Varför kan inte jag få vara plattbystad.

Något jag sörjer med min kropp är att jag inte är lite mer plattbystad. Jag har en ganska stor byst och dessutom en bred rygg, vilket jag tycker är skitfult, det ser okvinnligt och klumpigt ut.

Jag har dock kommit över detta, det känns helt okej att ha skavanker för det har ju dem flesta, men jag sörjer att jag aldrig kommer kunna se sådär avskalat sexig ut i bara en t-shirt (stavade ti-shirt först, haha) och trosor, för t-shirts sitter alltid som tält på mig. Tight över bysten och så ett rakt fall vilket ger en viss gravidlook. Fy!

Synd, för det sexigaste jag vet är smala, raka tjejer med enkla gråa kläder. Jag vill också vara sexig.

Men kör upp era jävla barn i röven.

Bloggkommentatorerna skriver om Malin Wollins och Linda Skugges inte helt oväntade moralpanik över att Maria Sveland har gått ut med att hon tycker det är skönt att barnen är hos sin far varannan vecka och att fler borde överväga att göra någon slags uppdelning över tiden med barnen för att lättare frigöra tid för sig själva. Dessutom lackas det över Lena Andersson som i en krönika i DN ifrågasätter normen att avla fram barn stup i kvarten. Det som är upphovet till deras ilska är som jag förstår det följande citat, som kommer från intervju med Maria Sveland i SvD:

–Jag tror inte att det är bra att vara gift längre än så.

På ett sätt är skilsmässa en lösning på bitterfittelivet, medger hon. Hon går i gång, som Sara skulle ha kunnat göra i Bitterfittan om hon hade skilt sig:

–Alla undersökningar visar att frånskilda känner mindre tidspress, men det förutsätter ju att man har delat ansvar och har barnen lika mycket. Nu är jag lite nyfrälst men det frigör så otroligt mycket energi att skilja sig. Varannan vecka kan jag skriva hur och när jag vill, träffa kompisar, gå och träna…

Så sätter hon ned tekoppen på köksbordet:

–Men att skilja sig är inte enda lösningen. Man kan önska att fler som är kära och vill fortsätta leva ihop vågade tänka lite nytt, som att ha liknande uppdelningar som när man är skild, kanske till och med ha varsin lägenhet och hjälpas åt med barnen…

Visserligen kan jag förstå varför det är provocerande med någon som går ut med att de inte tycker att deras barn är den enda meningen med livet när man själv ägnar varje dag åt att skriva menlösa blogginlägg om ens barns olika små projekt och bryderier, men alltså, fotbollsfrun och Linda Skugge och deras jävla glorifierade av barn och mödraskapet är fan absurt, inget annat är sjukt.

Jag förstår inte varför dessa mammaaktivister håller på, vad önskar de åstadkomma med sitt tjat om att barn är den vackraste gåvan man kan få och att livet blir så tomt och tråkigt utan barn. Ibland försöker de till och med utmåla valet att inte skaffa barn som egoistiskt, som om det vore egoistiskt att inte sätta ett nytt liv till jorden, som om den enda meningen med hela vår existens vore att vi skull yngla av oss för att… vadå? Ibland känns det verkligen som att deras eviga tjat om familjelyckan är någon slags försök att hela tiden trycka undan en oro eller en längtan som finns där, att rättfärdiga att de brutit mot gamla karriärdrömmar eller livsmål på grund av sina älskade barn.

Jag vågar påstå att synen att livets mening är att föra sina gener vidare är en aning utdaterad: för det första är det knappast säker att världen mår bättre av dina barn och dessutom kan man göra avtryck på sin omvärld på jävligt många andra sätt än att avla fram ytterliggare en generation människor som även de troligen kommer leva i nåt sunkigt radhus och avla fram ännu fler barn. Vad är meningen med det? När det dessutom, precis som Lena Andersson påpekar, drabbar miljön och drar slut på våra inte oändliga naturresurser så borde man kanske ifrågasätta hur vettigt det egentligen är att vi har en så stark kult kring barnafödande. Att vi ser barn som det enda som i slutänden kan berika våra liv, som Malin Wollin uppenbarligen gör:

Hur älskar du villkorslöst hela livet utan barn? Hur ska du på ålderns höst ”älska och leva” när din man är död och vännerna är dementa och ingen kommer och hälsar på och ingen vill veta var du köpt din kofta?

Att skaffa barn(ja man får säga ”skaffa” för i helvete) är en överlevnadsstrategi Lena.

Och det är ett helvete att vara förälder. Men det är ett härligt helvete. Jag älskar mitt härliga helvete som jag har skapat. Och fifan för att sitta i en lägenhet fylld av ”energi” och ”egentid” där jag bara skulle undra vad barnen gör.

Det som förvånar mig mest med allt detta är egentligen att feministikonen Linda Skugge har intagit en så konservativ roll i frågan. Visserligen var det länge sedan hon gick över till att vara en rabiat bullmamma, men bara för att man skaffar barn behöver man inte tycka att de och bara de är livets mening, då har man verkligen frångått alla sina gamla ideal om att som kvinna odla någon slags självständighet från normer. Klart som fan man får älska sina barn och ägna all sin vakna tid åt dem, men att tycka att alla andra ska göra detsamma är en ganska orimlig inställning. För det första är det inte bara kvantiteten som räknas, utan även kvaliteten. Jag tycker att det låter optimalt att ha sina barn varannan vecka och kunna ge dem ordentligt med uppmärksamhet då istället för att ha det som vanliga familjer: en stressig vardag där barnen ofta åsidosätts eftersom de tas för givna.

Givetvis har inte alla familjer det så och Malin Wollin ägnar säkert all sin vakna tid åt att gulla med sina barn men alla människor ser inte sina barn som det enda som har en mening i deras torftiga liv och framförallt sätter de kanske inte så överdrivet mycket prestige i att vara den perfekta ständigt självuppoffrande morsan. Vissa tycker kanske att det är helt okej att kidsen inte alltid är med en, för de sätter ett värde på andra saker i livet också. Som sina vänner, sin hälsa, att ha kul och annat trivialt. Att ägna tid åt olika saker man vill göra berikar ens liv och jag tror att de bästa föräldrarna är de som ibland sätter sig själva i första rummet, som inte offrar allt sitt sociala liv för ens barn, för annars leder det lätt till martyrskap och osjälvständighet, och det finns fan få saker som är så jobbiga som föräldrar som inte har ett eget liv och kräver sina barn på ständig bekräftelse på att de är bra nog och på att de är önskvärda. För den person som endast lever för sina barn tvingar i slutänden sitt barn att leva endast för henom.

Men i slutändan handlar det hela egentligen bara om något så simpelt som att folk är olika, har olika behov och således gör olika prioriteringar. Konstigare än så är det inte. För övrigt har jag svårt att förstå på vilket sätt det skulle vara mer positivt för barnen eller för en själv att låta en fyraåring och en åttaåring stanna ensamma hemma en halv arbetsdag när man nu utför sina bestyr:

Och jag säger samma sak som till Lena Andersson, det är en så försvinnande kort tid barnen är små. Klarar man inte lägga den tiden på barnen då så undrar man ju lite.

Dessutom kan barnen från ung ålder börja passa varandra. Syskon på 8 och 4 kan dessutom vara hemma själva kortare stunder (typ en halv arbetsdag).

Märklig åsikt.

Meningen med livet!!11!!!11!!1!1!!!1!

Surrogatmödraskap.

Jag läste om surrogatmödraskap i Dn, det var ett utdrag från en bok som hette Varat och varan. Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan, som tyvärr inte finns på webben(av upphovsrättsskäl antar jag).

Hela frågan om surrogatmödraskap är intressant, jag är givetvis positiv i egenskap av liberal, då jag tycker att det är upp till var och en vad den ska göra med sin kropp och hur den får exploateras.

Vad jag däremot upprörs starkt över i den här debatten liksom i prostitutionsdebatten är att vissa anser att man har en medfödd ”rätt” till att kunna få egna biologiska barn alternativt sex. För det första är ingetdera en mänsklig rättighet, en mänsklig rättighet kan i och för sig enligt mig endast vara saker man redan har och som inte får ifråntas en, som rätten till sin kropp och rätten att skörda frukten av sitt arbete. Jag kan även acceptera fri skolgång och sjukvård som mänskliga rättigheter, eftersom dessa dels tjänar samhället mycket och dels är relevanta för att man ska kunna styra sitt eget liv i någon mån, vilket jag tycker är en mänsklig rättighet. Det är jävligt svåra frågor och det medger jag, det här inlägget är dock inte ämnat att handla om det.

Vad som däremot inte kan accepteras som en mänsklig rättighet är att få knulla eller bilda familj, för det innebär alltid att en annan person har en skyldighet att knulla med dig eller skaffa ett barn med dig. Visserligen kan man jämföra detta med att rätten till skolgång innebär att någon är skyldig att undervisa dig, dock är det väl inte riktigt så i och med att riktigt jobbiga elever titt som tätt blir utvisade från skolor, på samma sätt som jag antar att en hemtjänsteman kan vägra åta sig en patient som beter sig svinigt.

Men vad det framförallt handlar om är att sex och barnafödande är jävligt personligt för många (barnafödande måste ju vara personligt för alla psykiskt friska individer och troligen för de flesta ickefriska också), med detta säger jag inte att det inte får kommersialiseras, men jag vill inte ha ett samhällsklimat där folk går omkring och utgår från att de har en naturgiven rätt till det. Om de är för vidriga för att ha sex med ska de inte kunna kräva det av samhället.

För min del får både barnafödande och sex kommersialiseras men det får inte utropas till en rättighet, det är att förlöjliga och underminera hela debatten som egentligen bör handla om rättigheten att upplåta sin kropp åt sådana aktiviteter man önskar utföra, alltså avtalsrätt, och hur detta bör göras på ett sätt som undviker exploatering i största möjliga mån.

Överlag tycker jag att alltför många saker utropas till rättigheter när det egentligen handlar om saker du får från samhället antingen för att man demokratiskt kommit fram till att det är en rimlig sak att ge sina medborgare eller för att det är rimligt rent samhällsekonomiskt (som att du får socialbidrag för att inte behöva begå brott för att försörja dig eller ligga på gatan och se ”skräpig” ut). Det är egentligen inte en fråga om rättigheter, det är en fråga om allmän trivsel för de övriga som ingår i samhället som kanske inte vill riskera att bli rånade eller som har för mycket empati för att orka se uteliggare dag och om samhällsekonomi. Att kalla allt detta för rättigheter är inte korrekt, det är snarare fördelar du får i och med att du är medborgare.

Lördagen.

En sak jag verkligen vill lära mig är att fota ”vanligt folk” på gatan. Gäller att våga, men framförallt måste jag ha mer zoom på objektivet.

Ölade med Hildas kompisar. Den här snubben hette Kristoffer eller nåt sånt helt vanligt namn.

Nån jävla brud.

Casper och David.

Hilda, trevlig som alltid.

Lite skeva bilder kanske, men tog dem på fyllan å då ere okej.

”Ta ingen skit”.

Jag kan bli så trött på den här ”ta ingen skit/blogga bara för dig själv/låt dig inte tryckas ner av läsarna”-kulturen som utvecklas av diverse bloggare och entreprenörer. Den här seden som säger att man aldrig aldrig aldrig ska ta in vad en läsare säger om det är negativt.

Visserligen så blir bloggare utsatta för en hel del smutskastning och omotiverat hat och det kan man ju trycka ifrån sig med glädje, men om man faktiskt får seriös kritik så är ju det något man ska ta till sig. Jag blir irriterad på hur vissa bloggare höjer upp sin förmåga att låta ”allt rinna av” som värsta superkraften.

Brukar då tänka: jamen det kanske finns en anledning till att folk stör sig på er, faktiskt. Blondinbella, du är sådär äckligt positiv och onyanserad att man bara smäller av, Tyra, du är en egocentrared bitch, Gynning, du är en överklassfjolla som tar dig själv på alldeles för stort allvar. Visst kan man tycka att de som stör sig inte ska komma och läsa, men det vet väl varje människa att det som stör och fascinerar oss är det som drar våra blickar till sig.

Jag säger inte att ni ska rätta er efter kritiken så fort den kommer men det kan nog vara en ide att ta in lite intryck och åsikter från sin omgivning då och då.

Hunger.

Idag såg jag filmen hunger, som handlar om den fängslade IRA-medlemmen Bobby Sands som drar igång en hungerstrejk i protest mot hur de blir behandlade i fängelset och mot att de inte har den officiella statusen ”politisk fånge”. Eller, den handlar inte så mycket om strejken i sig, mer om omständigheterna i fängelset och konflikten som sådan.

Jag upplevde manuset och dramaturgin som väldigt originell, det var inte förutsägbart vem filmen skulle handla om och hur det skulle ta sig uttryck, en massa saker som i normala fall hade varit självklara att ta med togs bort, personer som inte alls hade något särskilt med storyn att göra porträtterades noggrant och huvudpersonen presenterades långt in i filmen. I princip så var filmen bara en samling scener utspelade på samma plats som bands samman, detta gjordes dock utan sedvanligt fjanteri som brukar tillkomma när man gör den typen av stämningsfilm.

Det var väldigt lite dialog i filmen, nästan ingen alls, med undantag från när huvudpersonen sitter och har en lång diskussion med fängesleprästen. Det var också ett grepp jag tyckte om, att filmen nästan bara byggde på stämningsfulla scener för att tvärt brytas av av ett långt försvarstal för huvudpersonen sak, för att sedan endast handla om honom och hans strejk. Både oväntat och effektfullt.

I övrigt är scenerna långa, gråa och tysta. Jag tycker att det är en kvalitetsindikator när en film klarar av att det inte händer så jävla mycket vilket den här verkligen gjorde. Vad jag också gillade var att Sands inte blev glorifierad och att hans lidande inte överdrevs. Visserligen tyckte man skitsynd om fångarna, men man tyckte synd om alla poliser som slog dem och alla anhöriga också. Det illustrerades helt enkelt jävligt bra att ibland finns det inga vinnare.

Jag är ingen filmanalytiker och det finns säkert mer att säga om klippning och dramaturgi, men jag tyckte verkligen att det var en originell och ”uppfriskande” film, den passade dåligt in i min bild på hur en film som heter Hunger ska vara, samtidigt som den passade in på en massa kriterier också. Överdrivet snyggt foto på smala män med sår, estetisering av det äckliga (bland annat när de målar med bajs på väggarna i sina celler), rökning används hela tiden som stämningsskapare. Jag tror ni vet vad jag menar för slags grejer. Att lyckas pricka in allt detta och fortfarande vara oväntad och intressant, det är fan ett mästerdrag.

Alltså, den där ponchon för 199 kr på H&M är fan svinful.

Kan nån förklara hypen kring den här ponchon från H&M. Det är fan extremt ful, den ser billig ut (det är dåligt, speciellt när det kommer till stickade plagg eftersom de bara noppar och har sig om det är dålig kvalitet) och den är sjukt keff i både skärning och övrig design.

Grejen är enligt min analys följande: det är ett plagg som marknadsförts så jävla hårt som det ”perfekta” mysiga höstplagget som nån fräsch brud har på sig höstpromenad med sin välgroomade kille. Som alla livsstilsreklam så börjar alla brudar drömma om hur de bara går på promenader (fast de aldrig orkar egentligen), dricker varm choklad och är sådär äckelhöstsnygga (fast med lite fräsch sommarfärg kvar), allt iförd denna poncho.

Det stör mig att folk verkligen köper sånhär stenhård livsstilsmarknadsföring, att folk verkligen målar upp värsta bilden i huvudet om hur fräscha och perfekta de kommer vara när de har ett specifikt klädesplagg på sig. På något sätt är det lite äckligt att man hänger upp så mycket av sig så kallade livsstil på enskilda plagg. För när man gör det, då är man fan verkligen en slav för konsumtionssamhället.