Arg – Sida 4 – Fanny Åström

Att tänka innan man talar.

Det här med Amanda Schulman: hon menar säker inte att alla män ska slå varandra heller, det tror jag inte. Hon menar väl att alla ”dumma” män ska slå varandra. Dumma män för Amanda Schulman är typ rakade, muskulösa killar med fängelsetatueringar alternativt Fritzl. Det är bergis det som är hennes sinnebild av det manliga svinet, att hennes egen Alex också skulle kunna vara ett svin har hon inte tänkt på.

Men det här inlägget, det är så klumpigt formulerat att det inte är okej. Klart man skriver fel ibland, det gör jag också, men då går jag i alla fall ut på bloggen och skriver en ursäkt eller gör en uppdatering i inlägget eller så. Plus att jag aldrig skulle skriva så fel som hon gör, så att det tolkas som att hon vill ha ett samhälle enbart befolkat av kvinnor. Jag tycker inte att det är värt att ha överseende med en människa som uppenbarligen inte bryr sig om hur hon framstår.

Jag har svårt att sympatisera med en människa som skriver att hon ”skiter i” om vissa brukar våld mot andra, faktiskt. Jag tycker inte att det är okej att skriva så under några omständigheter. Det är ungefär som alla de som tycker att våldtäktsmän bör kastreras. Jag undrar när vi återinförde den medeltida lagstiftningen där man högg av handen på den som stulit. Det hade inte varit okej i något annat fall, man när man pratar om sexuellt våld är det tydligen ett acceptabelt straff att skära av folk kroppsdelar.

Jag vägrar spotta på min egen kamp en gång till!

Zettermark, eller Zäta, är en av mina favoritbloggar. Cool feminist som skriver otroligt vettiga inlägg, alltid välskrivet och tänkvärt. Här skriver hon om hur man ska tackla antifeministiska argument och exemplifierar det med en person som skrivit ett ”skämt” på facebook om hur mycket hen hatar genusfrågor på tentan. Läs inlägget, det är en bra guide till hur man kan agera i liknande situationer.

Ett otroligt vanligt argument från antifeminister är ju det gamla tjatet om att det måste gå att skämta om allt. Jag har allvarligt talat inga problem med att folk skämtar men att säga att en totalt osmaklig kommentar är ett skämt är inte en godtagbar ursäkt för att vara ett svin. Nån kan säga att det är ett skämt att ta mig på brösten, det är inte mer okej för det. Jag minns så många gånger i min ungdom när man har varit ”tvungen” att tycka att sexistiska skämt är roliga för att kunna smälta in i en grupp. Hur man har skrattat när nån har sagt att man inte har samma ”rätt” till något för att man är kvinna och således en idiot. Det är säkert menat som skämt, men om man skämtar hela tiden så blir det tillslut allvar. Även om det är ett skämt så är det fortfarande exkluderande.

Folk använder skämt som ett skydd för sina åsikter. Så fort något visar sig vara opassande eller upprörande så bortförklarar man sig med att det är ett skämt. Man kan till exempel säga att man hatar feminister och sedan säga att man egentligen bara ”drev” med ”synen” på feminister. Men man har fortfarande sagt det man sade, och det var då rakt inte uppenbart att det var ett ”skämt” från första början. Att det är ett skämt är något man drar fram som ett ess ur rockärmen när det börjar bli jobbigt, vilket leder till att det som opponerar sig blir förminskad eftersom hen inte fattade att det var ett skämt, alternativt inte har nån ”humor”. Om man inte opponerar sig får ”skämtet” stå kvar där, helt utan skämtsamma undertoner och bidra till det antifeministiska klimatet. Hur man än gör så förlorar man.

Men framförallt är detta eviga skämtande och distanstagande ett sätt att förminska dem som faktiskt bryr sig om saker på riktigt. Vår kamp spottas på och skrattas åt av människor som inte ens kan stå för vad dem tycker. Genom att ständigt skämta bort allt så gör man allvaret till något löjeväckande, och till slut kommer ingen kritik att tas på allvar eftersom den bara är ett tecken på att man saknar humor. Denna totala brist på allvar kan vara ett av de farligaste vapen vi som faktiskt bryr oss om saker har emot oss. Det är en förminskningsteknik som heter duga, för ingen vill väl vara tråkig? Att sakna humor och ta saker på allvar är typ den största synden i vårt samhälle.

Jag inser nu att jag gjorde fel när jag skämtade om att jag är kvinna. Jag skulle inte ha skrattat med, jag skulle ha opponerat mig. Det gör jag alltid nu för tiden. Om nån tycker att jag är en jävla bitterfitta, så tyck det då! Jag kunde ärligt talat inte bry mig mindre. Det viktiga är att inte själv förlöjliga de saker man bryr sig om, för då har man genast förlorat. Jag vägrar spotta på min egen kamp en gång till!

Ingen ska behöva vara tacksam för att de får mat på bordet, det är en jävla rättighet.

Det här med välgörenhet. Jag har innan uttryckt mig lite kring det här, om hur folk konsumerar välgörenhet som accessoarer.

En sak som är väldigt intressant med det nästan bara är människor som röstar höger som visar upp sin välgörenhet på det viset. Vet ni varför? Jo för att ingen ska kunna säga att de röstar moderat för att de är egoistiska. I USA är det här med livsstilsvälgörenhet ohyggliga vanligt, rika fruar ägnar sig åt att ge leksaker till barn som en hobby för att plåstra om sina dåliga samveten en smula. Sverige håller på att utvecklas mer och mer åt USA i det här avseendet, för ett tag sedan gjorde Foki nåt jävla utspel på ett dagis och gav de små söta barnen en massa godis (givetvis i utbyte mot att få lägga ut deras bedjande och tacksamma ansikten på sin blogg, för att spä på sin image som nåt jävla helgon, behöver jag nämna att jag blev direkt äcklad av hennes perspektivlöshet) och nu tycker Katrin Zytomierska att det är så himla sorgligt att nån kan få stå utan julklappar(!) på självaste julafton.

Jag har sett både Mogi och Blondinbella säga att de röstar moderat för att kunna skänka mer pengar till välgörenhet. Det dem gör är att få något som annars skulle ha varit deras plikt i samhället att vara deras fria och således även mycket goda val och dessutom få lite mer pengar på kuppen. För om de verkligen skulle skänka varje skattekrona till välgörenhet skulle de nog inte klaga, men nu råkar de vara så att varje välgörenhetskrona ger mycket mer ”karma” än en skattekrona, eftersom den är frivillig.

Idag har vi ett samhälle där folk hamnar i dåliga situationer, till exempel när de blir utförsäkrade trots sjukdom. Detta samhälle har delvis skapats av Katrin Zytomierska som röstade moderat (eller i alla fall kampanjade för moderaterna, så jag antar att rösten hennes hamnade där också). Nu skapar hon en insamling för fattiga barn. Är det bara jag som tycker detta stinker dubbelmoral?

Det handlar väl om att Katrin har ett behov av att få cred var gång hon gör något fint, istället för att acceptera att betala de där extra skattekronorna som hade kunnat göra att dessa barn inte hamnade i den aktuella situationen. Detta är mycket egoistiskt och tyder dessutom på en djup oförståelse för vad det är att ha ett bra liv, för ingen mår i långa loppet bättre av att få slumpmässigt utdelade almosor av folk.

Jag håller med Clara här. Sociala skyddsnät skapas av att det finns en viss grundtrygghet i ett samhälle man kan räkna med. Ingen ska behöva känna sig beroende av någon livsstilsvälgörenhet för att få vardagen att gå ihop. Ingen ska behöva vara tacksam för att de får mat på bordet, det är var och ens förbannade rättighet.

Dagens hat.

Det är sällan jag känner sånt genuint hat inför en reklam som inför barillas reklam för deras jävla pastasås.

Den går såhär: ”barn, tillsammans utforskar ni livets alla smaker. Och den bästa uppväxten, är att växa tillsammans”. Och så är det en massa jävla barn i konstiga sparkdräkter och nån smal lyckad morsa som ba spexar med nån ”genuin italiensk pastasås”.

Det är sånt som får mig att vilja flytta ut i skogen och leva där för resten av mitt liv, långt bort från alla äckliga produkter. Fy.

Varför nedvärderas alltid kvinnliga intressen?

Jag lurkade runt lite på Calle Schulmans blogg och hittade den här (totalt ot) kommentaren under det här inlägget, skriven den här människan.

Om jag klickar mig in på en rosa modeblogg till där männsikans ambition är att bli modell / dokusåpakändis / nåt inom mode så…
ja inte vet jag, men kan nån slå dessa männsiskor med nåt hårt i huvudet. berätta att de som bäst kommer sitta i kassan på ica/ jobba i vården/ plugga komvux.
Inga plasttuttar i världen kommer att rädda er!
(missförstå mig rätt, jag har så mycket mer respekt till alla som jobbar i vården etc än modebloggare.)

Detta är en jävligt vanlig inställning, det där att man blir upprörd över människor som vill livnära sig på ”ytliga saker” som mode, bloggande eller liknande. Jag fattar inte varför människor blir så otroligt provocerade av unga tjejer med högtflygande ambitioner. Låt dem?

Men framförallt: varför är det inte provocerande när män agerar liknande. Varför stör sig ingen på keffa snubbar som vill bli ”speldesigners” eller nån annan jävla skit, varför blir ingen irriterad på manliga teknikbloggare som är precis lika stora konsumtionshetsare och som skriver om precis lika onödiga prylar. Om nån tjej är bra på att blogga om mode och tjänar stålar på det är väl det skitbra, eller?

Det är så typiskt att kvinnliga intressen alltid ska nedvärderas, även av kvinnorna själva. Av någon anledning ser kvinnor det som prestigefullt att ta avstånd från typiskt kvinnliga intressen och egenskaper, såsom ”känslor”, stil, skönhet, hälsa och sånt. Och varför ses kvinnor som ägnar sig åt b-kändisskap som blåsta idioter/slampor när män i samma position ofta ses som sköna och avslappnade grabbar alternativt coola players som gör vad de kan för att få ligga.

Jag vet ju varför det är såhär egentligen, men ibland blir jag bara så trött på det. Lite funderingar sådär bara.

Malin Wollins hemliga plan.

Åh herre jävla gud vad förbannad jag blir över detta. Malin Wollin, Sveriges mesta moralist, skriver om hur dåligt det är med p-piller.

Men jag har genomskådat henne. Jag fattar att hon vill att alla ska bli mammor så att hon kan få läxa upp dem när de gör fel med sina barn.

Malin Wollins drömvärld är en värld där alla ”barn” slutar med p-piller för att sedan kunna bli gravida, så att hon ska få langa moraliserande floskler om hur dåligt det är men unga mammor.

Malin Wollin vill tvinga in människor i enligt henne dåliga beteendemönster bara för att hon ska få göra det hon gör bäst, alltså att slänga sin jävla moralistavföring omkring sig.

Livsvisdomar.

Mina livsmotton är:

”Våga vara banal(/pretentiös)!”. Detta är viktigt för mig för det tog ett bra tag innan jag började våga ägna mig åt ”fjantiga” saker som bloggandet, fotandet och kläder utan att skämta bort det. I min kompiskrets så skämtar man bort och ironiserar kring varenda liten grej, vilket till slut leder till att man omöjligt kan ta sig själv eller andra på allvar. Att våga gå in i saker och ting helhjärtat utan att skämta bort det är således viktigt för mig.
”Var arg! Var riktigt jävla skitförbannad!” Ilska är den känsla som leder till mest förändring. Arga människor förändrar saker, de sitter inte bara inne och och trycker utan engagerar sig för det mesta. Jag är sjukt bra på att vara förbannad och det är jag glad för, och jag tänker inte på något vis anstränga mig för att stävja min ilska, för att behärska mig. Vad skulle det vara bra för, egentligen? För att låta idioter komma undan, kanske. När jag inte blir arg över saker vet jag att något är på tok, då är jag troligen deprimerad. Men alltid annars så är ilskan det som skänker mitt liv mening.

Om att alltid förväntas vara tillgänglig.

Satan vad trött jag kan bli på folk som ska tjata om hur jävla lata och odugliga vi barn från ”curlinggenerationen” är.

Lite info om arbetsmarknaden för oss odugliga lata ungdomar.

För det första är det typ helt jävla omöjligt att skaffa fast jobb. Det kan måhända vara för att vi är lata och odugliga, eller så är det för att vi i Sverige har ett system där arbetslivserfarenhet är typ det viktigaste av allt och ingen vågar anställa en ungdom direkt utan gör det antingen via bemanningsföretag, projektanställning eller timlön.
70 % av alla jobb som finns är telemarketingjobb. Det innebär i princip att man saknar fast lön, att man måste spendera flera timmar om dagen med att vara trevlig mot folk som har gjort det till sin livsuppgift att hata en (en vän till mig blev bland annat utsatt för sexuella påhopp av en kund, mysigt arbete!), ofta är ringlistorna gamla vilket gör att många av dem man ringer redan har fått tio samtal förut från samma företag och så vidare. Det är ett skitjobb! Så jävla mycket skitigare än vård, hemtjänst, städare eller vad ni vill, de yrkesgrupperna är åtminstone inte hatade av store delar av dem de har kontakt med i arbetet. Och visst, barnen i Afrika har det säkert värre men bara för att någon annans situation är mer pissig betyder inte det att vår inte är värd att klaga på.
Nästan alla jobb går via bemanningsföretag, är ströjobb såsom barnvaktsjobb eller vikariat och har därmed sjukt osäkra arbetstider. Underbart att inte kunna planera in något annat i kalendern för att man ”kanske måste jobba”. Resultatet blir ju att man spenderar betydligt mycket mer tid med jobbet än man får betalt för, eftersom man alltid måste vara ”redo” för att kunna kamma hem lite lön.
Sättet att lösa det här problemet blir således att låta oss komma i kontakt med så kallade jobbcoacher och skylla hela grejen på att VI inte är tillräckligt drivna. Vi borde starta eget, vi borde se vår situation som en möjlighet och inte som ett hinder och bla bla bla. Kul att höra den smörjan och bli ännu mer sänkt.

Framförallt den här entreprenörssmörjan kan jag störa mig så jävla mycket på. Okej om man är Blondinbella och lever för sitt jobb, men att starta eget är ju liksom ingen lätt process och alla vill inte att deras jobb ska ta över all deras tid. Vissa vill ha ett vanligt jävla kneg som man går till på morgonen och drar hem från på kvällen, inte ett jobb som man förväntas vara tillgänglig för hela tiden.

Och det är just detta som är problemet: vi ungdomar förväntas vara ständigt tillgängliga. Vi förväntas vara fruktansvärt glada när vi får ”möjligheten” att ringa till arga människor och försöka sälja värdelösa produkter i fem timmar till en timlön på 65 spänn, för ungdomsarbetslösheten är ju så hög. Och grejen är att de flesta ungdomar också är glada när de får chansen att dra in lite extra stålar. Jag bokar till exempel aldrig upp mina kvällar ”på riktigt” för jag vet att jag behöver pengarna som mitt högst osäkra barnvaktsjobb genererar. En fika kan plötsligt avbokas en halvtimme innan för att man ”måste jobba” och så vidare. En av mina vänner som jobbar som vikarie går alltid upp klockan 8 på morgonen för att de ”kanske ringer” vid nio.

Vi förväntas vara ständigt tillgängliga men jobbet måste inte vara tillgängligt för oss eller lova oss något. Och det här tär. Det är inte roligt att behöva anpassa sig efter jobbtillfällen som eventuellt dyker upp, det sabbar verkligen ens vardag att behöva göra det. Min generation jobbar hela tiden, men får bara lön för några timmar i veckan.

Min Jantelag för bloggare!

Igår så käkade jag middag med mina föräldrar och deras vänner. Plötsligt säger en av dem följande: ”men ni, den där jantelagen, är inte den jävligt underskattad?”. Jag är den första att hålla med. Eller, egentligen gillar jag inte jantelagen, men jag hatar folk som måste hålla på och snacka om hur kass den är. För det första tycker jag att det är ganska rimligt att ha utgångspunkten att man inte är förmer än andra, för det andra så brukar jantelagsmotstånd snarare vara något slags ursäkt för att få fortsätta vara en vidrig skrythals.

Tydligen så har det lagts fram en motion på att lagstifta bort jantelagen genom att låta eventuellt jantelagsförtryck ingå under diskrimineringslagstiftningen. Lite gamla nyheter, förvisso, men det gör mig helt jävla galen, det här tjatet om den så kallade jantelagen.

Min generation har fått det itutat i sig att de alltid är värda precis allting, att de aldrig gör fel och att alla motgångar som drabbar dem bara är ett resultat av att omgivningen inte begriper dem, antingen på grund av den så förhatliga jantelagen, kvinnoförtryck, avundsjuka eller nån annan skit. För vi är alltid alltid de finaste, smartaste, snyggaste och bästa och ingen kritik riktad mot oss kan vara berättigad. Detta märks fruktansvärt tydligt på bloggar.

Ganska ofta händer det att någon bloggare uttrycker en kontroversiell åsikt för att ”provocera”. Sen vill man ju såklart att den personen ska försvara sin åsikt, för åsikter ska väl inte vara någon gullig liten accessoar man har, det ska ju vara något grundat i verkligheten och på vettiga resonemang, som man ska kunna försvara. Men icke! Personen tycker då att ”vi faktiskt har åsiktsfrihet” och ”då får man tycka som man vill” vilket jag ”inte borde ifrågasätta” för hen har faktiskt ”rätt till sin åsikt”. Förvisso, men det gör dig också till en idiot!
Någon tycker att Kissie är en ytlig idiot. Då handlar det om att folk är avundsjuka för att hon är snygg och har pengar. Kissie hamnar i blåsväder på grund av jantelagen! Stackars Kissie. Dessutom tar Lars Ohly Kissies pengar! Kissie tycker att skatt är stöld och att vänstern inte kan skilja på mitt och ditt. Man undrar hur många skattpengar som slösats på Kissies uppenbarligen helt misslyckade skolgång.
Folk tycker inte att Bella&Tyra show var den bästa webb-tv:n. Då blir Tyra arg och måste ta en bloggpaus för att hennes läsare är illojala. Inte kan det ha varit så att de helt enkelt röstade på det program de tyckte var bäst, väl?
Tyra skriver ett idiotiskt inlägg om att man kanske borde inför åldersgräns på att skaffa barn. Folk blir arga. Tyra tycker att hennes läsare borde skaffa sig ett ligg och att de är dumma i huvudet som inte fattade att hon skämtade. Kul skämt Tyra! Skitkul! Jag fattar inte varför folk inte bara kan tänka en liten aning innan de snackar istället för att slänga ur sig en massa halvfärdiga åsikter som man inte kan försvara när det kommer till kritan.

Kissie, Tyra och Blondinbella, jag har nyheter åt er! Jag tycker era liv verkar roliga, ni har vällästa bloggar, tjänar mycket pengar, får en massa uppmärksamhet, shoppar jättemycket och är totalt distanserade från vad er konsumtion eller era röster i valet har för konsekvenser för någon annan än er själva. Jag avundas er, ni verkar ha det så jävla skönt i era små livsstilsbubblor. Så ja, jag är avundsjuk.

Men när jag kritiserar er så är det inte på grund av min avundsjuka, det är för att jag tycker att ni verkar vara brutalt inskränkta och jobbiga personer med helt onyanserade världsbilder och en total avsaknad av känsla för kollektivt ansvar. När jag kritiserar era åsikter är det inte för att jag försöker inskränka er yttrandefrihet, utan för att jag tycker att ni borde tänka till en aning. Och för att jag tänker mig att folk kanske är intresserade av att ha underlag för det man tycker. Ja, jag utgår faktiskt från att folk har anledningar till att tycka som dem gör, inte bara har åsikter för sakens skull.

Så jag skulle vilja formulera en modern jantelag, speciellt anpassad för bloggare.

Du skall inte tro att du är den vackraste, klokaste, snyggaste, sexigaste, smartaste, mest avundsvärda människan på hela jordklotet.
Du skall inte tro att du är klokare än de som ifrågasätter vad du tycker och tänker på goda grunder.
Du skall inte inbilla dig att du är bättre än/vet mer än/är förmer än alla dina läsare.
Du skall inte tro att du är bra på något som vissa utbildat sig i flera år för att göra bara för att du har en blogg som många läser.
Du skall inte skratta åt eller förakta dina läsare som grupp.
Du skall inte tro att hela Sverige ständigt följer vartenda steg du tar.
Du skall inte tro att du har något slags åsiktsmonopol och att du ska kunna basunera ut dina åsikter utan att försvara dem utan att bli ifrågasatt.
Du ska inte avfärda alla ”elaka” kommentarer som strunt eller avundsjuka, utan ibland tänka över om det kanske kan ligga något i dem.

Min arg-kurva har inget att göra med hur mycket jag får ligga, mer om hur dumma i huvudet folk är.

Min headline är ju den rabiata orakade flat-feministen Fanny. Jag gillar den, men funderar på att byta. Idag tänkte jag i alla fall berätta hur den kom till.

En av mina absoluta hatåsikter är människor som tycker att folk som är sura ska skaffa sig ett ligg. Detta riktas framförallt mot feminister vars ”hat mot män” sägs bero på att de inte har fått kuk. Det är vidrigt.

I alla fall så fanns det en tjej som bloggade. Hon var ganska dum i huvudet, en skön sexig tjej som gillade öl och att ”hänga med grabbarna”. Hon tyckte det var soft å knulle och att killar är så himla mycket skönare och vettigare än tjejer Ni vet vad jag menar. Hon hade i alla fall skrivit ett inlägg om nån sur tant hon kommit i kontakt med, jag tror det var hennes granne som hade klagat när de spelat hög musik sent en vardagskväll eller så (en enligt mig helt rimlig sak att vara arg över). Till denna text hade hon satt en skämtteckning med nån sur ”feminist” som bar på ett plakat där det stod något om att hon var sur för att hon inte fått kuk.

Jag kommenterade detta och skrev ett inlägg om det (dock utan att länka till henne eller på något vis hänga ut henne) varpå hon skrev ett långt inlägg om hur ful jag var, att jag troligen aldrig fått/kommer få knulla i hela mitt liv och döpte om mig till den rabiata orakade flat-feministen Fanny. Därav namnet.

Tänkte på detta när jag läste slutkläm och rubrik till Tyras inlägg Se till att få er ett ligg. Nu kan jag väl hålla med om att det var lite omoget av folk att reagera så starkt på Tyras inlägg om förbud för unga att skaffa barn, men jag tror inte att det har med deras sexliv att göra. Min arg-kurva har i alla fall inget att göra med hur mycket jag får ligga, utan mer om hur dumma i huvudet folk är.

Hanna Friden skriver bra om Tyra också. Håller helt med om att hon verkar vara en omogen idiot och oförmögen att at kritik.