständigt gnagde någonstans i bakhuvudet men jag inte kunde sätta ord på. Att jag hade kunnat förklara att det som spelar roll är inte exakt hur många timmar i veckan vi har tillsammans utan att jag kan känna att jag inte behöver jaga. Att du finns där för mig, inte alltid fysiskt men känslomässigt. Att du bryr dig om mig, inte bara för att jag är din flickvän och man måste trösta sin flickvän när hon ber om det utan för att man bryr sig om personer man älskar. För du älskar väl mig?

För att alltid behöva be om det som egentligen är själva grunden i ett förhållande, alltså omtanke och kärlek, är smärtsamt. Bedjandet i sig är förnedrande och att sedan få ett nej är än värre. Att ständigt känna att en person man borde kunna förvänta sig kärlek och omtanke av gör bara precis det hen måste göra men inte mer är smärtsamt. Man känner sig inte älskad, man känner sig som någons självmordsbenägna, jobbiga vän. Den som man pratar med precis så länge som det tar att försäkra sig om att det är okej, men som man aldrig hör av sig till själv för den dos man får redan som det är är mer än nog.

Vårt förhållande var kanske jämställt i fråga om en massa saker, men känslomässigt var det det inte. Jag säger inte att detta bara var hans fel. Jag gjorde också fel när jag inte respekterade hans gränser, när jag ständigt passerade dem för att provocera fram en reaktion. Efter ett tag hade vi hamnat i detta mönster och det blev så otroligt svårt att ta sig ur. Det var nog ingen av oss som ville att det skulle vara så, men så var det och vi var båda alldeles för upptagna med trivialiteter för att kunna se detta.

Det var han som dumpade mig. Jag hade gärna varit ihop med honom även när vi flyttade. Men idag är jag glad över att han gjorde det. Visst, jag kan sakna honom ibland och tänka på vad vi hade kunnat ha om vi löst ut dessa knutar, men samtidigt tänker jag mig ett scenario där detta hade fått fortgå. Där jag fortfarande hade jagat efter hans uppmärksamhet, fortfarande varit den som hört av mig mest, fortfarande varit den jobbiga efterhängsna flickvännen som inte låter sin pojkvän odla sin självständighet och ha sitt eget liv. Jag har hört om dem så många gånger, sett filmer om dem och läst böcker. Dessa jobbiga brudar som bara gråter och vill ”prata känslor” med sina killar som bara vill dricka öl med sina vänner och spela datorspel. De vill liksom inte förstå att män måste få vara fria, de kan liksom inte ha sitt eget liv. Såna tjejer föraktar man, och jag hade själv blivit sådan. Men det gick liksom inte att komma ur det. Jag ville vara självständig, men det gick inte när jag hade honom. Därför är jag glad att han dumpade mig. Jag hade aldrig gjort det själv, men det var vad som behövdes.

Efter att vi gjorde slut har jag hittat tillbaks till min självständighet. Jag vet att jag klarar mig nu, att jag inte behöver honom. Men detta var nästintill omöjligt att förstå när vi var tillsammans. Då förvandlades hela mitt liv till ett sökande efter honom. Han i sig blev ett självändamål på grund av sin egen otillgänglighet. När jag väl fick det jag ville, när jag var med honom, så var det nästan aldrig som jag ville. Vinsten låg i själva återförenandet, i konflikten och sedan i försonandet, i löftet om att allt skulle bli bra, om en nystart. Inte i vad vi hade när allt var bra.

Ibland är det svårt.

Håller på att avlida just nu. Skriver en jävla redogörelse över mitt förhållande. Sitter här och gråter och mår skit. Det är så mycket som bubblar upp till ytan, så många smärtsamma minnen som jag inte vill tänka på och än mindre skriva om. Så mycket ilska och sorg som har legat där inne under ett år nu och som måste få utlopp.

Det är så jävla svårt, balansgången mellan respekt för den och det man skriver om och att vara sann mot mina egna känslor och upplevelser. Jag tänker: Vill jag publicera det här? Får man publicera sånt här? Svaret på första frågan är nog ja, men på den andra vet jag inte. Ska man ta hänsyn? Jag vet fan inte. Är det ens värt att publicera en text om man måste censurera sig själv först?

Jag tror nog att den kommer se dagens ljus någon gång. Kanske till och med i natt. Faktum är att jag medvetet publicerar tunga saker när jag ha rådlig impulskontroll, som på natten eller fyllan. Och sen tänker jag: gjort är gjort.

Åsikter och kärlek.

Fick en fråga om hur jag skulle göra om jag blev kär i en antifeminist som jag tänkte besvara (hoppas det är ok att jag publicerar frågan, säg till annars så tar jag bort).

Okej feeeet off topic nu men vad skulle du göra om du råkade bli kär i en antifeminist? Jag sa bara big nono förut och nu är jag skitkär (eller bara tänd på..?)i en kille som är liberal, vet inte vad han tänker riktigt men tror knappast han är feminist. Ok, skitlöjlig fråga men det stör mig för ofta känner jag att jag bara kan överge allt jag tänkt och tyckt bara för att kunna vara med honom. :(

Just det där med värderingar och kärlek brukar folk gå igång på som fan. Jag brukar säga att jag nog inte skulle kunna ha ett förhållande med en antifeminist och då säger folk ungefär: ”men det är ju bara åsikter”. Men jag tycker inte att det ”bara” är åsikter, utan det är värderingar som handlar om hur jag beslutat mig för att leva mitt liv. Att jag är feminist betyder mer för mig än att jag bara tycker så på slentrian, det påverkar en massa beslut i mitt liv och är en viktig del av min identitet. Alla kanske inte identifierar sig såhär med sina åsikter.

Det är inte så att jag av ren princip motsätter mig tanken att jag skulle kunna vara ihop med en antifeminist. Jag bara tror inte att det skulle fungera. Detta för att de flesta antifeminister jag stött har varit arroganta svin och tryckt ner mig, kallat mig idiot och så vidare och det skulle jag såklart aldrig kunna acceptera från en partner.

Sedan är det ju en jävla skillnad på att vara antifeminist och på att bara inte var feminist eller vara kritisk mot feminismen. En antifeminist tar ju aktivt ställning mot feminism och ser det som en egen ideologisk hållning, därav ordet ”anti”. Det är inte ickefeminist det kallas. Jag kallar mig ju till exempel inte antikonservativ bara för att jag inte är konservativ. Det finns ju en massa personer som är helt neutrala i fråga om feminism och typ har hört lite skrönor om mansskatt och tycker det verkar dåligt.

Men alltså. Emanuel var inte feminist när vi blev tillsammans, men det blev han ju sen eftersom jag använde min kvinnliga makt över honom. Jag ba tog på mig en sexig klänning och dansade en förförisk liten dans och sedan sa jag: ”om du vill ligga måste du bli feminist först” och han ba: ”ok”. Nejmen allvarligt, vi diskuterade det här jättemycket när vi var ihop och eftersom han respekterade mig intellektuellt så tog han också till sig av vad jag sa. Om din partner respekterar dig och dina åsikter så kommer hen att lyssna och försöka förstå (precis som du ska göra tillbaka). Kanske blir hen inte lika övertygad som du är, men hen kommer troligen att kunna förstå ditt perspektiv åtminstone.

Men allt kokar ju ner till hur viktiga dessa värderingar är för dig. Jag tror att alla har värderingar som de vill att deras partner ska dela, även om de inte alltid är politiska. Andra värderingar kanske man har, men man upplever dem som mindre viktiga för ens person. Ett sånt exempel för mig är att jag är emot monarki. Jag har den värderingen, men det är inte såpass viktig för mig att det skulle skapa någon större friktion i ett förhållande. Däremot skulle det skapa stor friktion om personen jag var ihop med inte kunde se olika maktstrukturer såsom klass, kön och etnicitet och tyckte att alla är sin egen lyckas smed. Det rör sig nämligen, enligt mig, om hur man ser på och behandlar människor i sin omgivning och jag skulle inte kunna vara ihop med någon som behandlar andra människor på ett sätt jag anser illa.

Man påverkas obönhörligen av personer man har relationer med, det går inte riktigt att stoppa. Detta beror ju på att man är intresserad av att lyssna på och förstå en människa man tycker om. Men jag tycker att det är viktigt att inte anta åsikter bara för sakens skull och också att se till att lyssnandet är ömsesidigt. Att det inte bara är du som sitter och lyssnar på och bekräftar din partners uppfattningar utan att hen också gör detsamma mot dig. Annars går man alltför lätt in i något slags intellektuellt mörker där man slutar respektera sina egna övertygelser, och det tror jag enbart leder till olycka i en relation.

Jag blir hellre sårad så att det känns som att jag ska gå sönder än att stympa mig själv känslomässigt.

Nu kommer jag bli en såndär som dissekerar andras privatliv med det skiter jag i. Jag tycker nämligen detta är en jätteviktig grej.

Det har varit en massa snack om att Niotillfem-Sandra blivit dumpad av sin kille. Detta har föranlett en massa olika reaktioner. Vissa tycker synd om henne, andra tycker att det är helt obegripligt och att Ludvig (hennes ex) är ett svin. Och så har vi den tredje kategorin, som är personer som tycker att det är konstigt att hon är chockad och tycker att hon har varit obegripligt naiv när hon trott att förhållandet kommer vara för alltid.

Jag tror, och i vissa fall vet, att dessa människor är sådana som länge stört sig på den typen av tvåsamhetsromantisering som Sandra gett uttryck för. Detta är något jag kan sympatisera med, ty jag blir själv helt galen när folk beskriver tvåsamheten som typ Nirvana, den eviga lyckan och så vidare. Samtidigt kan jag verkligen inte begripa varför man skulle gå omkring och förvänta sig att saker och ting ska ta slut.

Såhär. När jag var ihop med min pojkvän så ville jag också ha en framtid tillsammans med honom. Nu blev det inte så, och det var jag jävligt ledsen för när vi gjorde slut. Jag ville ju vara med honom, jag ville att vi skulle kunna ha en framtid tillsammans. Jag är ingen person som romantiserar tvåsamhet eller ser kärlek som alltings lösning, men jag fattar då rakt inte varför man skulle vara i ett förhållande om man inte tror att det kommer fungera. Det verkar ju helt och hållet meningslöst.

Jag tycker att det är fint av Sandra att våga skriva att hon blev dumpad, att det skedde mot hennes vilja och att hon mår skit av det. I en tid där de flesta hyllar individualism, cynism och att göra sig osårbar så vågar hon visa upp sitt innersta, berätta om sina drömmar. Jag tror att många som blir dumpade känner sådär, att det kommer som en chock och att man ville och trodde att det skulle vara för evigt. Och många väljer nog då att hålla sin sorg för sig själv, och istället säga att det var ett gemensamt beslut och att man växt ifrån varandra eller något.

Istället för att våga erkänna sitt behov av och sin tilltro till en annan människa så spelar man oberörd. Cynisk. Kärlek kan ju aldrig vara för evigt, det finns inga sagoslut.

Och nu när Sandra gått ut och faktiskt vågat blotta sig, vågat blotta sina drömmar, sin kärlek och sin sorg, så hånas hon. Hånas för att hon vågade drömma. Hånas för att hon vågade tro att hon skulle kunna leva med sin kärlek för evigt. Hon kallas naiv, hon kallas romantiserande, hon kallas till och med korkad. Vad skulle hon ha gjort? Skrivit att hon ändå aldrig trott på förhållandet? Att det var ett gemensamt beslut? Att hon ska hitta sig själv?

Nej, jag tycker inte att tvåsamhet är det enda rätta, det vackraste som finns eller något sådant. Men jag tycker att man ska få lov att drömma utan att någon jävla cyniker ska komma och trycka det i ansiktet på en när det inte fungerar, när man är förkrossad för att det tagit slut. Ha så jävla skoj i livet där ni går omkring och ständigt tänker att inget är för evigt, att allt kan ta slut, att man inte ska känna tilltro till något eller ty sig till någon, för då är man svag och kan bli sårad.

Det gjorde ont som fan när det tog slut mellan mig och Emanuel och jag förbannade mig själv för att jag vågade tro på vårt förhållande, vågade ha drömmar om att det skulle fungera. Men såhär i efterhand är jag glad över att jag vågade älska honom, vågade tro på oss, och att jag troligen kommer våga göra det igen, med någon annan. Bättre det än att bygga upp en mur av cynism kring sin person, aldrig våga älska fullt ut av rädsla för att bli sårad. Jag blir hellre sårad så att det känns som att jag ska gå sönder än att stympa mig själv känslomässigt. Priset för att älska är att vara svag, utlämnad åt en annan person, men det är det värt.

Jag drömmer om en värld där kvinnokroppen inte står i fokus.

Jag minns när jag låg i krig mot min kropp. Vapnen tog sig olika uttryck, alltså från ren självsvält och hulkande över toaletten till en nästintill fettfri diet med så mycket fibrer att min mage slutade fungera och många timmar menlös och monoton träning som slet på min kropp. Jag minns sömnlösa nätter med hallucinationer, en ständigt uppsvullen mage och den avgrundsdjupa hunger som kunde sätta in ibland och gjorde att jag åt helt okontrollerat tills jag bara mådde illa, både fysiskt och psykiskt. Kroppen var allt jag tänkte på samtidigt som jag inte brydde mig om den alls eller var i kontakt med den. Jag såg den som ett redskap som skulle formas och användas, inte som en del av mig som skulle vårdas.

Nu tycker jag förvisso om min kropp mer än jag gjorde då. Jag har lärt mig att se det fina i den, vuxit in i den mentalt. Men mitt tillfrisknande har framförallt handlat om att gå från ett ständigt fokus på min kropp till att låta den vara. Det har varit den största förändringen, inte att jag lärt mig att älska min kropp utan att jag lärt mig att älska mig själv och mitt liv tillräckligt mycket för att inte jämt och ständigt tänka på kroppen. Även när jag var ätstörd, för det var jag, så kom det dagar då jag älskade min kropp, jag nästan avgudade den. Dagar då jag kände mig sådär fruktansvärt snygg, och det var faktiskt ganska ofta. Dessa dagar kommer aldrig nuförtiden ty jag behöver inte längre växla mellan förakt och kärlek till kroppen. Jag kan låta den vara, använda den till vad den ska användas till och helt enkelt inte lägga så stor värdering vid den.

Grejen med kvinnokroppen är att den jämt och ständigt ska vara i fokus. Man kan hata eller älska sin kropp, men man måste ha en åsikt om den. Du kan inte vara likgiltig inför din egen kropp som kvinna för den ska alltid alltid diskuteras. Om du går utanför idealet av hur en kvinna ska se ut enligt rådande ideal så måste du högljutt deklarera att du minsann älskar din kropp ändå, du måste förklara och utvärdera alla dina kroppsdelar, du måste ha en åsikt om vilken som är bäst och vilken som är sämst. Du måste antingen älska dina extrakilon på magen eller hata dem, du kan inte bara konstatera att de finns utan att tänka så mycket på dem för du måste jämt och ständigt ha en åsikt. Det är vad som åläggs dig som kvinna; kroppsmedvetenhet. Att aldrig någonsin vara likgiltig, att alltid ha en åsikt. Att ständigt tvingas in i detta eviga tyckande, tänkande, utvärderande.

Därför känner jag att Blondinbellas ”Size me”-initiativ träffar fel. Jag förstår tanken bakom det, ty det är såklart det är bättre att älska sin kropp än att hata den, det tycker jag också. Men kärlek och hat ligger kusligt nära varandra och går ofta hand i hand, följer på varandra som i en bergochdalbana. Och det som är den gemensamma nämnaren är att det du hatar liksom det du älskar står i fokus. Du kan inte hata det du är likgiltig till men du kan hata det du en gång älskat. Du kan till och med hata och älska något på samma gång.

Det bästa vi kan göra för att främja en sund syn på den egna kroppen är att för en gångs skull flytta kvinnokroppen som estetiskt objekt ur rampljuset. Detta görs inte genom att kasta kläderna på omslaget till en tidning. Det är bara att åter föra in den i rampljuset, lyfta upp den och syna den men ur en annan vinkel. Sätta den i fokus. Säga att du kan vara i vilken storlek du vill men det är fortfarande viktigt att du tänker på den där jävla kroppen, att du fokuserar på den, att du har en åsikt om den och hyser känslor inför den. Men jag vill varken ligga i krig mot min kropp eller ha en kärleksrelation med den, jag vill för helvete bara låta den vara. Jag vill inte ägna en sekund till åt att tänka på den, jag har redan gjort det så länge. Jag vill acceptera den som en del av mig, som min röst eller min hörsel, utan att låta den uppta varje ledig stund.

Jag drömmer om en värld där kvinnokroppen inte står i fokus. Jag drömmer om en värld där jag kan få lov att vara människa och ha en kropp utan att den ständigt ska utvärderas, utan att behöva ha en åsikt om den. Jag drömmer om en värld där det normala för kvinnor är att se sig i spegeln utan att känna varken hat eller kärlek och bara känna; där är jag, där är min kropp, den ser ut sådär. Jag drömmer om en värld där den tid vi idag förväntas lägga på att lära oss älska våra kroppar skulle kunna lägga på något annat. Jag drömmer om en värld där man inte behöver älska sin kropp för att må bra, där det räckte med att tycka att den är helt okej. Jag drömmer om en värld där det inte handlade om att älska sin kropp utan om att älska sig själv, och inte på det där passionerade bergochdalbanesättet utan på det där lugna och omhändertagande sättet. På det där sättet där man vågar se fel och brister men förmår acceptera dem. Jag drömmer om en värld där jag kan tillåtas att bara vara.

Otrohet.

Otrohet beskrivs ofta som det största sveket i en relation. Vi får höra från alla håll och kanter att otrohet absolut inte är okej. Det är totalt oförlåtligt, hjärtlöst, till och med kanske det värsta man kan göra mot en annan människa. Samtidigt lever vi i ett samhälle där otrohet är otroligt vanligt, troligen beroende på att många tvingar in sig själva i en samlevnadsform som egentligen inte passar dem. Men det har jag avhandlat redan både här och här.

Jag tog innan upp synen på otrohet med ett exempel från Sex and the city där Mirandas man är otrogen mot henne. De har ett bra förhållande och ett barn, han är verkligen ångerfull över vad han har gjort, ändå så väljer hon att dumpa honom direkt. Anledningen som han anger till sin otrohet är att hon har fördummat deras sexliv under ett halvårs tid. Jag skrev om att jag tycker att Mirandas reaktion är orimlig och fick då en massa reaktioner av typen: ”men han hade faktiskt lovat att vara trogen, man bryter inte ett löfte”. Detta är den enligt mig vanligaste reaktionen när man tar upp hur otroligt hårt människor tar på otrohet. Väldigt mycket fokus jus tpå det faktum att man faktiskt har lovat, och det man lovar ska man hålla.

När man inleder en relation så kommer man överens om en mängd grejer, uttalade och outtalade. I att vara tillsammans ingår en massa förväntningar, saker som att ställa upp för sin partner, att behandla sin partner med respekt, att vara ärlig, att försöka lösa problem som uppstår och så vidare. Ett av dessa självklara krav har kommit att bli att man är sexuellt exklusiv. Det är inget fel med det, absolut inte, människor väljer själv vilka krav de ställer i ett förhållande och kommer man överens om något så gör man det. Däremot tycker jag att det är konstigt att det ses som något av det värsta att bryta mot i förhållandekontraktet. Många kan komma undan med både det ena och det andra, typ att offentligt förnedra sin partner, att strunta i att ställa upp när ens partner verkligen behöver hjälp, att ljuga om både det ena och det andra men när det kommer till otrohet så är det kört! Då åker partnern ut ur ens liv med huvudet före.

Något annat som också förväntas i ett förhållande av de flesta är att man har regelbundet sexuellt umgänge med varandra. Inte varje dag, inte så att man alltid kan få sex när man vill, men ändå att det finns sex i förhållandet. På samma sätt som det förväntas att man löser problem i förhållandet gemensamt så kan det även förväntas att man ska lösa diverse sexuella kriser i förhållandet gemensamt. Typ snacka igenom det, försöka på nytt och så vidare. Att ens partner saknar sexlust ibland är något man nog kan förväntas få stå ut med. Däremot att ens partner aktivt försummar sexlivet trots att man uttrycker att det är ett problem, vägrar försöka hitta en lösning på det och avvisar en gång på gång under flera månaders tid är inget som automatiskt kan antas ingå i människors förväntningar på en relation. Jag anser att man har en moralisk skyldighet att värna om sexlivet med den person man kräver sexuell exklusivitet av, det borde väl falla sin ganska naturligt?

Det är inte en fråga om att man ska vara ”tvungen” att ha sex med någon, det är en fråga om att värna om att relationen fungerar för båda parter på en mängd olika områden i livet, däribland det sexuella. På samma sätt som du inte ”tvingas” prata med eller respektera en människa för att det förutsätts av partnerskap att man faktiskt gör det. Att vara tillsammans handlar om att kunna balansera varandras intressen.

Ja, det är fel att vara otrogen men jag har otroligt svårt att se det som särskilt mycket värre än att bryta mot någon av alla de andra tysta överenskommelser som finns i en relation. Jag antar att otrohetens laddning handlar om att det är så otroligt konkret; hen låg med en annan! Det går liksom att greppa, alla förstår vad det innebär och det är ett av de mest väldefinierade sveken i en relation, det har ju till och med ett eget ord. De flesta har funderat över hur de skulle hantera en otrohet, desto färre har funderat på hur de skulle hantera om deras partner gjorde en till allmänt åtlöje inför sina vänner.

Jag har själv varit utsatt för otrohet. Ja, det var jobbigt, absolut. Men det var inte värre än många andra saker som skett i mitt förhållande (tro nu inte att det var ett hemskt förhållande, det är inte det som är poängen). Grejen är att när jag berättar om otroheten så blir folk genast otroligt berörda och involverade, de säger ”gud vad hemskt, vilket svek” även fast det ärligt talat inte är någon stor grej för mig numera. När jag sedan berättar om andra saker, saker som var betydligt mycket värre för mig och som suttit kvar i mig längre, så tas det emot med en axelryckning. Det är inte så konstigt, det där med axelryckningen. I de flesta relationer händer jobbiga saker, så är det bara. Att skada sin partner handlar sällan om att göra en sak fel en gång, det handlar mer om att regelbundet upprepa saker som skadar henom och relationen. Få skulle göra slut över ett brutet löfte, en lögn eller en förolämpning, däremot att göra slut för ett samlag anses helt befogat även om man i övrigt har en välfungerande relation. Jag tycker att det är orimligt att just löftet om att inte ha sex med andra har en sådan otroligt särställning, speciellt när det bryts så ofta som det gör.

Jag tycker att man i högre grad borde diskutera och värdera även andra saker som man inte gör emot varandra i ett förhållande på samma sätt. Varför ses det inte som otrohet att förnedra sin partner offentligt, till exempel? Varför är det just att bryta exklusiviteten i könsumgänge som ses som det värsta sveket i en relation? Och varför diskuteras det aldrig att i den relation där sexuell exklusivitet avkrävs så borde man även gemensamt sträva efter ett fungerande sexliv. Jag antar att det delvis handlar om det enorma och delvis rättfärdiga tabu som finns emot att säga att någon skulle ha en sexuell obligation till någon annan. Många blir väldigt obekväma när det talas om skyldighet till att ha sex. Men de premisser man går med på att vara sexuellt exklusiv under rör sig ju för det mesta om att man utgår från att man kommer ha ett sexliv med personen man går med på sexuell exklusivitet med, om dessa premisser förändras så kan ju också ens egen inställning komma att göra det.

Nu är det tyvärr så att det är väldigt svårt att ta upp förändringar rörande den sexuella exklusiviteten i förhållandet med sin partner sådär i efterhand, det är i regel något som måste göras i förväg. För många kan det säkert ses som minst lika kränkande att ens partner över huvud taget yttrar en vilja att ha sex med andra som att hen faktiskt gör slag i saken och har det. Men jag tänker att om sexlivet förändras drastiskt så får man också vara öppen för nya diskussioner om hur man ska ha det med den sexuella exklusiviteten.

Detta var ämne nummer sex i min kärleks- sex- och relationsutmaning. Ämnesintroduktionen finns här för den som vill vara med och skriva. Hela utmaningen finns här.

Bara vara vänner.

Jag har lyckligtvis aldrig blivit utsatt för det själv men detta med att ”bara vara vänner” är ju något som folk ofta drar till med när de inte vill ha en fortstat sex- eller kärleksrelation. För att slippa smärtsamma och bråkiga uppbrott så skiljs man åt som ”vänner”, bara det att denna vänskap aldrig tas i bruk i form av till exempel fysiska möten. Det bara rinner ut i sanden, men givetvis på ett planerat sätt.

Visst kan det finnas situationer där man faktiskt blir vänner men i majoriteten av alla fall verkar det vara en ursäkt för att slippa ”göra slut” på en kontakt, för att kunna låtsas som om man visst vill ha en relation med personen ifråga, bara inte just en kärleksrelation.

Vissa människor klamrar sig verkligen fast vid relationer eller åtminstone vid att rubricera saker som relationer även fast det inte är det i någon praktisk mening. Att säga att man ska vara vänner kan vara ett sätt att slippa ta en konflikt som annars uppstår vid uppbrott.

Om någon någonsin säger så till mig tänker jag göra det klart att jag med ”vän” faktiskt menar någon som jag träffar på en regelbunden basis, inte bara en ytligt bekant eller en för detta kärlek som jag tvångsmässigt kallar min vän bara för att det ska göra mindre ont att vara dumpad. Pallar inte ha en massa ”vänner” som skvalpar runt som en påminnelse om misslyckade kärleksrelationsprojekt.