Etikett: Blogg

Frågestund!!!

Detta är kanske ingen bra idé alls, vad vet jag. Men jag tänkte att jag skulle ha frågestund här.

Jag kommer säkert inte få några frågor alls, och så kommer kommentarsfältet att gapa obehagligt tyst och tomt varje gång jag loggar in. Inlägget kommer ligga kvar som en ständig smärtsam påminnelse om hur mycket jag överskattade folk intresse för ”lilla mig”.

Men då raderar jag det nog.

Men för att undvika det, kläm fram en liten sympatifråga i alla fall. Ni behöver inte vara intresserade egentligen, men ni kan väl i alla fall låta mig tro det?

Hursomhelst: fråga vad ni vill så svarar jag! Jag svarar på allt! Jag missar aldrig ett tillfälle att snacka om mig själv.

Min Jantelag för bloggare!

Igår så käkade jag middag med mina föräldrar och deras vänner. Plötsligt säger en av dem följande: ”men ni, den där jantelagen, är inte den jävligt underskattad?”. Jag är den första att hålla med. Eller, egentligen gillar jag inte jantelagen, men jag hatar folk som måste hålla på och snacka om hur kass den är. För det första tycker jag att det är ganska rimligt att ha utgångspunkten att man inte är förmer än andra, för det andra så brukar jantelagsmotstånd snarare vara något slags ursäkt för att få fortsätta vara en vidrig skrythals.

Tydligen så har det lagts fram en motion på att lagstifta bort jantelagen genom att låta eventuellt jantelagsförtryck ingå under diskrimineringslagstiftningen. Lite gamla nyheter, förvisso, men det gör mig helt jävla galen, det här tjatet om den så kallade jantelagen.

Min generation har fått det itutat i sig att de alltid är värda precis allting, att de aldrig gör fel och att alla motgångar som drabbar dem bara är ett resultat av att omgivningen inte begriper dem, antingen på grund av den så förhatliga jantelagen, kvinnoförtryck, avundsjuka eller nån annan skit. För vi är alltid alltid de finaste, smartaste, snyggaste och bästa och ingen kritik riktad mot oss kan vara berättigad. Detta märks fruktansvärt tydligt på bloggar.

  1. Ganska ofta händer det att någon bloggare uttrycker en kontroversiell åsikt för att ”provocera”. Sen vill man ju såklart att den personen ska försvara sin åsikt, för åsikter ska väl inte vara någon gullig liten accessoar man har, det ska ju vara något grundat i verkligheten och på vettiga resonemang, som man ska kunna försvara. Men icke! Personen tycker då att ”vi faktiskt har åsiktsfrihet” och ”då får man tycka som man vill” vilket jag ”inte borde ifrågasätta” för hen har faktiskt ”rätt till sin åsikt”. Förvisso, men det gör dig också till en idiot!
  2. Någon tycker att Kissie är en ytlig idiot. Då handlar det om att folk är avundsjuka för att hon är snygg och har pengar. Kissie hamnar i blåsväder på grund av jantelagen! Stackars Kissie. Dessutom tar Lars Ohly Kissies pengar! Kissie tycker att skatt är stöld och att vänstern inte kan skilja på mitt och ditt. Man undrar hur många skattpengar som slösats på Kissies uppenbarligen helt misslyckade skolgång.
  3. Folk tycker inte att Bella&Tyra show var den bästa webb-tv:n. Då blir Tyra arg och måste ta en bloggpaus för att hennes läsare är illojala. Inte kan det ha varit så att de helt enkelt röstade på det program de tyckte var bäst, väl?
  4. Tyra skriver ett idiotiskt inlägg om att man kanske borde inför åldersgräns på att skaffa barn. Folk blir arga. Tyra tycker att hennes läsare borde skaffa sig ett ligg och att de är dumma i huvudet som inte fattade att hon skämtade. Kul skämt Tyra! Skitkul! Jag fattar inte varför folk inte bara kan tänka en liten aning innan de snackar istället för att slänga ur sig en massa halvfärdiga åsikter som man inte kan försvara när det kommer till kritan.

Kissie, Tyra och Blondinbella, jag har nyheter åt er! Jag tycker era liv verkar roliga, ni har vällästa bloggar, tjänar mycket pengar, får en massa uppmärksamhet, shoppar jättemycket och är totalt distanserade från vad er konsumtion eller era röster i valet har för konsekvenser för någon annan än er själva. Jag avundas er, ni verkar ha det så jävla skönt i era små livsstilsbubblor. Så ja, jag är avundsjuk.

Men när jag kritiserar er så är det inte på grund av min avundsjuka, det är för att jag tycker att ni verkar vara brutalt inskränkta och jobbiga personer med helt onyanserade världsbilder och en total avsaknad av känsla för kollektivt ansvar. När jag kritiserar era åsikter är det inte för att jag försöker inskränka er yttrandefrihet, utan för att jag tycker att ni borde tänka till en aning. Och för att jag tänker mig att folk kanske är intresserade av att ha underlag för det man tycker. Ja, jag utgår faktiskt från att folk har anledningar till att tycka som dem gör, inte bara har åsikter för sakens skull.

Så jag skulle vilja formulera en modern jantelag, speciellt anpassad för bloggare.

  1. Du skall inte tro att du är den vackraste, klokaste, snyggaste, sexigaste, smartaste, mest avundsvärda människan på hela jordklotet.
  2. Du skall inte tro att du är klokare än de som ifrågasätter vad du tycker och tänker på goda grunder.
  3. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än/vet mer än/är förmer än alla dina läsare.
  4. Du skall inte tro att du är bra på något som vissa utbildat sig i flera år för att göra bara för att du har en blogg som många läser.
  5. Du skall inte skratta åt eller förakta dina läsare som grupp.
  6. Du skall inte tro att hela Sverige ständigt följer vartenda steg du tar.
  7. Du skall inte tro att du har något slags åsiktsmonopol och att du ska kunna basunera ut dina åsikter utan att försvara dem utan att bli ifrågasatt.
  8. Du ska inte avfärda alla ”elaka” kommentarer som strunt eller avundsjuka, utan ibland tänka över om det kanske kan ligga något i dem.

Den snälla, fina och präktiga brudbloggsmaffian borde ta och sluta moralisera.

Jag tror det var i näst sista avsnittet av toppbloggarna (fruktansvärt dålig och hemskt producerad serie som jag inte fattar att jag ägnade tid åt) som Ana Gina frågades om Jackie och Kissie, och vad hon tyckte om dem som bloggare. Hon sa att de användes sig av så kallad ”dålig bloggning” vilket i princip är att vara elak mot folk och… ja. Ni vet ju varför alla hatar Kissie.

Några dagar senare lade hon upp det här inlägget som är menat att vara nån slags ironisering över att Kissie och hennes brorsa båda har tatuerat in rosetter (kissie i nacken och hennes bror på smalbenet). Då undrar jag bara: är inte detta ”dålig bloggning”. Det är ju ett uppenbart försök att göra sig lustig på Kissies bekostnad, att ironisera över vad som verkar vara det enda fina i Kissies liv, det vill säga hennes relation men sin bror. Det är inte ens gjort med nån mer utpräglad diskretion eller ”förfining” än vad Kissies påfund brukar vara.

Alla klagar på att Kissie är elak och ja, det är hon. Hon är fett taskig. Men jag tycker det är så himla konstigt att vissa bloggare minsann får vara hur elaka de vill mot henne utan att få skit. Det löjligaste är när de ba: ”alltså, jag vill egentligen inte bråka men jag tycker Kissie är fett ful och omogen som skriver elaka saker, själv är jag så mogen att jag kommer av att bara tänka på mig själv”. Om man gör anspråk på att vara den mognare parten i detta så borde man väl om något bara skita i? Eller? Bland det töntigaste man kan göra i mina ögon är att påstå att man inte bryr sig och sedan skriva massa om det ändå.

I mina ögon är det väldigt uppenbart att det är väldigt väldigt synd om Kissie. Hon har målat in sig i ett hörn, retuscherat sina bilder till den grad att hon inte kan visa sig offentligt, skrivit så mycket skit att hon omöjligt kan ta tillbaks med hedern i behåll. Förvisso ställer jag mig inte för att man ska skita i att ge folk rättmätig behandling för att det råkar vara synd om dem men jag tycker inte att snälla bloggmaffian bestående av Blondinbella, Tyra, Kenza och Ana Gina ska komma och moralisera kring Kissies beteende när de kan slänga ur sig jävligt grova saker själva, om än i en lite gulligare förpackning. Dessutom är det lätt att sparka på den som ligger ner.

Framförallt borde de skaffa sig insikt om följande: de slår inte ur underläge! Kissie är INTE den coola tjejen i klassen som alla killar ville knulla och alla tjejer ville vara kompis med, Kissie är en lantis som försöker hävda sig genom att vara elak för hon tror att man ska göra så, men hon missar helt att för att det ska gå hem så måste alla elakheter levereras med ett stort mått av lismande. Kissie är tjejen som kommer ny i klassen från nån jävla håla och försöker hävda sig, men inte fattar hur det sociala spelet ska skötas. Kenza, Tyra, Blondinbella, Foki och Ana Gina är däremot de snygga, tuffa tjejerna med ”självdistans”, de skulle aldrig vara öppet elaka för de vet att ”fina flickor” inte gör så. Det behövs förresten inte för det är redan så uppenbart vem som får vara med och leka och vem som bara får stå och titta på.

Två kvällsfunderingar.

1: Alltså… är det så att Kissie har klippkort på Adam&Eva-kliniken? Hon har varit där typ tre gånger den här månaden.

Jag som trodde uppenbara skönhetsoperationer var ute. (fejkad) Naturlig skönhet är väl det som är hypat nu? Jag fattar inte varför hon sysslar med dem och dessutom lägger upp det sådär när det ju bara är ett tecken på att man var född ful. Det är väl inte coolt? Eller? Vad är det jag har missat.

Edit: Jag har inget emot skönhetsoperationer och jag tycker inte att alla som opererar sig är födda fula, jag tycker bara det är lustigt att Kissie eftersträvar ett ideal som i dagens samhälle ses som extremt tacky och ”ute”, dvs den överopererade slitzbruden. Inget ont om det idealet som sådant heller, men jag trodde hon var mer trendkänslig än så.

2: Jag läste i nån tidning att Rebecca&Fiona tydligen är så kallade ”fenomen”. Jag kommer ihåg att även Alex Schulman har kallats för fenomen. Ett fenomen för mig är antingen typ ett ljusfenomen eller ett naturfenomen, alltså ett skeende som upprepas på ett visst sätt under vissa förutsättningar gång på gång. Dessutom måste det vara uppseendeväckande till en vissa grad.

Men att utropa olika människor/bloggar/böcker till fenomen lite bara sådär tycker jag inte håller. För det första tycker jag inte Rebecca&Fiona är tillräckligt uppseendeväckande för att vara ”fenomen”(detta är inte en diss mot dem eller deras blogg, alls. Det handlar mest om att enskilda bloggar sällan kan betraktas som fenomen i mina ögon) och dessutom så har jag förstått ordet som att det är ett visst typ av skeende som upprepas under givna förutsättningar, vilket jag tycker det krävs mer än en blogg för att kunna hävda.

Porslinsflickor däremot skulle kunna vara ett fenomen, eftersom det där har skett en kedjereaktion där en massa sådana har uppstått. Fast det är inte heller särskilt uppseendeväckande, så jag skulle nog inte kalla det för fenomen trots detta.

Livsstilshets.

Bloggkommentatorerna frågar sig varför detta är så provocerande.

Jag kan inte svara för andra, men personligen så tycker jag att livsstilshetsen som råder i samhället är otroligt sorglig och destruktiv.

Jag har innan skrivit om vad jag kallar ”porslinsflickor” vilket i princip är brudar som klär sig i söta klänningar, äter gulliga bakverk, dokumenterar samtliga måltider på sina gulliga bloggar och på det stora hela lever sitt liv i en illusion, en rosa drömvärld.

Fan va bitter. Vad som gör att folk bakar cupcakes eller köper rosa saftflaskor är väl upp till var och en. Själv bakar jag muffins för att inte gråta, när jag mår dåligt. Tydligen får glasyren och färg-grant strössel mig att må bäẗtre inombords. Det gör inte mig til en fulare person inombords.
Så om fina saker, gör världen lite vackrare, och får oss att må lite bäẗtre, vad gör det då?
Inte gör du saken bättre att klanka ner på andra människor, om du vill visa att insidan räknas, för din blev genast fulare. Vi är alla olika. Deal with it.

Tycker folk då. Jamen visst, alla är väl fria att leva sina liv i gulliga små drömvärldar, men det tar inte ifrån mig rätten att tycka att det är löjligt.

Estetisering och konceptualisering är två av mina favorituttryck. Estetisering är att förvandla allting till estetik, om man estetiserar sin mat så äter man kanske saker man tycker är ”fina”, antingen för att de har ett vackert utseende eller för att det platsar in i en bild man tycker är fin. Ett bra exempel på det senare är en baguette man köper på ett bageri. Man tycker att det är fint när man går in på det (förslagsvis) pittoreska bageriet, man får en fin ”frasig” påse att bära sin baguette i, man bör den kanske under armen för det gör man i frankrike, eller i alla fall i iden om frankrike och när man slutligen äter baguetten så har alla dessa bilder, värderingar och upplevelser samlats i den lilla brödbiten. Då har du estetiserat baguetten.

Konceptualisering är förlängningen av detta fenomen, när du förvandlar baguetten och tillhörande attribut till ett sätt att leva, till ett koncept, även kallat livsstil. Det börjar med att du är så vansinnigt förtjust i den bild du målar upp i huvudet av baguetten, moleskineboken eller cupcaken, sedan så läggs attribut efter attribut till för att göra livet mer och mer likt din mentala bild. Du går där på gatan med din moleskine i väskan, din basker på huvudet och din baguette under armen och känner att allt är precis som i en film.

Gott så. Det jag blir upprörd över är när konceptualiseringen står i vägen för vad man egentligen mår bra av eller värderar i sitt liv, eller när det står som en skyddsmur för människor som inte orkar göra det. Ett bra exempel är folk som estetiserar och konceptualiserar dåliga saker, som att må dåligt, rökning, olycklig kärlek, ätstörningar eller ickefunktionella produkter. Ett annat exempel är när folk köper totalt onödiga eller dåliga saker för att dem är ”fina”, såsom plåster med roliga figurer som sitter dåligt eller svindyra anteckningsböcker de aldrig skriver i.

Det tredje exemplet är när folk strävar hela sitt liv efter att nå någon slags perfektion som de sedan inte vet vad de ska göra av. Man frågar sig inte varför man vill nå det här målet, vad man ska göra efter att målet blivit nått utan ser det som ett självändamål att ha en ”perfekt” lägenhet. Visserligen är det väl trevligt med ett vackert hem men det finns alltid en risk i att hänga upp för mycket av sitt liv på en specifik vision utan övrig verklighetsförankring. Ungefär som anorektikern som bara vill gå ner utan egentlig anledning, eller som den ”duktiga flickan” som bara måste ha MVG i allt utan att ha någon ide om varför. Att hänga upp sitt liv på sin lägenhet, sin klädstil eller något annat ytligt leder ofta till en viss inre tomhet när målet är nått eller när man når någon form av insikt om att det kanske finns andra värden i livet.

Slutligen så är det ju den här typen av livsstilshets som får konsumtionssamhället att vara så efterblivet som det är idag. Människor konsumerar inte utifrån rationella argument såsom kvalitet, hållbarhet, behov eller miljö, utan bara efter sin mentala bild av det perfekta livet. Dessutom definierar folk ofta sig själv utifrån sin konsumtion. Man är en sko- eller väskmänniska, man har ”sin egen” stil eller följer trender slaviskt, man ser sin personliga stil som ett viktigt sätt att uttrycka sin personlighet på. Inte bara sin klädstil utan sina accessoarer, sina anteckningsböcker, sin musiksmak, sina inredning, sina barns kläder och ens mat. Givetvis måste konsumtion innehålla en viss mängd estetisering, men man behöver liksom inte överdriva, det skadar både en själv och miljön.

Därför läser jag Kissies blogg.

Bloggkommentatorerna skriver om skräpkultur, och frågar sig varför vi läser skit som Kissies blogg eller kollar på Kungarna av Tylösand, de menar att det är för att det är soft att sitta och skratta åt saker.

Jag läser Kissies blogg. Det är inte så att jag bara går in på den slentrianmässigt då och då, jag läser den med intresse flera gånger om dagen. Jag har även läst Blondinbella, men tycker att hon har blivit präktig och tråkig.

Jag ser inte Kissie som en förebild, inte som en god debattör, jag tycker hennes kläder är fula och jag tycker inte hennes liv är avundsvärt. Kissie är ingen förebild för mig, men hon är inte en person jag ogillar heller. Jag ser inte ner på henne, jag skrattar inte åt henne (okej, det gör jag ibland, men inte i normalfallet), jag ondgör mig inte över hennes operationer eller bloggräl. Jag finner inget sadistiskt nöje i att läsa Kissie blogg, jag sitter inte och rättfärdigar mig och känner att ”jag är åtminstone bättre än Kissie”.

Så varför läser jag? Jag vet inte, men av någon anledning är jag genuint intresserad av Kissie som person. Av vad som sker i hennes liv, av hennes åsikter kring saker och ting.

Jag läser också stora mängder tjejtidningar. Detta är inte för att jag inbillar mig att jag ska lära mig något nytt, få nya spännande sextips eller liknande, jag har fattat att det ändå aldrig kommer något nytt så jag brukar till och med köpa begagnade snarare än nya, för det är ett så mycket billigare pris för samma skit. Jag vet en massa bra tidningar jag skulle kunna läsa istället, en massa bra bloggar jag skulle kunna lägga min tid på, och ändå läser jag cosmopolitan och Kissie. Varför? Dels för att det är så jävla skönt att bara lägga sig ner och läsa utan att känna att man behöver prestera ett skit. Man behöver varken analysera, inspireras eller lägga på minnet, man kan bra glo. Men framförallt för att få en inblick i något annat.

Låt mig förklara: jag har alltid varit en analytisk person. Jag har alltid varit intresserad av att lösa problem, analysera, härleda problem logiskt, värdera bra och dåliga argument mot varandra och så vidare. Samma sak med mina vänner. Folk kollar konstigt på caféer för att vi diskuterar konstiga intellektuella grejer som politik med ett på tok för stort intresse för vår ålder. Att diskutera är lite av en hobby för mig.

Jag säger inte att jag är nåt jävla geni, men saker som de flesta i min ålder bryr sig om och bekymras över är frågor jag själv inte behöver minsta lilla hjälp med att nå insikt i för att jag så ofta tänker på dem, intressen som gemene man har är för mig konstiga gåtor. När jag ser paradise hotel eller läser Kissies blogg så fascineras jag. Att människor kan vara så jävla annorlunda i förhållande till mig, jag begriper det inte. Att människor kan vara tillsammans, fulla, en hel månad utan att bråka om politik en enda gång. Det skulle vara en omöjlighet i mina kretsar.

Skräpkultur är för mig en kanal till verkligheten. Verkligheten som ligger utanför mig och min lilla krets av vänner. Det är ett enkelt sätt att se hur folk kan ha det, hur de kan resonera, vilka värderingar och ideal de kan ha och vilka intressen de har. Det är viktigt att ta del av sånt också. Man skulle ha en ganska fattig referensram om man aldrig tog del av sånt som inte ligger i ens omedelbara intresse.

Man måste vidga sina vyer, inte bara ta del av finkultur utan också se till skräpet. Det anses oroväckande ofta beundransvärt att vara obrydd av pöbelns intressen, att sätta näsan i vädret så fort något vulgärt eller, ve och fasa, mainstream diskuteras. Jag har några avlägsna vänner som alltid värderar allt utifrån hur mycket det intresserar dem eller ej, så fort ett ämne de inte är intresserade av diskuteras så stänger de av. Behöver jag ens säga att det är de som är de mest inskränkta personerna i min umgängeskrets.

Idag diskuterade jag lägligt nog kulturelitism med min farsa. Det finns många som försöker göra en uppdelning mellan finkultur och fulkultur, där finkultur är ”ha på sig något lätt och dansa klassisk rysk balett” och fulkultur är bloggar, skräptv, allt som är underhållande och lättillgängligt i princip. Hur fin en kulturform är bestäms i mångt och mycket av hur svår den är att tillgodogöra sig, ju svårare desto finare. Jag tycker att dessa definitioner faller ganska platt, men trots det så har folk ganska strikta uppfattningar om vad som är finkultur och fulkultur. Som en motreaktion på detta finns det många som intellektualiserar saker som klassikt ses som fulkultur, bland annat sport (framförallt fotboll) och mode, jag intellektualiserar bloggar.

Men kulturen ska inte bara upplysa i sig själv och stå för sig själv, den kan också säga oss något viktigt om vår samtid. Kanske ägnar jag mig åt hårklyverier när jag analyserar Fokis framfart till det absolut största bakslaget för kvinnokampen som skett i bloggvärlden, när jag upphöjer Kissie till en fantastisk ikon och när jag ser Tyra Sjöstedt och Kenza som i det närmaste demoner, fruktansvärda kvinnor som inte gör annat än att förstöra. Kanske lägger jag för stor vikt vid det, men jag tror inte det. Detta är vår samtid och jag kan bevaka den från första parkett. Jag vet precis vad som sker, precis vad folk tycker, precis hur debatten går, tack vare bloggvärlden. Kissie, Tyra, Kenza, Blondinbella och Foki är alla extrema versioner av människor som det finns otroligt många av, överallt. Och jag älskar att läsa om deras liv och åsikter, att försöka förstå det där som ligger så otroligt långt borta från allt vad jag är.

Konstig stämning i kommentarsfältet.

Herregud vad jag flippar på folk som skriver om sig själva i tredjeperson. Jag hajjar alltid till när folk gör det för det finns liksom inte riktigt i min begreppsvärld att folk faktiskt gör det på riktigt, för mig är det något nån konstig slöjdlärare man har på lågstadiet gör och redan då ironiserar man över det. Sen kanske folk som skriver så om sig själva skämtar, men det är fan creepy ändå. Det är liksom inte roligt alls, bara obehagligt och jobbigt.

Nej, Kommentatorerna är duktiga. Kenza dålig förlorare och Doktorn önskar att han hade en hundradel av de där lojala läsarna på sin sida.

Dessutom var det svårt att kommentera här, Doktorn var tvungen att ta av sig strumporna för att lösa den matematiska formeln (9+5) vilket krävde mer än de 12…nej, 10 fingrar han har.

Jag hittade den här kommentaren (skriven av den här mannen) under det här inlägget av bloggkommentatorerna (en av mina favoritbloggar för den som inte fattat det än) och ba: va? Jag skulle fan ha känt mig våldtagen om nåt sånt dök upp i mitt kommentarsfält.

Ibland blir det verkligen tryckt stämning på internet precis som i verkliga världen. Nån skriver en askonstig kommentar och man pallar liksom inte dissa och står och ba: ahehehehe…. men tänker samtidigt: sluta vara så jävla obehaglig. Det händer mig då och då och jag tänker mig att det måste ske sjukt ofta för de lite mer populära bloggarna. Typ folk som håller med en av helt fel anledningar eller för att de misstolkat, och då pallar man inte stå där och kalla dem idioter eftersom de inte varit taskiga, men samtidigt vill man ju inte att de ska tro att man tycker som dem. Jobbigt läge.

Varför hata Linda Rosing?

Jag tänkte på en grej när jag läste bloggkommenterorerna om att Linda Rosing (eller Thelenius som hon heter nu) kanske ska öppna sitt kommentarsfält på sin blogg igen. För den oinsatta så var hon tvungen att stänga det för att folk skrev så mycket elakt, framförallt om hennes barn.

Innan jag visste något om Linda Rosing så var min utgångspunkt också att hata henne. Hon hade opererat pattarna, var blonderad, varit med i Big brother och var på det stora hela nidbilden av en blåst dokusåpadeltagare. Sen såg jag Den rätte för Rosing av nån anledning (för övrigt där ärkepajasen Hugo Rosas figurerar för första gången) och jag slogs av hur totalt orimligt det är att folk hatar Linda så mycket. Hon är verkligen inte förarglig på något vis, inte ens på det där sättet som Maria Montazami är genom att vara totalt verklighetsfrånvänd som ett resultat av sin totala brist på förmåga att tänka.

Jag tyckte verkligen bara synd om Linda. Det var massa killar som ville bli ihop med henne för att de ville ha nåt våp med stora pattar att sätta på, alternativt för att få vara med i tv. Och jag fattar bara inte varför folk ogillar henne, varför folk fortsätter tjata om alla idiotiska grejer hon har gjort. Det är ju fan bara synd om henne, en korkad trashkändis som folk tycker om att ömsom utnyttja, ömsom snacka skit om. Ändå bemödar sig folk med att gå in på hennes blogg, läsa den och skriva långa kommenterar om hur tjock hennes dotter är, hur korkad hon är och hur värdelöst unika partiet var.

Det kan nog vara så att det som gör för ont att tycka synd om måste man hata istället och jag tror det är det som är fallet med Linda. Antingen tycker man synd om henne och det är en förolämpning i sig, för man tycker synd om henne för att hon är hon, eller så bara hatar man för att man inte orkar leva sig in i hennes situation, för det är liksom lite för smärtsamt.