Etikett: kissie

Spotlifes most wanted.

Jag tycker att Spotlifes most wanted-grej känns lite konstig och oorganiserad.

För det första så fattar jag inte riktigt kriterierna för att komma med. Jag misstänker att de slumpar fram en blogg från en lista med bloggar som har ett antal besökare som passar in i ett visst intervall, typ bloggar med 5000-20000 unika i veckan eller något sådant. Helt enkelt bloggar som inte är särskilt små eller särskilt stora, utan ”lagom”.

För det verkar inte finnas någon slags tanke bakom urvalet utöver det. Det är liksom inte bloggare ”som behöver lyftas fram”, Mogi till exempel har ju haft sin storhetstid och de flesta vet vem hon är, folk läser bara inte av uppenbara skäl. Inte heller Kissies bror är en bloggare som varken borde eller behöver lyftas fram, han får ju publicitet nog av Kissie så anledningen till hans besöksstatistik är knappast att folk inte vet att han finns.

Det verkar inte heller finnas något tema månadsvis, utan urvalet förefaller helt slumpmässigt.

Så min slutsats är alltså att det bara är något löjligt sätt för dem att promota sig själva, eftersom alla bloggare som får en utnämning blir helt till sig, för i bloggvärlden blir alla helt till sig över minsta lilla länk, speciellt om den kommer från ett ”riktigt” företag. Inget fel med att vilja marknadsföra sitt företag, men jag tycker att de skulle kunna lägga lite mer kraft på att lyfta fram bloggare som verkligen var värda att lyfta fram och motivera det en aning tydligare.

Den snälla, fina och präktiga brudbloggsmaffian borde ta och sluta moralisera.

Jag tror det var i näst sista avsnittet av toppbloggarna (fruktansvärt dålig och hemskt producerad serie som jag inte fattar att jag ägnade tid åt) som Ana Gina frågades om Jackie och Kissie, och vad hon tyckte om dem som bloggare. Hon sa att de användes sig av så kallad ”dålig bloggning” vilket i princip är att vara elak mot folk och… ja. Ni vet ju varför alla hatar Kissie.

Några dagar senare lade hon upp det här inlägget som är menat att vara nån slags ironisering över att Kissie och hennes brorsa båda har tatuerat in rosetter (kissie i nacken och hennes bror på smalbenet). Då undrar jag bara: är inte detta ”dålig bloggning”. Det är ju ett uppenbart försök att göra sig lustig på Kissies bekostnad, att ironisera över vad som verkar vara det enda fina i Kissies liv, det vill säga hennes relation men sin bror. Det är inte ens gjort med nån mer utpräglad diskretion eller ”förfining” än vad Kissies påfund brukar vara.

Alla klagar på att Kissie är elak och ja, det är hon. Hon är fett taskig. Men jag tycker det är så himla konstigt att vissa bloggare minsann får vara hur elaka de vill mot henne utan att få skit. Det löjligaste är när de ba: ”alltså, jag vill egentligen inte bråka men jag tycker Kissie är fett ful och omogen som skriver elaka saker, själv är jag så mogen att jag kommer av att bara tänka på mig själv”. Om man gör anspråk på att vara den mognare parten i detta så borde man väl om något bara skita i? Eller? Bland det töntigaste man kan göra i mina ögon är att påstå att man inte bryr sig och sedan skriva massa om det ändå.

I mina ögon är det väldigt uppenbart att det är väldigt väldigt synd om Kissie. Hon har målat in sig i ett hörn, retuscherat sina bilder till den grad att hon inte kan visa sig offentligt, skrivit så mycket skit att hon omöjligt kan ta tillbaks med hedern i behåll. Förvisso ställer jag mig inte för att man ska skita i att ge folk rättmätig behandling för att det råkar vara synd om dem men jag tycker inte att snälla bloggmaffian bestående av Blondinbella, Tyra, Kenza och Ana Gina ska komma och moralisera kring Kissies beteende när de kan slänga ur sig jävligt grova saker själva, om än i en lite gulligare förpackning. Dessutom är det lätt att sparka på den som ligger ner.

Framförallt borde de skaffa sig insikt om följande: de slår inte ur underläge! Kissie är INTE den coola tjejen i klassen som alla killar ville knulla och alla tjejer ville vara kompis med, Kissie är en lantis som försöker hävda sig genom att vara elak för hon tror att man ska göra så, men hon missar helt att för att det ska gå hem så måste alla elakheter levereras med ett stort mått av lismande. Kissie är tjejen som kommer ny i klassen från nån jävla håla och försöker hävda sig, men inte fattar hur det sociala spelet ska skötas. Kenza, Tyra, Blondinbella, Foki och Ana Gina är däremot de snygga, tuffa tjejerna med ”självdistans”, de skulle aldrig vara öppet elaka för de vet att ”fina flickor” inte gör så. Det behövs förresten inte för det är redan så uppenbart vem som får vara med och leka och vem som bara får stå och titta på.

Två kvällsfunderingar.

1: Alltså… är det så att Kissie har klippkort på Adam&Eva-kliniken? Hon har varit där typ tre gånger den här månaden.

Jag som trodde uppenbara skönhetsoperationer var ute. (fejkad) Naturlig skönhet är väl det som är hypat nu? Jag fattar inte varför hon sysslar med dem och dessutom lägger upp det sådär när det ju bara är ett tecken på att man var född ful. Det är väl inte coolt? Eller? Vad är det jag har missat.

Edit: Jag har inget emot skönhetsoperationer och jag tycker inte att alla som opererar sig är födda fula, jag tycker bara det är lustigt att Kissie eftersträvar ett ideal som i dagens samhälle ses som extremt tacky och ”ute”, dvs den överopererade slitzbruden. Inget ont om det idealet som sådant heller, men jag trodde hon var mer trendkänslig än så.

2: Jag läste i nån tidning att Rebecca&Fiona tydligen är så kallade ”fenomen”. Jag kommer ihåg att även Alex Schulman har kallats för fenomen. Ett fenomen för mig är antingen typ ett ljusfenomen eller ett naturfenomen, alltså ett skeende som upprepas på ett visst sätt under vissa förutsättningar gång på gång. Dessutom måste det vara uppseendeväckande till en vissa grad.

Men att utropa olika människor/bloggar/böcker till fenomen lite bara sådär tycker jag inte håller. För det första tycker jag inte Rebecca&Fiona är tillräckligt uppseendeväckande för att vara ”fenomen”(detta är inte en diss mot dem eller deras blogg, alls. Det handlar mest om att enskilda bloggar sällan kan betraktas som fenomen i mina ögon) och dessutom så har jag förstått ordet som att det är ett visst typ av skeende som upprepas under givna förutsättningar, vilket jag tycker det krävs mer än en blogg för att kunna hävda.

Porslinsflickor däremot skulle kunna vara ett fenomen, eftersom det där har skett en kedjereaktion där en massa sådana har uppstått. Fast det är inte heller särskilt uppseendeväckande, så jag skulle nog inte kalla det för fenomen trots detta.

Internetmobbingen banar väg för en ny människosyn.

Jag tror att Julia Scott har helt rätt när hon skriver att det kanske inte framförallt är anonymiteten som påverkar vårat beteende på internet, utan att lättillgängligheten och uppmuntran till elakheter kan vara lika avgörande.

Men vad jag framförallt tror spelar roll är varken din egen anonymitet eller lättillgängligheten, utan offrets anonymitet. Du ser inte offret, du behöver inte ta del av reaktionen annat än i text, det berör dig helt enkelt inte. Offret reduceras till en besökssiffra och därför känner du inte samma medmänskliga ansvar som annars.

Jag tror att den rent visuella bilden av en människa som blir sårad, som är ledsen, är betydligt starkare än vi tror.Vi känner lätt igenom oss i ett ledset ansikte, det skapar associationer och signaler som är nedärvda hos oss sen miljontals år. Betydligt starkare än vad bara ord kan göra.

Att anonymisering av offret är en viktigt del i processen som en människa som skadar människor på regelbunden basis går igenom. Soldater måste gå igenom de processen för att palla, men vi gör det alla hela tiden. Vem bryr sig om att tusentals indier varje dag slavar för oss i klädfabriken för att producera varor vi inte behöver när man kan bry sig om personliga människoöden, starka historier. Vi tenderar att bli betydligt mycket mer berörda av en enskild indiers historia, än av det faktum att det finns tusentals som delar densamma. Inte så konstigt alls, vi relaterar såklart till det vi kan identifiera oss i, och det är betydligt lättare att identifiera sig med en personlig historia än statistik.

Ökat internetanvändande leder till en intressant frågeställning: vad är moral, egentligen? Hittills har det varit lätt att vara snäll, vi har kunnat se de människor vi har varit elaka mot, kunnat se deras reaktioner direkt, få dåligt samvete och be om ursäkt. Eller inte vara elak från första början. Men när det sociala spelet sker mer över internet så försvinner den här spärren, det som hindrar oss från att säga något riktigt elakt och onödigt. Det betyder att vi måste skapa oss nya spärrar, vi måste omdefiniera vem som är värd att känna medlidande med, vem som är värd att ta hänsyn till.

Ett mer intellektuellt förhållningssätt till socialt spel och ”elakheter” måste skapas. Över internet kan man inte bara agera på känsla, man måste tänka över och analysera. Man måste tänka efter: skulle jag bli ledsen om jag läste detta om mig, är kritiken befogad eller bara ett omoget påhopp, var går gränsen, vad är mitt personliga ansvar?

Jag hoppas på att debatten rörande nätmobbing kan komma att bli en debatt kring mycket mer. Kring globalisering, kapitalism, exploatering och medmänsklighet över nationella gränser. En öppning för att diskutera hur rimligt det egentligen är att vi fixerar oss så mycket vid de individuella livsödena och ofta ser med blida ögon på betydligt allvarligare och omfattande men för oss mer abstrakta missförhållanden.

Men också en diskussion om ansvar, är det som med vanlig mobbing, vanlig utnyttjande, att den som bara står tyst och ser på också är en del av problemet. Räcker det med att skita i att köpa kläder från h&m, eller bör jag uppmuntra andra till detsamma också, räcker det med att bara skaka på huvudet åt Kissie, eller bör jag ge hennes offer min uppmuntran?

Därför läser jag Kissies blogg.

Bloggkommentatorerna skriver om skräpkultur, och frågar sig varför vi läser skit som Kissies blogg eller kollar på Kungarna av Tylösand, de menar att det är för att det är soft att sitta och skratta åt saker.

Jag läser Kissies blogg. Det är inte så att jag bara går in på den slentrianmässigt då och då, jag läser den med intresse flera gånger om dagen. Jag har även läst Blondinbella, men tycker att hon har blivit präktig och tråkig.

Jag ser inte Kissie som en förebild, inte som en god debattör, jag tycker hennes kläder är fula och jag tycker inte hennes liv är avundsvärt. Kissie är ingen förebild för mig, men hon är inte en person jag ogillar heller. Jag ser inte ner på henne, jag skrattar inte åt henne (okej, det gör jag ibland, men inte i normalfallet), jag ondgör mig inte över hennes operationer eller bloggräl. Jag finner inget sadistiskt nöje i att läsa Kissie blogg, jag sitter inte och rättfärdigar mig och känner att ”jag är åtminstone bättre än Kissie”.

Så varför läser jag? Jag vet inte, men av någon anledning är jag genuint intresserad av Kissie som person. Av vad som sker i hennes liv, av hennes åsikter kring saker och ting.

Jag läser också stora mängder tjejtidningar. Detta är inte för att jag inbillar mig att jag ska lära mig något nytt, få nya spännande sextips eller liknande, jag har fattat att det ändå aldrig kommer något nytt så jag brukar till och med köpa begagnade snarare än nya, för det är ett så mycket billigare pris för samma skit. Jag vet en massa bra tidningar jag skulle kunna läsa istället, en massa bra bloggar jag skulle kunna lägga min tid på, och ändå läser jag cosmopolitan och Kissie. Varför? Dels för att det är så jävla skönt att bara lägga sig ner och läsa utan att känna att man behöver prestera ett skit. Man behöver varken analysera, inspireras eller lägga på minnet, man kan bra glo. Men framförallt för att få en inblick i något annat.

Låt mig förklara: jag har alltid varit en analytisk person. Jag har alltid varit intresserad av att lösa problem, analysera, härleda problem logiskt, värdera bra och dåliga argument mot varandra och så vidare. Samma sak med mina vänner. Folk kollar konstigt på caféer för att vi diskuterar konstiga intellektuella grejer som politik med ett på tok för stort intresse för vår ålder. Att diskutera är lite av en hobby för mig.

Jag säger inte att jag är nåt jävla geni, men saker som de flesta i min ålder bryr sig om och bekymras över är frågor jag själv inte behöver minsta lilla hjälp med att nå insikt i för att jag så ofta tänker på dem, intressen som gemene man har är för mig konstiga gåtor. När jag ser paradise hotel eller läser Kissies blogg så fascineras jag. Att människor kan vara så jävla annorlunda i förhållande till mig, jag begriper det inte. Att människor kan vara tillsammans, fulla, en hel månad utan att bråka om politik en enda gång. Det skulle vara en omöjlighet i mina kretsar.

Skräpkultur är för mig en kanal till verkligheten. Verkligheten som ligger utanför mig och min lilla krets av vänner. Det är ett enkelt sätt att se hur folk kan ha det, hur de kan resonera, vilka värderingar och ideal de kan ha och vilka intressen de har. Det är viktigt att ta del av sånt också. Man skulle ha en ganska fattig referensram om man aldrig tog del av sånt som inte ligger i ens omedelbara intresse.

Man måste vidga sina vyer, inte bara ta del av finkultur utan också se till skräpet. Det anses oroväckande ofta beundransvärt att vara obrydd av pöbelns intressen, att sätta näsan i vädret så fort något vulgärt eller, ve och fasa, mainstream diskuteras. Jag har några avlägsna vänner som alltid värderar allt utifrån hur mycket det intresserar dem eller ej, så fort ett ämne de inte är intresserade av diskuteras så stänger de av. Behöver jag ens säga att det är de som är de mest inskränkta personerna i min umgängeskrets.

Idag diskuterade jag lägligt nog kulturelitism med min farsa. Det finns många som försöker göra en uppdelning mellan finkultur och fulkultur, där finkultur är ”ha på sig något lätt och dansa klassisk rysk balett” och fulkultur är bloggar, skräptv, allt som är underhållande och lättillgängligt i princip. Hur fin en kulturform är bestäms i mångt och mycket av hur svår den är att tillgodogöra sig, ju svårare desto finare. Jag tycker att dessa definitioner faller ganska platt, men trots det så har folk ganska strikta uppfattningar om vad som är finkultur och fulkultur. Som en motreaktion på detta finns det många som intellektualiserar saker som klassikt ses som fulkultur, bland annat sport (framförallt fotboll) och mode, jag intellektualiserar bloggar.

Men kulturen ska inte bara upplysa i sig själv och stå för sig själv, den kan också säga oss något viktigt om vår samtid. Kanske ägnar jag mig åt hårklyverier när jag analyserar Fokis framfart till det absolut största bakslaget för kvinnokampen som skett i bloggvärlden, när jag upphöjer Kissie till en fantastisk ikon och när jag ser Tyra Sjöstedt och Kenza som i det närmaste demoner, fruktansvärda kvinnor som inte gör annat än att förstöra. Kanske lägger jag för stor vikt vid det, men jag tror inte det. Detta är vår samtid och jag kan bevaka den från första parkett. Jag vet precis vad som sker, precis vad folk tycker, precis hur debatten går, tack vare bloggvärlden. Kissie, Tyra, Kenza, Blondinbella och Foki är alla extrema versioner av människor som det finns otroligt många av, överallt. Och jag älskar att läsa om deras liv och åsikter, att försöka förstå det där som ligger så otroligt långt borta från allt vad jag är.

Älskade Kissie.

Idag på stan såg jag det partiet jag nog hatar mest (efter socialdemokraterna, kommer Mona Salin bestämma över Sverige någon vacker dag kommer jag flytta härifrån och skämmas över vårat land..), dvs Vänsterpartiet! USCH!!

Över 87 % har inte röstat på oss.. , ja så började han prata..? Men herregud, är det 87 % som tycker ni har FEL så ha rni nog säkert fel. Och jag är glad att så pass många faktiskt vill se skillnaden mellan MITT och Ditt! För att råna en företagare på 75 % (ja det är så mycket dom tar från företagare idag) är ju pinsamt och visar hur mycket dom är villiga att ge folk som inte gör ett skit.

Jag ser nästan deras talare som hiteler som försöker övertala stackarns korkade Svenskar med deras vänster-propaganda. Om att det dom vill är ett “gemenskap” bland männsikor..? Bullsh*t, varför skulle man vilja ha det?! Varför inte jobba för ett eget, rikt liv..? LATA MÄNNSIKOR ÄR KOMUNISTER!

Herregud. Kissie måste vara världens sämsta reklam för moderaterna. Jag garvar verkligen åt tanken på henne som står där och bara ”bråkar” med vänsterpartiet och tycker att hon för fram vettiga argument som de inte kan svara på, när hon i själva verket bara står och är blåst. Jag älskar även resonemanget med att 87 % av Sveriges befolkning inte röstar på vänstern, och eftersom så många inte håller med så har dem fel. Det är en ganska stor del av befolkningen som inte röstar på Moderaterna också. Hon tycker typ att man som enskilt parti måste ha mer än 50 % för att ha något att komma med. Jämförelsen med ”hiteler” är också bra.

Jag undrar om det är som Bloggkommentatorerna skriver att vissa bloggerskor är uppköpta av Moderaterna. Då undrar jag dels om det är lagligt att göra betalt politisk reklam utan att berätta det och dels om Kissie är en av dessa bloggerskor. För om Kissie är det så äre väl ta mej fan det sämsta användandet av sociala medier i en valrörelse jag nånsin sett.

Det är lätt att vara djup och smart när du omges av ytliga idioter.

Det här tyckte jag var lite lustigt. Det är få som missat Cimon, Paradise Hotel-killen med det mest sneeky leendet. Han har tydligen gjort succé efter paradise hotel, dels genom att vara en ”mjukis” som tipsar tjejer om hur de ska få bättre självförtroende (vem gör inte, liksom) och dels genom att vara en riktig tänkare som ”grubblar” innan han säger saker.

Och jag tänker dels att det är lätt att förvåna med djupa insikter om alla förväntar sig att du ska vara en lismande stureplansbrat, dels att han inte har så jävla mycket att komma med egentligen. För vem tycker inte att det är dåligt att ”unga tjejer” har låg självkänsla, vem tycker inte att Kissie verkar vara ute på lite hal is när hon påstår sig ha två personligheter, en i bloggen och en ”riktig”.

Vissa människor har liksom en förmåga att få allt dem säger att verka vettigt och djupt. De har en förmåga att verka kloka, helt enkelt. Kanske för att de rör sig i kretsar där minsta lilla insikt om något är en sensation, kanske för att de vet hur man ska vårda sitt personliga varumärke.

Jag vill inte dissa Cimon, han har sällan fel och det är bra att det finns människor som dels fungerar som ikoner för allt som är coolt och som dels kan få in lite vettiga tankar i folk huvuden. Men det han berättar, det han upprörs över, är varken nytt eller speciellt, det är självklara insikter som jag tycker att alla borde kommit till då man är 16 år fyllda.

Det jag undrar är väl egentligen: varför i helvete tycker folk att han är så himla bra? Tycker de på allvar att han upplyser dem om saker och ting, handlar det om att man tror att alla andra är så infantila att den här typen av information behövs när den egentligen inte gör det eller handlar det om att det känns bra att känna igen sig, att se att en person som lyckas och befinner sig på en helt annan plats i livet har samma bryderier som en själv. Men jag tror tyvärr att det är så att folk har jävligt låga krav på den de kallar smart och upplyst och om det är det som gäller så tror jag faktiskt att jag förlorar mitt hopp om mänskligheten.

Kenza&Tyra show.

Jag är ju då en ivrig följare av typ alla bloggar som anses keffa av olika anledningar. Jag älskar Kissie, Blondinbella, Tyra och Kenza, tycker de är så himla… lustiga liksom.

Jag tyckte Bella&Tyra show var skitkul, dels för att Bella är fett duktig och dels för att det dem tog upp verkligen intresserar mig. Men det här nya, Kenza&Tyra show verkar faktiskt dåligt, rent av. Det är ju bara ett tv-program som går ut på att dem ”spexar loss” och håller på med en massa ”crazy” aktiviteter. Det känns lite uttjatat.

Det tar tid det här, men vi har så jäkla kul!! :) Nu ska vi filma sista scenen. Ledtråd? Ett badkar och 50 påsar chips. Hahaha. I love my job!

Min gissning: De ska tävla om vem som kan äta mest chips under en given tid, för att bevisa att de är smala och snygga fast de äter onyttig mat som djur som bloggare älskar att göra. Sen kommer de kollapsa i en hög på golvet och skratta och skriva på sin blogg ”vi hade så kul, vi skrattade hela tiden, tihi”.

Gud alltså. Folk som ”skrattar hela tiden” med sina vänner. Vilken normal människa gör egentligen det kan man undra. Jag brukar typ diskutera och prata om livsfrågor med mina vänner. Inte ”skratta”.

Toppbloggarna.

Haha, alltså, ”toppbloggarna”. Fan vilket kefft program, fan vilken dålig produktion.

Det är liksom totalt jävla obegripligt, ena stunden har de ”åkt tillbaka” till Stockholm, nästa bråkar de på restaurangen. Alla langar totalt självklara insikter som att Alexandra Nilsson ändå är ansvarig för sina handlingar trots att det var hennes alter ego Kissie som gjorde dem. Alla är filmade i skitfula vinklar så de ser helt överviktiga ut och den där ”poppe” som snackar i bakgrunden, vilken jävla pajas. Galet.

Det är liksom inte ens kul att kolla på, ens som skräptv betraktat. Då ska tilläggas att jag tycker saker är värd underhållning bara Kissie eller jackie är med, i regel. Detta är bara pinsamt och dåligt och jobbigt, en skam för aftonbladet, helt seriöst. Fan vad kefft det är.

Om att överskatta sig själv.

Det här tycket jag var roligt: Kissie har tydligen gjort en låt och det är väl inget fel med det, jag undrar mest hur fan man kan förvandla hennes röst till något som är vackert att lyssna på.

I alla fall kan man köpa låten och den kostar, hör och häpna, 29 spänn! Seriöst, vem fan betalar 29 spänn för en låt över internet, det är ju mer än vad man betalar per låt om man köper en fysisk skiva.