Etikett: mamma

Running with Scissors.

På inrådan från Lisa så såg jag filmen Running with Scissors. Emanuel beskrev den som en ”bättre variant av Fanny och Alexander” vilket är en fullkomligt felaktig jämförelse, så det skrev jag bara för att dissa honom.

Running with Scissors heter i den svenska översättningen Det är något som inte stämmer, vilket bara sammanfattar filmen så jävla bra. Den är verkligen rakt igenom otroligt otroligt konstig. Den handlar om Augusten som av sin knäppa mamma skickas att bo hos hennes psykolog som är spritt språngande galen. I hans nya hem så står julgranen framme året om, hundmat ät som snacks framför tv:n och framtiden spås i avföring. Samtidigt som han lever i komplett kaos där så ska hans mamma ”finna sig själv” efter uppbrottet med sin man, vilket i princip går ut på att hon när sin dröm om att bli känd för det geni hon ”faktiskt” är.

Det är obehagligt att se hur psykologen manipulerar både sin familj och sina patienter till att avguda honom och samtidigt proppar dem fulla med psykofarmaka. Augustens mammas sammanbrott var det jag reagerade starkast på, mina tankar vandrade direkt till mamman i Requiem for a Dream som flippar när hon försöker bli smal genom att ta tabletter innehållande amfetamin, en grej som jag tycker är otroligt obehaglig. Det är så jävla sorgligt, samtidigt som man hyser en stark antipati för karaktären för det gör liksom lite för ont att tycka synd om människan.

En på det stora hela en mycket bra film. Stundtals otroligt jobbig att kolla på men stundtals även väldigt rolig. Jag antar att det är så film om psykisk sjukdom ska göras: man ska lyfta fram det absurda och komiska i situationerna, men samtidigt kunna bryta av det för att lyfta fram det tragiska i att människan som vi skrattar åt på fullt allvar ägnar sig åt dessa galenskaper. Det är hur som helst en berättarteknik som fungerar väldigt bra på mig.

Skådespelarinsatserna var bra, jag älskar Gwyneth Paltrows roll som den galna kristna dottern till psykologen. Men jag hade velat att berättelsen var mer matig, att det kom fram mer om galenskaperna i familjen. Kanske handlar det bara om mitt omättliga sug efter information om märkliga personer, för detta var ju trots allt en spelfilm och inte en dokumentär. Jag ville helt enkelt aldrig att den skulle ta slut, jag ville bara vet mer om den här komplett galna familjen. Men man måste ju sluta när det är som bäst också. Jag tror hur som helst att jag ska läsa boken som är filmens förlaga, alltså Augustens självbiografi.

Så för den som inte fattat det rekommenderar jag filmen starkt. Och tack för tipset! Kom gärna med fler om ni kommer på nåt.

Ni morsor är fan tusen gånger värre än alla ”unga tjejer” tillsammans.

Folk snackar ofta om hur ”unga tjejer” utsätts för så himla mycket press och att man inte borde sträva efter att vara så jävla duktig hela tiden, men alltså… morsor. Vad fan är felet på er egentligen?

Vad man än gör och tycker som mamma ska det utvärderas, dels av en själv och dels av alla andra morsor som verkar ingå i en gigantisk klubb för inbördes beundran och överdriven moralism.

Jag har en underbar jävla mamma, hon ställer upp, låter mig gråta i hennes knä, bakar supergoda bullar och hela köret. Det finns bara en sak jag hatar: att hon alltid ska sätta sina barn och sin man i första rummet. Visst, det är skitbra att bry sig om sina ungar och sin familj, men jag hatar fan självuppoffrande föräldrar. Ni är underbara som ni är, det räcker med att ni inte är galna, erbjuder en axel att gråta mot och hämtar oss från skolan när ni är små och framförallt att ni älskar oss. Ni behöver inte vara bäst, ni behöver inte laga de godaste bullarna, gå till skansen varje helg eller laga alla måltider hemma. Det är fan helt okej att ni bara slänger lite findus köttbullar i stekpannan då och då, eller att bara sitta en hel dag och kolla på tv.

För något väldigt viktigt när man är liten är att inte känna sig som en belastning, som något som tär på er och tar er energi, något som får er att må dåligt eller ert förhållande att knaka i fogarna. Tro mig, barn märker sånt. Kanske inte de allra minsta spädbarnen men jag har själv tidiga minnen från när jag tyckte att mamma ansträngde sig för mycket för mig, när jag förstod att hon åsidosatte sig själv för min skull.

Det är obehagligt med människor som gör kärleksfulla saker för att de känner sig tvingade till det. Sånt ska komma från hjärtat, inte från samhällets normer. Och jag tror att ni älskar era barn innerst inne och ni skulle nog ge dem alldeles nog med kärlek bara genom att göra vad som känns bra för stunden. Och då skulle ni kanske inte göra dem bortskämda eller skuldmedvetna, som man ofta blir om någon har offrat alldeles för mycket för en.

Surrogatmödraskap.

Jag läste om surrogatmödraskap i Dn, det var ett utdrag från en bok som hette Varat och varan. Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan, som tyvärr inte finns på webben(av upphovsrättsskäl antar jag).

Hela frågan om surrogatmödraskap är intressant, jag är givetvis positiv i egenskap av liberal, då jag tycker att det är upp till var och en vad den ska göra med sin kropp och hur den får exploateras.

Vad jag däremot upprörs starkt över i den här debatten liksom i prostitutionsdebatten är att vissa anser att man har en medfödd ”rätt” till att kunna få egna biologiska barn alternativt sex. För det första är ingetdera en mänsklig rättighet, en mänsklig rättighet kan i och för sig enligt mig endast vara saker man redan har och som inte får ifråntas en, som rätten till sin kropp och rätten att skörda frukten av sitt arbete. Jag kan även acceptera fri skolgång och sjukvård som mänskliga rättigheter, eftersom dessa dels tjänar samhället mycket och dels är relevanta för att man ska kunna styra sitt eget liv i någon mån, vilket jag tycker är en mänsklig rättighet. Det är jävligt svåra frågor och det medger jag, det här inlägget är dock inte ämnat att handla om det.

Vad som däremot inte kan accepteras som en mänsklig rättighet är att få knulla eller bilda familj, för det innebär alltid att en annan person har en skyldighet att knulla med dig eller skaffa ett barn med dig. Visserligen kan man jämföra detta med att rätten till skolgång innebär att någon är skyldig att undervisa dig, dock är det väl inte riktigt så i och med att riktigt jobbiga elever titt som tätt blir utvisade från skolor, på samma sätt som jag antar att en hemtjänsteman kan vägra åta sig en patient som beter sig svinigt.

Men vad det framförallt handlar om är att sex och barnafödande är jävligt personligt för många (barnafödande måste ju vara personligt för alla psykiskt friska individer och troligen för de flesta ickefriska också), med detta säger jag inte att det inte får kommersialiseras, men jag vill inte ha ett samhällsklimat där folk går omkring och utgår från att de har en naturgiven rätt till det. Om de är för vidriga för att ha sex med ska de inte kunna kräva det av samhället.

För min del får både barnafödande och sex kommersialiseras men det får inte utropas till en rättighet, det är att förlöjliga och underminera hela debatten som egentligen bör handla om rättigheten att upplåta sin kropp åt sådana aktiviteter man önskar utföra, alltså avtalsrätt, och hur detta bör göras på ett sätt som undviker exploatering i största möjliga mån.

Överlag tycker jag att alltför många saker utropas till rättigheter när det egentligen handlar om saker du får från samhället antingen för att man demokratiskt kommit fram till att det är en rimlig sak att ge sina medborgare eller för att det är rimligt rent samhällsekonomiskt (som att du får socialbidrag för att inte behöva begå brott för att försörja dig eller ligga på gatan och se ”skräpig” ut). Det är egentligen inte en fråga om rättigheter, det är en fråga om allmän trivsel för de övriga som ingår i samhället som kanske inte vill riskera att bli rånade eller som har för mycket empati för att orka se uteliggare dag och om samhällsekonomi. Att kalla allt detta för rättigheter är inte korrekt, det är snarare fördelar du får i och med att du är medborgare.

Berlinbilder.

Då jag är sämst på att fota arkitektur och omgivningar och dessutom hatar att se ut som en turist så är det mest bilder på mina föräldrar. Jag får se till att bli lite modigare nästa gång. Här är i alla fall bilder från min weekend i Berlin.

Trelleborgs hamn (tror jag).

Mamma och Pappa.

Mamma under ölpaus.

Mamma spatserandes i Karl Marxs alé.

Nån jävla flod/å/bäck/kanal/whatever.