Kategori: Sex

Att ställa upp.

Ofta hörs utsagan rörande sex att man aldrig ska ställa upp på något man inte känner sig 100% bekväm med. Dels att man inte ska ställa upp vid tillfällen man inte har lust och dels att men inte ska ställa upp på olika typer av sex om man inte är helt bekväm i det. När det gäller tillfällen så tycker jag verkligen att det är helt okej att ställa upp även om man inte så sådär skitpepp. Det är helt normalt i en relation att man gör det.

Det är mycket osympatiskt med människor som tjatar om saker som ska göras i sängen, det tycker jag. Men jag tycker att den här idén om total bekvämlighet vid varje steg är lite konstig ibland. När jag inledde mig sexuella bana så vågade jag inte ta vid en kuk, än mindre ha den i munnen. Det var inget jag var bekväm med att göra när jag gjorde det, det handlade bara om att jag ville tillfredsställa min partner då han bett om det. Men se, det var inget farligt alls med det.

Nu menar jag inte att man ska ställa upp på allt men risken om man vill känna sig totalt bekväm i varje steg är att man inte fördjupar eller utvecklar sitt sexliv vilket är en förlust för vem som helst. Och framförallt är det väl förbannat trist att vara monogam med en människa som inte är intresserad av att ens testa det man själv vill göra. Jag orkar inte ens tänka på hur otroligt tråkigt jag skulle tycka att det var.

Jag tror att oron inför att pröva ofta handlar om förställningar om att det skulle vara äckligt eller sjukt eller att man inte skulle kunna. Som tjejer som aldrig rider sin partner för att de är rädda för att ”göra fel” eller inte vågar ta på sig själva under sexakten för att det liksom är ”för mycket”. Det är ju tråkigt att normer ska behöva ha ett så stort inflytande över folks sexliv.

Så jag tycker att folk borde ställa upp lite mer på varandras önskemål i sängen. För det mesta är det nog inget farligt utan bara ett utvidgande av sexuella erfarenheter. Ofta hittar man nog något man gillar också.

Förbjud sexualundervisningen så att ingen under femton tror att de får ha sex.

Dagens nyhet är ju helt klart denna om elever i åttan som tvingats skriva sexnoveller på skoltid. Det är givetvis fruktansvärt att bli tvingad till en sån sakoavsett vilken ålder man är i. Sexualitet är förmånga något privat och ytterst laddat (speciellt i den åldern) som man inte ska behöva dela med sig av till sin lärare. Men givetvis så är det någon som tar tillfället i akt att sprida äcklig moralistisk och sexualfientlig propaganda. Bland annat ”Tokmoderaten” skriver följande.

Går man i årskurs 8 den här dagen i början av februari är man inte byxmyndig om man nu inte är född ännu tidigare på året eller har gått om en klass i skolan. Är man inte byxmyndig så är man alltså kriminell ifall man har sysslat med sådant som lärarna i Tomelilla vill att de ska skriva om.

Han skyller sedan allt på den ”socialistiska flumskolan” och avslutar med att skriva en sexnovell om en socialdemokrat som köper sex. Jag ballar ur av osmaklighet. Sen finns det dem som bara är dåligt upplysta:

De flesta åttondeklassare har inte ens fyllt 15 vid den tidpunkt som uppgiften gavs, vilket innebär att majoriteten var förbjudna enligt lag att ens ha sexuellt umgänge. Sänder det då inte ut lite fel signaler att ge en sådan uppgift?

Satan vad jag hatar den här myten om att det skulle vara olagligt för någon under 15 att ha sex. Jag har läst igenom hela kapitel sex i brottsbalken och bara hittat saker om att man inte får ha sex med någon under femton. Denna lag gäller dessutom inte om åldersskillnaden är ringa, vilket den kan gå för om den yngre är 14 och den äldre 17 (prejudikat).

Vad som händer vid 15 års ålder är att du uppnår samtyckesålder. Det innebär alltså att du anses mogen nog för att ge ett juridiskt giltigt samtycke till sexuell handling. Lagen finns till för att skydda barn från övergrepp och inte för att upprätthålla någon slags oskuld hos ”barn”.

Problemet med den här uppgiften är inte att den sänder ut fel signaler. Den här uppgiften hade inte varit okej i något sammanhang utom möjligtvis en frivillig kurs i litterär gestaltning. Hela iden med sexualkunskap är ju att man ska lära sig om sex till när man nu bli mogen för det, så om man ska vara krass så är hela sexualkunskapen ett enda stort uppmuntrande till sexuella handlingar. Kanske tycker tokmoderaten att vi ska förbjuda hela klabbet så att vi inte råkar få någon under 15 att tro att det är okej för dem att ha sex.

Jag tycker fan i mig att det är omoraliskt att reagera på ungdomars eventuella byxmyndighet i en situation som denna. Detta ska fan inte handla om vem som följer lagen och inte, detta ska handla om vad som är bäst för barnen. Och bäst för barnen är att de får behålla sina fantasier i fred och slippa moraliserande ”tokmoderater” som tjatar om att de är kriminella, riktigt farliga brottslingar (och vi vet ju alla vad vi gör med dem), om de knullar.

Alla horor är inte lyckliga och självständiga affärskvinnor som säger nej!

Hanna Friden har skrivit ett inlägg om att horor minsann kräver sina rättigheter som jag måste kommentera.

Personligen är jag för en legalisering av köp av sexuella tjänster, dock inte av hallickverksamhet eller koppleri för profit. Prostitution är för det mesta ingen lycklig saga, och man måste därför motverka det som bransch och utbredd försörjning, men inget ska väl hindra att nån drar in lite extrapengar på att sälja ett ligg.

Men det här med att horor i allmänhet skulle vara så jävla självständiga och starka kvinnor är inte sant. Det finns dem som är det, absolut, jag har träffat flera. Jag har också sett dem som inte kan ett ord svenska, som är drogberoende och som har blivit brutalt misshandlade av en kund. Jag tror inte att de kräver några rättigheter eller sätter gränser, jag tror att de är förjävla trasiga för att göra det.

Det Hanna Friden har gjort är att rakt av köpa iden om prostituerade som några slags självsäkra affärskvinnor. Så kan det absolut vara, men i princip alla forskning om prostitution visar något annat(jag har inte sett något annat, men det finns säkert). Den visar snarare att de flesta inom prostitutionen är väldigt utsatta och har otroligt låg självrespekt. Och ja, sån forskning är ofta missvisande och svår att ha att göra med, men det är fortfarande det den visar, det är det vi känner till. Bilden av den självständiga affärskvinnan används om och om igen när man vill legalisera sexhandel och normalisera prostitution.

Sen finns det ett antal prostituerade som syns mycket i debatten. Bland annat nätverket Rose Alliance, som är för en legalisering, och sen såklart Isabella Lund och en massa andra som jobbar med prostitution och älskar sitt yrke. Därför kan folk ha något att stå på när de säger att de prostituerade själva inte vill ha sexköpslagen och att den minsann inte är några offer. Bara det att många av de prostituerade inte ens känner till sexköpslagens utformning och att det finns nätverk (PRIS) som jobbar för att skärpa sexköpslagen också.

Nu menar jag inte att Hanna Friden skulle vara för prostitution, det är inte det som är argumentationen i hennes inlägg. Jag tror att jag är mer positiv till en legalisering än vad hon är. Men man ska akta sig när man uttalar sig om prostituerade som grupp, så att man inte hamnar i det typiska tjatet om hur självständiga och starka alla prostituerade är, eller för den delen i iden om att alla är djupt skadade psykiskt.

Herre jävla gud.

Dagens kalldusch är onekligen detta. Polisen hämtar människor för klamydiatvångstest.

Det känns så jävla fräscht och uppdaterat att ägna sig åt sådant 2010.

Klamydia är ju dessutom både botbart och ger för det mesta märkbara symtom, jag hade haft lite mer förståelse för det om det rörde sig om en kronisk sjukdom såsom aids. Om någon är intresserad av att inte få det så kan man ju antingen skydda sig eller testa sig regelbundet. Men att tvångsomhänderta människor av folkhälsoskäl känns jävligt 1984.

Min arg-kurva har inget att göra med hur mycket jag får ligga, mer om hur dumma i huvudet folk är.

Min headline är ju den rabiata orakade flat-feministen Fanny. Jag gillar den, men funderar på att byta. Idag tänkte jag i alla fall berätta hur den kom till.

En av mina absoluta hatåsikter är människor som tycker att folk som är sura ska skaffa sig ett ligg. Detta riktas framförallt mot feminister vars ”hat mot män” sägs bero på att de inte har fått kuk. Det är vidrigt.

I alla fall så fanns det en tjej som bloggade. Hon var ganska dum i huvudet, en skön sexig tjej som gillade öl och att ”hänga med grabbarna”. Hon tyckte det var soft å knulle och att killar är så himla mycket skönare och vettigare än tjejer Ni vet vad jag menar. Hon hade i alla fall skrivit ett inlägg om nån sur tant hon kommit i kontakt med, jag tror det var hennes granne som hade klagat när de spelat hög musik sent en vardagskväll eller så (en enligt mig helt rimlig sak att vara arg över). Till denna text hade hon satt en skämtteckning med nån sur ”feminist” som bar på ett plakat där det stod något om att hon var sur för att hon inte fått kuk.

Jag kommenterade detta och skrev ett inlägg om det (dock utan att länka till henne eller på något vis hänga ut henne) varpå hon skrev ett långt inlägg om hur ful jag var, att jag troligen aldrig fått/kommer få knulla i hela mitt liv och döpte om mig till den rabiata orakade flat-feministen Fanny. Därav namnet.

Tänkte på detta när jag läste slutkläm och rubrik till Tyras inlägg Se till att få er ett ligg. Nu kan jag väl hålla med om att det var lite omoget av folk att reagera så starkt på Tyras inlägg om förbud för unga att skaffa barn, men jag tror inte att det har med deras sexliv att göra. Min arg-kurva har i alla fall inget att göra med hur mycket jag får ligga, utan mer om hur dumma i huvudet folk är.

Hanna Friden skriver bra om Tyra också. Håller helt med om att hon verkar vara en omogen idiot och oförmögen att at kritik.

En tickande porrbomb?

En sak jag tänkte på när jag läste detta är en gammal Cosmopolitan-tidning jag har där det finns ett reportage med rubriken ”hans dator – en tickande porrbomb”. Visst är det en fin och dramatisk rubrik? Hemskt kul tycker jag, det där med porrpanik.

Jag förstår förvisso varför vissa tycker att det är jobbigt att ha en partner som kollar på porr även om jag verkligen inte bryr mig, men att folk blir förvånade när de upptäcker att deras partners gör det är fan fantastiskt. Herregud, folk kollar ju på porr, speciellt killar har en tendens att göra det (tror det är typ 2/3-3/4 av alla snubbar som har en relation som gör det), så hur kan man förvänta sig något annat?

Måste leta upp tidningen och visa. Det var så fint.

Diskutera gärna mäns våld mot kvinnor, men varför detta tjat om överfallsvåldtäkter?

Våldtäkt är ju typ allas favoritämne. Mammor älskar att moralisera kring det, ”unga tjejer” varnas för det och det debatteras hela tiden huruvida det är moraliskt eller ej att lägga upp listor med antivåldtäkts-strategier.

Det sägs ofta att ”en kvinna ska kunna springa naken på stan utan att bli våldtagen” och detta stämmer förvisso absolut i sak, men jag börjar genast tänka på en grej min mamma sa till mig när jag gick mitt ut i gatan utan att se mig för för att det var grön gubbe: ”om det kommer en bil är det inte den som blir till mos”. Helt enkelt: det spelar knappast någon större roll vem som har ”rätt” om du faktiskt blir våldtagen.

Man jag tänker också på ett rån jag hörda talas om när jag var liten. En man var  på väg hem från krogen och stött på något bråkigt gäng som han dessutom var ensam med, då han viftade med en massa sedlar framför dem och gjort nån slags grej om hur rik han var. Givetvis blev han rånad och rånarna blev dömda. Om samma provokation hade skett är det gällde våldtäkt (typ att tjejen lyft på kjolen och visat sina sexiga trosor) så hade det nog inte ens setts som ett brott. Nu är det väl inte två situationer som låter sig jämföras hur som helst, men poängen kvarstår. Oavsett om en kille har ”muckat gräl” och sedan fått sk bögspö som en konsekvens av det så räknas det i rätten som bögspö, dock med vissa förmildrande omständigheter.

Gränsen mellan våldtäkt och inte våldtäkt är dock betydligt mer diffus, vilket har sin uppenbara förklaring i att gränslandet gällande vad som är konsensuellt och inte när det gäller sex faktiskt är betydligt mycket större (ganska få får bögspö konsensuellt). Jag tror att den största anledningen till att kvinnor uppmanas till att skydda sig själva på det här sättet är misstron inför rättsväsendet gällande våldtäktsfall. Visst är det trist att ansvaret skjuts över på kvinnorna men samtidigt så måste man tänka praktiskt, för det är ju trots allt bättre att inte vara våldtagen än att vara det. Däremot så är den här typen av listor irrelevanta av helt andra skäl:

Jag tycker absolut att det är rimligt att i högre utsträckning börja tala om vad kvinnorna själva kan göra mot ”mäns våld mot kvinnor” men detta ska inte handla om överfallsvåldtäkter. Det är dels onödigt eftersom rättsväsendet faktiskt gör sitt där: det råder sällan tvivel om att den utsatta kvinnan faktiskt blev våldtagen, ingen seriös jurist skulle komma och hävda att hon hade betett sig inbjudande på sin ensamma lilla tur hem genom parken. Dessutom sker en så extremt liten del av det sexuella våldet på det sättet att det blir totalt irrelevant om man ser till helheten och sist men inte minst så är de eftergifter man måste göra i sin frihet för att garanterat inte utsättas för övergrepp så stora att det vore en katastrof för jämställdheten och den allmänna trivseln om alla kvinnor tänkte så (och en katastrof för den enskilda individ som tänker så likväl).

Den här typen av upplysning ska istället ske rörande mäns våld mot kvinnor i relationer, där det mesta våldet faktiskt sker. Jag tror det kan vara till stor nytta att lära sig känna igenom problematiska beteenden hos mannen och hos sig själv. Så fort du är medveten om vilka mekanismer som leder till ett visst (negativt) handlande så är du mer benägen att fjärma dig från det, det är helt enkelt till stor nytta att känna till lite grundläggande brottofferspsykologi. Detta betyder inte att ansvaret ska läggas från mannen (som misshandlar) till kvinnan (som inte lämnar trots misshandel), men det är fortfarande av godo att så många kvinnor som möjligt undviker att stanna i destruktiva relationer.

Jag tror dessutom att det grundläggande samhällsproblemet skulle minska om kvinnor i högre utsträckning kände till vilka mekanismer hos dem själva som gör att våldet kan gro, för om män i allmänhet förväntar sig att kunna behandla kvinnor som crap och fortfarande behålla relationen med dem så leder det självklart till en viss attityd i samhället. En av dessa mekanismer är faktiskt att man skyller på sig själv snarare än gärningsmannen, alltså precis det vi kan se i den här debatten. En bättre kunskap om detta skulle alltså snarare leda till att ”skyll dig själv”-mentaliteten försvann.

Det jag vill ha är en nyanserad debatt om vad det är som ligger till grund för att könsrelaterat våld, alltså sexuellt våld eller våld i relationer, kan gro i vårat samhälle. Till exempel vad det är för psykologiska mekanismer som ligger bakom att en kvinna inte lämnar en man som slår henne och varför man tenderar att lägga ansvar på offren istället för på gärningsmannen när de gäller just den här typen av brott. Det finns få saker som är så väldokumenterade inom psykologin som just detta.

Att göra som folk ofta gör nu och bara ser till vad det är som får män att begå sådana här hemska handlingar utan att se till vad det är som får kvinnor att acceptera dem är dock att banalisera problemet.  Jag tror inte att nån mår bra av att helt lägga över sin säkerhet i en förhoppning att ingen kommer skada en.

Ett lästips är Livs Strömquists serie Jag tänker på Whitney som handlar om just vad som får folk att stanna i en destruktiv relation. När jag läste den gick det upp lite av ett ljus för mig, för jag kände igen precis varenda liten detalj från hu ren vän till mig hade agerat under en av hennes relationer. Kusligt.

OBS: Nu kommer nån säkert blir arg för att jag skriver om mäns våld mot kvinnor, alltså om män som förövare och kvinnor som offer. Jag vet att kvinnor är elaka mot män också så samma resonemang kan appliceras omvänt, så känn er fria att läsa detta som en text om X:s våld mot X (där X kan bytas ut mot vilken könstillhörighet ni nu vill) om ni så vill.

Fräscha och uppdaterade åsikter.

Idag är jag upprörd över människan som tycker att man ska ”hänga ut” sexförbrytare på internet. Ska det vara som att ”skämmas på torget” kanske, som Beatrice Ask så fint uttryckte det när hon talade om de så bespottade gredelina kuverten som skulle skickas till alla sexköpare.

Vad jag vet så fungerar det som så i en rättsstat, att du blir dömd och när du sedan avtjänat ditt straff så står du fri från skuld. Visserligen så kommer man alltid att bli dömd av de delar av omgivningen som känner till ditt brott, men rättsväsendet ska fan inte uppmuntra till vidare fördömande av en person efter avtjänat straff. Det ska inte uppmuntra till fördömande innan avtjäning heller, då straffet i en rättsstat ska bestå av det som lagen utfärdar, inte något allmänt hat som man med hjälp av samhället piskar fram.

Det liknar ju den typen av lagar man hade på medeltiden när typ landsförvisning/laglöshet (det vill säga att alla är fria att själv ”ta lagen i egna händer” och straffa den dömda) var rimliga straff för saker om typ otrohet. Det känns ju fräscht och uppdaterat. Sorgligt nog så har denna syn på rättsskipning blivit ganska vanligt förekommande, speciellt när det gäller sexbrott. Folk verkar tycka att det är okej att staten ska anspela på omgivningens förakt för förbrytaren för att förstärka straffet. Lustigt att detta bara gäller när det kommer till sexbrott och inte vid typ mord, misshandel, hatbrott, ekonomiska brott eller stöld.

Att människor inte fattar att de bara sysslar med samma fina gamla sexualmoral som har förtryckt kvinnor, homosexuella och människor i största allmänhet under flera tusen år. Eller är de rentav stolta över sitt moralistiska förtryckararv?

Det kunde ha varit du eller jag.

Jag tror knappast att jag är den enda som förfasat mig över rubriken ”att vara i strid är bättre än att knulla” i Metro idag. Artikeln går i korthet ut på att man i ett reportage har kommit fram till att norska soldater i Afghanistan har en  otrevlig inställning till kriget de deltar i. Den norska försvarsledningen har utlyst krislarm och med all önskvärdhet uttryckt att detta inte är acceptabelt. Detta är givetvis populistisk smörja, för att denna situation från början uppstått år 2010, vid styre av ett land som deltar i kriget med sk fredsbevarande trupper (de kanske inte är fredsbevarande, men som jag har förstått det fyller de någon slags stabiliserande funktion, de ska med andra ord inte aktivt föra USA:s krig).

Man har i otaliga psykologiska experiment bevisat att tröskeln mellan att vara en helt normal, moralisk människa till att bli ett monster inte är så jävla hög som vi vill tro. I strid uppstår sånt här: man är under högt psykiskt tryck, vill distansera sig från situationen genom att skämta, går på adrenalin som pumpas ut i strider, måste av naturliga skäl distansera sig från fienden och göra denna omänsklig eftersom ingen normal människa fixar att döda människor som hen uppfattar som just människor med känslor, familjer och liv på regelbunden basis utan att balla ur fullständigt. Det är för tungt att inse att det man gör är att ta livet av folk, helt enkelt. Lösningen blir då att se det hela som en abstrakt lek, ett tv-spel, en spännande upplevelse. Man gör allt för att förbise det faktum att man, avlönad och med fara för sitt eget liv, avslutar folks liv.

Detta är inget som ett fåtal enskilda individer gör, detta gör i princip alla i mer eller mindre utsträckning och detta har länge varit känt. I strid har få människor möjlighet att agera utifrån sina gängse moraliska principer, vilket innebär att de inte heller kan hållas skyldiga för det (om det inte handlar om även i sammanhanget extrema grymheter, såsom tortyr av godtyckligt utvalda offer). Den som ska hållas skyldig för sådant är alltid försvarsmakten som organisation, och det ska alltid finnas en bred kontroll av att soldaterna handlar rätt. Det måste finnas ett otroligt exakt regelverk för vad en soldat får och inte får göra, för om soldaterna tillåts handla godtyckligt så kommer det i många fall att leda till grymhet.

Jag är trött på att man spelar förvånad när sånt här sker, ungefär som när den där videon med Amerikanska soldater som sköt på civila läckte ut. Allvarligt: vi vet detta! Vi vet att människor kan bli otroligt grymma i pressade situationer, och det har ni som arrangerar skiten det yttersta ansvaret att undvika. Krig är fan på tok för allvarligt för att bli föremål för populistiskt skitsnack och lösa löften om ”utredningar”.

Det finns inga universallagar gällande otrohet.

Ofta hör jag folk som diskuterar huruvida det man gjorde i helgen var otrohet eller ej. Folk sitter och stöter och blöter i oändlighet: är det verkligen otrohet om jag inte njöt av det, eller borde jag berätta om det trots att vi inte gick ”hela vägen” och så vidare. Det är också ett vanligt inslag i tjejtidningar att man har något reportage om vad otrohet ”egentligen” är. Min inställning är att om man ens behöver diskutera frågan så borde man berätta för sin partner. Nu kan man visserligen ha en partner som är dum i huvudet och som ser minsta fika med en killkompis som otrohet, men då har man ett annat problem: det vill säga varför man från första början är ihop med en person som göra anspråk på att styra hela ens privatliv. Men att sitta och försöka rättfärdiga sitt handlande inom normerna för vad otrohet ”egentligen är” är ju faktiskt bara efterblivet och ett tecken på att man missat det mest grundläggande inom relationer: det vill säga lyhördhet och ärlighet gentemot sin partner.

När man har en relation med någon så fungerar det inte att sätta upp strikta regler för varenda liten sak. Ett förhållande måste alltid först och främst bygga på att man litar på, har respekt för och kan känna in sin partner och vad som är okej och inte okej att göra.

Därför kan jag bli så irriterad på folk som ska hålla på och definiera otrohet hit och dit. Den allmänna otrohetsnormen säger att sex är otrohet, men resten har många olika åsikter om, vissa tycker att kyssar och smek är okej, vissa tycker att det är okej att sexchatta eller porrsurfa, andra inte och så vidare. Detta är något man måste komma fram till tillsammans med sin partner, inget som är skrivet i någon slags universallag gällande förhållanden. Faktum är att det verkligen inte är någon självklarhet att det är otrohet att till exempel porrsurfa, det är ett jävligt vanligt inslag i många människor liv, men fortfarande så blir folk förfärade och förvånade över att de upptäckt att deras pojkvänner kollat på porr. Ve och fasa!

Om man nu prompt ska ha strikta regler rörande otrohet så borde man ju i alla fall diskutera dem med sin partner innan. Det är inget som bara borde göras när man bestämmer sig för att markant avvika från vad man i samhället anser vara otrohet, utan något som borde diskuteras vilka som än ingår i relationen. Dessutom borde man inte sitta och försöka berättiga saker man egentligen vet är fel genom att omdefiniera ”riktig” otrohet. Man behöver ju knappast vara otrogen för att bete sig oschysst i en relation, så jag skulle önska att detta handlade lite mindre om att dra en strikt linje mellan trohet och otrohet och lite mer om att komma fram till vad man tycker känns okej att göra oavsett vad man vill kalla det.