Kategori: Arg

Låtsasengagemang.

Fan vad jag hatar sånt här ”sätt den här smilyn efter ditt msn-namn/facebook-uppdatering förs att visa stöd för den här speciella gruppen just idag!”, ”gå med i den här facebookgruppen för att ”stödja” det här” eller ”bär lila kläder för att visa ditt stöd mot HBT-ungdomar”.

Internet har verkligen gjort det alldeles för enkelt att ta ställning och visa sitt stöd för saker och ting, så folk tycker att det räcker mig att ah en speciell färg på kläderna eller gå med i en grupp för att göra sitt. Det enda som räknas är att man visar vad man tycker, man använder åsikter som en slags accessoar som man basunerar ut för att stärka sin självbild, men har inget intresse av att faktiskt gör något på riktigt.

Idag behöver man liksom inte ens skänka pengar för att kunna säga att man bryr sig, det räcker med att ha en viss smily i sitt msn-namn.

”Män är ju också förtryckta”.

Mitt absoluta hatargument mot feminister är att ”det också är synd om män”. Förutom att kvinnor är mycket mer förtryckta än män i allmänhet så undrar jag bara: säger du till folk som kämpar för ett klasslöst samhälle att det är synd om överklassen också? Säger du till dem som kämpar för svartas rättigheter att det också är synd om vita? Säger du till dem som är emot monarki att det faktiskt är synd om kungen också?

NEJ! Ingen skulle någonsin säga så, för det är i grunden helt orimligt att tycka att människor som kämpar för en specifik grupps rättigheter automatiskt ska kämpa för alla gruppers rättigheter. Då skulle ju hela konceptet upplösas, eftersom ingen människa kan se till alla gruppers svagheter hela tiden. Av nån anledning dyker det här argumentet bara upp när man talar om feminism, konstigt kan jag tycka.

Ilska.

Det är väl knappast en hemlighet att jag väldigt ofta är arg över saker.

Att vara arg anses fult och dåligt, speciellt för tjejer. Man ska behärska sig och vara söt och resonabel.

För mig är ilskan ett tecken på att jag mår bra, ju argare jag är desto bättre i princip. Om jag verkligen kan elda upp mig över nån liten ”småsak” så är jag på topp.

Jag minns när jag gick på cerazette och helt plötsligt en dag slutade vara arg. Jag minns att jag tyckte det var en bra grej då men efter ett tag så fattade jag att det inte handlade om att jag skaffat en mer tolerant inställning till min omgivning, det handlade bara om att jag inte hade energi nog att vara förbannad. När jag slutade med dem så blev jag några dagar senare så förbannad att jag jag skällde ut en klasskompis. Jag gick på små moln hela vägen hem.

Min senaste depression började också så, med att jag slutade vara förbannad. Det är först den senaste månaden som jag börjat bli riktigt arg igen. Det är alltid ilskan som går först och kommer tillbaka sist.

För mig är ilskan ett viktigt vapen. Det är det som får mig att hålla igång, det som får mig att vägra vika mig inför allsköns konventioner som jag nog annars gladeligen omfamnat i min önskan att vara normal, men nu blir jag förbannad istället. Jag hoppas att jag aldrig aldrig slutar med att bli upprörd över saker som andra tycker är petitesser.

Har man en lag så har man.

Jag är ju ingen djurrättsaktivist men en sak gör mig faktiskt otroligt upprörd när det gäller det här med minkfarmarna.

Det är faktiskt så att den behandling av minkarna som idag sker är olaglig enligt svensk lag. I lagen står nämligen att djuren ska ha möjlighet att bete sig på ett sätt som är naturligt för dem, vilket i minkarnas fall inne bär att ha plats för rörelse och att jaga, etc.

Minkfarmarna bryter verkligen mot den lagen. På intet sätt kan man hävda att minkarna kan bete sig enligt deras natur, det är ett fullständigt orimligt påstående. Och om vi har en lag så ska den fan följas, det ska inte kunna finnas några jävla undantagstillstånd bara för att man vill stödja den inkomstkällan/arbetstillfällena (minkfarmandet skapar för övrigt ca 40 arbetstillfällen/år, vilket är ganska marginellt jämfört med hela Sveriges befolkning).

Då kan man ju fråga sig varför man överhuvudtaget har djurskyddslagar från första början, eftersom vinstintressen uppenbarligen ändå går före. Verkningslös och populistisk tönt-lag är vad det är. Eller är det kanske så att minkar inte är lika mycket djur som andra djur.

Anton Abele är på riktigt ett hot mot demokratin.

Få har väl missat att 18 år gamla Anton Abele har kommit in i riksdagen (även om det ännu inte skett officiellt).

Här skriver Viktor Barth-kron om varför Anton Abele är ett hot mot demokratin, i själva verket handlar artikeln om att det är kasst att personvalssystemet inte fungerar emn det är hursomhelst läsvärt.

Nog om det, Anton Abele är nämligen i mina ögon ett verkligen hot mot demokratin. Inte Abele som enskild individ, dock, men de vindar som blåser i samhället som har fått honom att komma så långt.

Detta läste jag i dagens DN men jag hittar inte artikeln på nätet. Det är en liten intervju med Anton Abele.

Anton Abele menar att det är ett problem med kränkningar på nätet och att ”det inte var det yttrandefriheten var till för”. Jag antar att han i förlängningen kan komma att mena att yttrandefrihet endast ska gälla vissa givna uttalanden. Så är det förvisso redan, men när folk resonerar som Anton Abele riskerar det att komma sådana begränsningar i allt större grad.

Yttrandefriheten finns för att säkra demokratin. Visserligen är kommentarer om Anton Abeles haka knappast bärande för att demokratin ska fungera, men om man börjar rensa ut det man inte tycker att ”yttrandefriheten är till för” så har vi i slutänden ett samhälle där bara mysradikala åsikter får ta plats, som t.ex. att det är dumt att slå folk (ett uttalande Anton Abele har fått stor uppmärksamhet för).

Yttrandefriheten kan av naturliga skäl inte villkoras, helt enkelt av den enkla anledning att det inte ska vara en subjektiv fråga vilka uttalanden som är ”yttrandefriheten är till för”, det är ju det som är själva grundtesen i yttrandefrihet, att även människor med obekväma åsikter ska kunna komma till tals. En typisk obekväm åsikt är att Anton Abele har en stor haka, en obekväm åsikt i Tyskland på 40-talet var att Judar var lika mycket värda som andra människor och en obekväm åsikt i Sverige på 50-talet var att det är dumt att tvångssterilisera folk. För att sätta det i perspektiv, liksom.

Vidare tycker Anton Abele att man ska införa strängare straff för våldsbrott och säkert en massa andra brott. Det tycker han för att ”man ska bli straffad så mycket att man aldrig gör om det”. Det finns INGET, verkligen inte en enda jävla rapport som visar på att strängare straff minskar återfallsrisken eller den totala kriminaliteten i ett samhälle, snarare föreligger sambandet vara tvärtom. Att föra en sådan politik är inte bara korkat utan direkt oansvarigt.

Ja, detta är ju för mina kloka bloggläsare totalt uppenbara slutsatser, så jag behöver nog inte tjata mer om det. Men ett sorgligt faktum att att många tycker att yttrandefriheten kan villkoras till att endast innefatta åsikter som ”yttrandefriheten finns till för” och att man inte behöver se till forskningsresultaten för att dra slutsatser kring straffsatser. En sån person (och säkert flera andra) sitter just nu i riksdagen.

Fräscha och uppdaterade åsikter.

Idag är jag upprörd över människan som tycker att man ska ”hänga ut” sexförbrytare på internet. Ska det vara som att ”skämmas på torget” kanske, som Beatrice Ask så fint uttryckte det när hon talade om de så bespottade gredelina kuverten som skulle skickas till alla sexköpare.

Vad jag vet så fungerar det som så i en rättsstat, att du blir dömd och när du sedan avtjänat ditt straff så står du fri från skuld. Visserligen så kommer man alltid att bli dömd av de delar av omgivningen som känner till ditt brott, men rättsväsendet ska fan inte uppmuntra till vidare fördömande av en person efter avtjänat straff. Det ska inte uppmuntra till fördömande innan avtjäning heller, då straffet i en rättsstat ska bestå av det som lagen utfärdar, inte något allmänt hat som man med hjälp av samhället piskar fram.

Det liknar ju den typen av lagar man hade på medeltiden när typ landsförvisning/laglöshet (det vill säga att alla är fria att själv ”ta lagen i egna händer” och straffa den dömda) var rimliga straff för saker om typ otrohet. Det känns ju fräscht och uppdaterat. Sorgligt nog så har denna syn på rättsskipning blivit ganska vanligt förekommande, speciellt när det gäller sexbrott. Folk verkar tycka att det är okej att staten ska anspela på omgivningens förakt för förbrytaren för att förstärka straffet. Lustigt att detta bara gäller när det kommer till sexbrott och inte vid typ mord, misshandel, hatbrott, ekonomiska brott eller stöld.

Att människor inte fattar att de bara sysslar med samma fina gamla sexualmoral som har förtryckt kvinnor, homosexuella och människor i största allmänhet under flera tusen år. Eller är de rentav stolta över sitt moralistiska förtryckararv?

Detta är faktiskt att gå för långt.

Det här är fan att gå för långt. För det första fattar jag inte varför det hållas gudstjänst för de som ska arbeta i regering och riksdag om vi nu är så jävla sekulära? (svaret: för att det är en myt att kyrka och stat är åtskilda i Sverige) Nu kommer det väl vara en massa människor som tycket att det ”trots allt är en del av det svenska kulturarvet med kristendom” men det är för det första inte sant och för det andra inte relevant. Jag hade tyckt att en liten offerritual i typisk asatrosstil hade varit lika malplacerad, det passar sig helt enkelt inte att ägna sig åt religion eller nån slags vidskepelse när man sysslar med politik i ett så kallat sekulärt land.

Om man nu nödvändigtvis ska ha detta ofog så ska det vara just en ritual, inget annat. Partierna får gärna göra vad de kan för att gå emot Sd och minska deras inflytande men man ska inte göra om något som i det ”sekulära” Sverige ska vara en trevlig liten tradition till ytterligare en arena för dem som redan har makten att få sina åsikter lyfta. Då börjar man komma närmre det som verkligen kan räknas som mobbing av ett politiskt parti, det vill säga att hoppa på dem i helt ovidkommande sammanhang där de inte ens yttrar sig. Det är typ som att låta Sd-ledamöter ha speciella ingångar till riksdagen eller speciella mindre bekväma stolar för att vara elak, det passar sig inte i en demokrati.

Göran Hägglund tycker till:

– Det är en skandal. Det var extremt olämpligt att i Storkyrkan, i kungliga familjens närvaro, resa sig upp och gå.

Men åh nej, ett riksdagsparti vanhedrar inte bara kristendomen utan även Sveriges konung genom att agera såhär. Gu vad hemskt! Jag som alltid tyckt att alla politiker ständigt ska visa respekt och vördnad inför konungahuset och kristendomen, som har gjort så mycket gott för vårt land.

– När de lämnade visade de upp sig som de som biskopen pratade om.

Men som om det inte var uppenbart? Inte för att Sd är ett rasistiskt parti, utan för att Eva Brunner talade om demonstrationen mot Sd när hon sa att flera tusen männsikor har samlats för att ”ropa ut sin avsky mot de som gör skillnad på människor”. Vad jag vet så var det ingen annan demonstration där folk ropade ut sin avsky mot de som gör skillnad på människor igår kväll, i alla fall ingen som flera tusen deltog i. Att försöka förneka att detta var ett direkt påhopp på Sd är sandlåderesonemang, ungefär som att det fanns en enda människa som inta fattade vad Eva Brunner syftade till.

Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor.

Det är så himla uppenbart att detta handlar om Sd, och att Eva Brunner tog partipolitisk ställning. Det är under inga omständigheter okej och jag tycker att Jimmie och Co gjorde helt jävla rätt i att resa sig upp och gå. Även om det var inför kungen och allt.

Det kunde ha varit du eller jag.

Jag tror knappast att jag är den enda som förfasat mig över rubriken ”att vara i strid är bättre än att knulla” i Metro idag. Artikeln går i korthet ut på att man i ett reportage har kommit fram till att norska soldater i Afghanistan har en  otrevlig inställning till kriget de deltar i. Den norska försvarsledningen har utlyst krislarm och med all önskvärdhet uttryckt att detta inte är acceptabelt. Detta är givetvis populistisk smörja, för att denna situation från början uppstått år 2010, vid styre av ett land som deltar i kriget med sk fredsbevarande trupper (de kanske inte är fredsbevarande, men som jag har förstått det fyller de någon slags stabiliserande funktion, de ska med andra ord inte aktivt föra USA:s krig).

Man har i otaliga psykologiska experiment bevisat att tröskeln mellan att vara en helt normal, moralisk människa till att bli ett monster inte är så jävla hög som vi vill tro. I strid uppstår sånt här: man är under högt psykiskt tryck, vill distansera sig från situationen genom att skämta, går på adrenalin som pumpas ut i strider, måste av naturliga skäl distansera sig från fienden och göra denna omänsklig eftersom ingen normal människa fixar att döda människor som hen uppfattar som just människor med känslor, familjer och liv på regelbunden basis utan att balla ur fullständigt. Det är för tungt att inse att det man gör är att ta livet av folk, helt enkelt. Lösningen blir då att se det hela som en abstrakt lek, ett tv-spel, en spännande upplevelse. Man gör allt för att förbise det faktum att man, avlönad och med fara för sitt eget liv, avslutar folks liv.

Detta är inget som ett fåtal enskilda individer gör, detta gör i princip alla i mer eller mindre utsträckning och detta har länge varit känt. I strid har få människor möjlighet att agera utifrån sina gängse moraliska principer, vilket innebär att de inte heller kan hållas skyldiga för det (om det inte handlar om även i sammanhanget extrema grymheter, såsom tortyr av godtyckligt utvalda offer). Den som ska hållas skyldig för sådant är alltid försvarsmakten som organisation, och det ska alltid finnas en bred kontroll av att soldaterna handlar rätt. Det måste finnas ett otroligt exakt regelverk för vad en soldat får och inte får göra, för om soldaterna tillåts handla godtyckligt så kommer det i många fall att leda till grymhet.

Jag är trött på att man spelar förvånad när sånt här sker, ungefär som när den där videon med Amerikanska soldater som sköt på civila läckte ut. Allvarligt: vi vet detta! Vi vet att människor kan bli otroligt grymma i pressade situationer, och det har ni som arrangerar skiten det yttersta ansvaret att undvika. Krig är fan på tok för allvarligt för att bli föremål för populistiskt skitsnack och lösa löften om ”utredningar”.

Jag och alla människor som är emot Sd är fan också en del av ”vanligt folk”.

Vad jag hatar mest med diverse Sd-sympatisörer är att de alltid ska göra sken av att representera ”vanligt folk”. I den mån ”vanligt folk” betyder bittra, av systemet ”missgynnade” (dvs avskedade pga att deras bransch inte längre var lönsam), fördomsfulla och demokratiskt omedvetna människor så har de absolut helt rätt. Jag skulle dock snarare definiera vanligt folk som det som en majoritet av den svenska befolkningen står för och allt jag vet om matematik säger att 5,7 % INTE är en majoritet eller ens i närheten av en sådan.

Många av de som höjer sina röster mot Sd är verkligen vanligt folk. Människor som bor i nån lägenhet i en förort, jobbar på sjukhus eller på restaurang, var medelmåttiga i skolan och har en medelmåttig lön, har drömmar och visioner som folk har mest, kanske går till kyrkan nån söndag och sätter sina barn i scouterna. Vad är detta, om inte ”vanligt folk”?

Jag är också ”vanligt folk”. Jag bor i en villa i förorten, gick på en helt vanliga skola, har medelmåttiga betyg, extrajobbar lite som barnvakt. Min morsa jobbar som arbetsterapeut, min pappa är arkitekt, min lillebror går på elgymnasium och min lillasyster har fått gå om ett år på sexårs. Mina föräldrar har visserligen inte ont om pengar, men vi är knappast rika. Vi brukar göra köttfärssås eller fläskpannkaka till middag, vi sitter och äter den och pratar om dagen som varit, som alla jävla familjer gör.

Jag eller min familj representerar på intet sätt någon jävla ”elit”. Vi är däremot helt vanliga människor. Ändå är vi emot främlingsfientlighet, emot Sd. Detta är enligt mig på grund av att vi bryr oss om politik, sätter oss in i frågor, diskuterar med varandra. Det är väl inget uttryck för elitism, att bry sig om det samhälle man lever i är inte att vara pk-elit, det är att göra sin jävla plikt som röstberättigad medborgare.

Jag hatar att vissa grupper i samhället, som rasisterna och de konservativa, har lagt beslag på rätten att vara ”vanligt folk”. Har bestämt att de representerar ”vanliga människor”. Kristdemokraterna har till och med varumärkesskyddat sin slogan ”verklighetens folk”, vilket jag tycker symboliserar det hela ganska bra. Vissa tycker till och med att det är skämmigt att kalla sig själva ”vanliga” eftersom det är så jävla förknippat med trångsynthet i politiken.

Jag är i alla fall en vanlig jävla människa och jag står, tillsammans med en massa andra vanliga jävla människor, emot Sd och deras politik. Jag tycker om kebab, turkaffärer, hasch och turbaner, men jag tycker inte om trångsynthet som stöd av argumentet att det skulle vara jag, min familj, mina vänner och ovänners röst ni för. För så är det fan inte.

Det är minsann utsidan som räknas.

Detta definierar typ allt vad jag stör mig på med det jag kallar porslinsflickor, det vill säga tjejer som alltid ska vara så jävla sköra, feminina och 50-taliga.

Varför varför varför handlar man mat som är äcklig eller ofunktionella prylar bara för att det är fint? Varför käkar man macaroons när de egentligen bara smakar socker, varför gulliga cupcakes som tar timmar att göra när de smakar likadant som helt vanliga jävla muffins, varför gulliga plåster när de inte fäster mer än en halvtimme? Varför köper man sockervaddssaft, det är väl helt uppenbart att det bara kommer smaka… socker? Eller?

Jo, för att det är en fin förpackning, en ”söt” tanke och något som passar in i ens jävla image. Lite såhär: tja, här springer jag omkring och är så jävla feminin och pantad att jag inte ens bryr mig om hur de saker jag konsumerar egentligen smakar eller fungerar, jag bryr mig bara om att ha något fint att visa på min blogg. Snacka om att dra ”det är utsidan som räknas” till oväntade höjder.

Uppdatering:

Folk verkar ha blivit upprörda över detta så jag känner att det är läge för en förklaring.

Nej, Sandra kunde inte smaka saften i affären och nej, jag behöver inte läsa bloggar jag stör mig på. Ja, det var omoget av mig att skriva detta. Det är omoget med personangrepp och jag ångrar det. Jag förstår också varför man vill skapa sin egen värld på bloggen eller vad det nu är för medie man rör sig i, det är okej.

Jag tycker mig se en utveckling i samhället där folk är mer intresserade av att få saker att verka fint ur ett tredjepersonsperspektiv än hur det verkligen är egentligen och detta manifesterar sig jävligt bra i porslinsflickor, som i princip reducerar sig själva till gulliga tjejer i fina klänningar. Visserligen tycker jag också om det som är fint, men jag har svårt för hur folk konceptualiserar hela sitt liv.

Plötsligt handlar saker inte längre om hur det smakar, fungerar eller faktiskt känns, det handlar om att det ska låta bra när man berättar om det eller vara fint på bild.

Detta fick Sandra tyvärr stå symbol för i min text. Jag ber om ursäkt.