Etikett: samhälle

Politisk ångest.

Igår så låg jag och tänkte på livet. På sista tiden har jag haft sjukt mycket ångest över min framtid. Jag har alltid innan kännt att jag skulle kunna plugga lite vad jag vill, kanske inte söka en linje med bara dess framtida lönsamhet i åtanke. Men jag känner mig så otrygg nu, jag känner mig inte säker på att systemet kan ta hand om mig om jag saknar eget kapital. Jag låg fan i mig och tänkte att om allt går åt helvete som är döden alltid en utväg. Nog kan det vara min ovanligt oroliga läggning som gjorde det, men alla obehagliga nyheter om människor som blivit missgynnade i systemet bidrog helt klart.

Jag kan inte tycka annat än att det är fantastiskt att Moderaterna vann valet trots de som gick ut precis innan och vittnade om hur dåligt behandlade de blivit av försäkringskassan. Fantastiskt hur människor kan sakna medkänsla och insikt till den grad att de aktivt understödjer reformerna i försäkringskassan. För nedskärningarna i försäkringskassan är fan inget annat än grymhet.

Att det tar så lång tid att överklaga försäkringskassans beslut är egentligen det sjukaste. Jag förstår inte hur man kan bygga ett system som tvingar sjuka människor att vänta i ovisshet ett år. Och vilken samhällskostnad sen! Överklagandena måste ju ha ökat något enormt sedan moderaternas reformer. Socialförsäkringsministerns lösning på detta är att man ska ge första instans mer auktoritet, vilket jag inte kan tolka som något annat än att det ska bli svårare att överklaga. Jag har ett annat förslag: ge försäkringskassan pengar så att de slipper förvägra svårt sjuka individer pengar.

Jag vill inte leva i ett land där sjuka människor inte får ersättning trots att de jobbat hela sitt liv (man ska såklart får erättning även om man inte gjort det också). Jag vill inte leva i ett land där det tar ett jävla år att överklaga ett beslut, om man ens får rättshjälp. Jag vill inte leva i ett land där människor tvingas jobba gratis för att få helt oanvändbar arbetslivserfarenhet. Jag tycker att det är äckligt och omänskligt.

Om fas tre och arbetslösheten.

Nu har folk börjat trilla in i fas tre av arbetslöshet.

Personligen är jag inte orolig för min situation. Jag är ganska anställningsbar och kan i värsta fall vidareutbilda mig utan problem, mina föräldrar har pengar (inte mycket, men tillräckligt) så det är nog ingen risk att jag inte kan betala mitt uppehälle. Det värsta som kan hända är att jag måste skära ner på min ölkonsumtion ett halvår.

Men jag tänker på alla dem som är lite keffa. Som har svårigheter med att röra sig eller tala eller som har någon form av socialt handikapp. Fan vad jobbigt det måste vara.

När jag först fick nys om fas tre så skrev jag om det här på bloggen, och då var den en tjej som tyckte såhär:

Ja, fy fan! Arbeta för ersättning? Det låter ju fasansfullt likt ett… jobb? Jag bor i ett land utan arbetslöshetsersättning och känner rent spontant att om man som arbetslös inte bara erbjuds ersättning utan även sysslesättning så är ju det dubbel jackpot. Meningen är väl ändå att arbetsföra medborgare ska försörja sig själva? Att ersättningen kommer först (i hela 450 dagar!) är en obeskrivlig lyx!

Hon bodde för övrigt i USA. Jag kan väl bara säga att det finns en anledning till att jag inte skulle vilja flytta dit under några som helst omständigheter. Den vidriga individualismen, den äckliga entreprenörsandan, detta ständiga ”alla vill om de kan”- tänk. Jag orkar inte med det. Det finns en anledning till att USA är ett av de mest klassegregerade i-länderna.

Regeringen har ett ansvar och det är att ta hand om medborgarna. I det ingår att ta hand om de som har det sämst men framförallt att i situationer som denna stimulera ekonomin så att det finns jobb. Om det nu innebär att satsa pengar i den offentliga sektorn eller på yrkesutbildningar skiter jag i, men det är banne mig regeringens ansvar.

Det enda jag personligen kan göra är att söka en jävla massa jobb och hoppas på att någon vill ha mig. Jag personligen kan inte förändra arbetsmarknaden, av uppenbara skäl. Det enda jag kan göra är att försöka vara bäst, så att jag klarar av konkurrensen. Och det är mycket riktigt det alla försöker göra. Så fort du slår upp en tidning så finns det reportage om hur du ska göra för att bli mer konkurrenskrafting på arbetsmarknanden. Allt från att skaffa en ny frisyr till att gå en retorikkurs.

Problemet med detta är att det kanske fungerar för den enskilda individen men det fungerar inte för att sänka arbetslösheten totalt. För tråkigt nog kan inte alla vara bäst. Tråkigt nog finns det gott om folk som helt enkelt är lite keffa. Som man helt enkelt helst inte anställer om det finns någon annan tillgänglig, även om den skulle göra jobbet lika bra. Det är detta som Moderaterna vägrar fatta i sin arbetslinje: det kommer alltid att finnas ett par sämsta tio procent!

Om man nu ska ha denna fas tre så föreslår jag tre åtgärder för en mer human behandling av arbetslösa:

  1. Låt de 5000 som företaget som tar emot denna hemska börda vi kallar arbetskraft gå till personen istället. Hen gör ju trots allt ett jobb, och borde därför får högre ersättning än om hen inte gör det. Dessutom förstår jag inte varför ett företag ska få pengar för att ta emot gratis arbetskraft.
  2. Ställ krav på företaget att de ska vidareutbilda personen på något sätt. Man ska inte bara slava utan att få minsta lilla ut av det hela.
  3. Försök få majoriteten av alla jobb till sektorer som faktiskt tjänar samhället. Som sjuvården. Jag ogillar nämligen tanken på att privata företag ska profitera på ett stort samhällsproblem.

Vad Mogi egentligen gör!

Ett hett ämne i bloggsofären (hata det ordet) är ju vad Mogi egentligen sysslar med när hon säger att hon jobbar så hååårt. I ett svar under det här inlägget så kommer man nog en aning närmare sanningen.

allt handlar inte om hur MÅNGA läsare man har utan vilken kvalité man har på bloggen. Jag tjänar enormt bra på min blogg då jag är så kvalitetsnischad. Företagen vill synas ihop med kvalité och betalar extra mycket för det.

Varierar otroligt då jag som egenföretagare styr min egna tid till 110%. Jag spenderar min tid med företagsutveckling, möten med olika företag för kommande projek, designar på 2 olika projekt jag har, kontakt med annonsföretag, kontakt med PR och mediabyråer, research för nya blogginlägg, inspirationsresor osv osv.

Så alltså, hennes ”jobb” är hennes blogg. Inget ont om bloggare då, det är fint att det finns människor som ägnar sig åt att generera gratis underhållning och som njuter av sitt jobb, men att kalla bloggandet för att hårt jobb är väl lite att ta i.

Om jag ska tolka orden Mogi använder så är företagsutveckling typ att designa bloggen, kolla upp vilken kamera hon ska köpa, göra sin märkliga ”mogi shows” och så vidare. Research för ny blogginlägg är alltså typ att gå och fönstershoppa och kolla tunikor, eller kanske handla mat på NK som hon sedan kan skriva spännande inlägg om (detta är ju typ det mest ”tänkvärda” hon skrivit på en vecka, jag skriva två sådana inlägg om dagen). Jag har svårt att tänka mig att hennes inlägg kräver nån omfattande research. Och inspirationsresor… ja, det är väl hennes shoppingresor då. Som hon själv bekräftar.

Min NY resa blir absolut en jobbresa då bloggen åker med :)

Det som gör mig upprörd här är att hon troligen gör eller i alla fall försöker göra skatteavdrag för all sin shopping, alla sina resor och så vidare för att det ju är utgifter hon har på grund av sitt företag. Som jag tolkar henne ovan så gäller det åtminstone resorna.

Detta skulle ju innebära att om jag registrerade min blogg som ett företag så skulle jag kunna göra avdrag för mina ritsaker, för jag visar ju teckningar i bloggen, göra avdrag för min mat, för jag lägger upp recept i bloggen, göra avdrag för mina kläder på grund av dagens outfit, göra avdrag för min kamera och så vidare.

I mina ögon är det inget annat än skattefusk att skriva ”inspirationsresor” på sitt företag. Att hon sedan har mage att komma och moralisera kring välgörenhet är bara pinsamt. Gör din samhälleliga förbannade plikt innan du köper dig ett bättre samvete, idiot.

Kostnader för dagens outfit: Chanelväska 20 000, skor 5000, jeans 2000, skinnjacka 7500, tunika 3000, stylingprodukter för håret 500, smink 300 och glasögon 2000. Sedan tillkommer även kostnaden för kameran och taxiresan till platsen, som tillsammans blir 5000. Allt avdragsgillt!

Bort med blockpolitiken!

Vad skönt att det rödgröna samarbetet är över (för det är väl ingen som tror att det kommer återtas senare?). Inte för att jag tycker det är kul att se dem ge upp, utan för att jag hatar det tvåpartisystem vi börjar röra oss mot. Innan så hade vi i alla fall olika partier, även om blocktillhörigheten var ganska satt, men nu har (eller hade) vi verkligen två block som agerar som partier, det vill säga har ett gemensamt manifest och så vidare.

Jag hoppas att alliansen också splittras. Det troligaste scenariot är väl att Moderaterna börjar ta för mycket plats och att Fp börjar flirta för mycket med främlingsfientliga. Det skulle vara otroligt skönt om politiken kunde gå tillbaks till att handla om ideologi där varje parti får utforma sitt eget, istället för att som nu bara handla om saker som är så generella för högern eller vänstern att alla partier i de respektive blocken kan enas om det.

Dessutom så är det helt absurt att tycka att det är rimligt att miljöpartiet och vänstern ska samarbeta. De ligger fan väldigt långt ifrån varandra, då Vänsterpartiet är typ kommunister och miljöpartiet är någon slags surdegs-/hornstullsliberaler. Partierna i det blå blocket ligger varandra betydligt mycket närmre ideologiskt, eller i alla fall i den politik de säger sig vilja utföra.

Det rödgröna samarbetet kan nog ha en framtid om vänstern försvinner. Jag förstår inte vad de har att göra där, speciellt då många har uttalat att de struntade i att rösta rödgrönt eftersom de inte vill se vänstern i regeringen. Vänsterpartiet känns för tillfället mest bara oseriöst och opragmatiskt och stoppar nog dessutom upp den förnyelse Socialdemokraterna säger sig vilja genomföra. Det kommer liksom inte gå att modernisera socialdemokratin om man envisas med att samarbeta med kommunister.

Om straff som hämnd.

Jag läser debattartikeln rörande KD och läser följande:

Det är viktigt att personer som begår brott bestraffas och döms till straff som står i rimlig proportion till den kränkning av brottsoffret som brottet faktiskt utgör.

Detta är en syn på brott och straff jag tycker är djupt obehaglig.

I min värld så ges straff dels för rehabilitering av sjuk individer som begår brott, dels för att hålla vissa mycket farliga människor borta från samhället och dessutom finns de ju till för ett avskräckande syfte. Men att straffet ska ses som en institutionaliserad hämnd tycker jag är absurt.

Straffen ska ju finnas till för att ett tryggare samhälle ska skapas, inte för att brottsoffer ska få någon slags känslomässig kompensation, det har vi skadestånd till. Och samhällets dömande, dessutom.

Straffen ska inte ta mer pengar i anspråk än vad som krävs för att det här med trygghet ska uppnås, för fängelser kostar faktiskt, även om inte tänker på det. Och jag kan säga att jag inte vill att mina skattepengar ska gå till orimliga straff ur en samhällssynpunkt bara för att brottsoffer ska tycka att det känns skönt att gärningsmannen får vad han förtjänar.

I grund och botten är väl detta en typisk kristen, i alla fall djupt konservativ(och således också kristet influerad), ståndpunkt. Och det kan nog vara därför KD bemöts av så många ”fördomar”, helt enkelt för att det strängt taget inte är fördomar vi talar om, utan fakta.

Anton Abele är på riktigt ett hot mot demokratin.

Få har väl missat att 18 år gamla Anton Abele har kommit in i riksdagen (även om det ännu inte skett officiellt).

Här skriver Viktor Barth-kron om varför Anton Abele är ett hot mot demokratin, i själva verket handlar artikeln om att det är kasst att personvalssystemet inte fungerar emn det är hursomhelst läsvärt.

Nog om det, Anton Abele är nämligen i mina ögon ett verkligen hot mot demokratin. Inte Abele som enskild individ, dock, men de vindar som blåser i samhället som har fått honom att komma så långt.

Detta läste jag i dagens DN men jag hittar inte artikeln på nätet. Det är en liten intervju med Anton Abele.

Anton Abele menar att det är ett problem med kränkningar på nätet och att ”det inte var det yttrandefriheten var till för”. Jag antar att han i förlängningen kan komma att mena att yttrandefrihet endast ska gälla vissa givna uttalanden. Så är det förvisso redan, men när folk resonerar som Anton Abele riskerar det att komma sådana begränsningar i allt större grad.

Yttrandefriheten finns för att säkra demokratin. Visserligen är kommentarer om Anton Abeles haka knappast bärande för att demokratin ska fungera, men om man börjar rensa ut det man inte tycker att ”yttrandefriheten är till för” så har vi i slutänden ett samhälle där bara mysradikala åsikter får ta plats, som t.ex. att det är dumt att slå folk (ett uttalande Anton Abele har fått stor uppmärksamhet för).

Yttrandefriheten kan av naturliga skäl inte villkoras, helt enkelt av den enkla anledning att det inte ska vara en subjektiv fråga vilka uttalanden som är ”yttrandefriheten är till för”, det är ju det som är själva grundtesen i yttrandefrihet, att även människor med obekväma åsikter ska kunna komma till tals. En typisk obekväm åsikt är att Anton Abele har en stor haka, en obekväm åsikt i Tyskland på 40-talet var att Judar var lika mycket värda som andra människor och en obekväm åsikt i Sverige på 50-talet var att det är dumt att tvångssterilisera folk. För att sätta det i perspektiv, liksom.

Vidare tycker Anton Abele att man ska införa strängare straff för våldsbrott och säkert en massa andra brott. Det tycker han för att ”man ska bli straffad så mycket att man aldrig gör om det”. Det finns INGET, verkligen inte en enda jävla rapport som visar på att strängare straff minskar återfallsrisken eller den totala kriminaliteten i ett samhälle, snarare föreligger sambandet vara tvärtom. Att föra en sådan politik är inte bara korkat utan direkt oansvarigt.

Ja, detta är ju för mina kloka bloggläsare totalt uppenbara slutsatser, så jag behöver nog inte tjata mer om det. Men ett sorgligt faktum att att många tycker att yttrandefriheten kan villkoras till att endast innefatta åsikter som ”yttrandefriheten finns till för” och att man inte behöver se till forskningsresultaten för att dra slutsatser kring straffsatser. En sån person (och säkert flera andra) sitter just nu i riksdagen.

Den förälder som bryter kontakten med sin son på grund av hans politiska hemvist gör nog ett fatalt misstag.

Utanförskap och otrygghet främjar rasism. Det är en något de flesta är överens om.

I de enskilda fallen kan man se att människor som är utsatta, haft jobbiga uppväxtförhållanden och så vidare söker sig till extrema grupper där det finns tydliga hierarkier så att alla vet sin plats och där man dessutom ofta blir välkomnad med öppna armar, eftersom Sd och andra rasistiska grupper behöver allt stöd de kan få. Där man umgås med människor på grund av sina gemensamma åsikters skull, där man kan föras samman av ett gemensamt hat. Naturligt faller det sig också att människor som upplever att de misslyckats med sina förehavanden i livet letar efter syndabockar.

Om jag fick reda på att mitt syskon, mitt barn eller en vän var Sd-sympatisör så skulle jag inte svara med att bryta kontakten, jag skulle visa att jag tyckte om personen för den hen var men inte för den sakens skull respekterade henoms åsikter. Jag skulle försöka resonera med personen och komma fram till varför hen tyckte som hen tyckte. Helt enkelt för att jag tror att öppen dialog och förståelse är det bästa sättet att bryta extrema åsikter på. För den som blir utfryst så faller det sig naturligt att skapa egna grupper och syndabockar.

Detta betyder inte att man ska acceptera den andra partens åsikter, för det är en stor skillnad på att acceptera personer och åsikter. Du kan älska en person utan att älska vad den gör. Man måste kunna ifrågasätta utan att det ska ses som fientligt, för den som hyser en åsikt som hen också uttrycker ska vara beredd på att försvara den. Men om man tycker att de som är främlingsfientliga ska lyssna på en så måste man också vara beredd att lyssna på dem. Det funkar inte att skrika ”rasist” så fort någon ifrågasätter hur vi hanterar invandring, man måste erkänna de poänger Sd och andra har för att kunna föra en konstruktiv dialog. Det säger ju sig själv att den som inte är beredd att lyssna inte heller anses värd att ta hänsyn till.

Det är en svår balansgång, absolut, idag så pendlar vi mellan ytterligheter varav den ena är att Sd ska behandlas som vilket parti som helst trots att stora delar av befolkningen är aktivt emot dem och den andra är att Sd till varje pris ska ignoreras, att man inte ens ska ge dem minsta lilla utrymme eftersom allt de säger per definition är förkastligt. Ingen av dessa ytterligheter är rimliga. Vi måste se Sd och rasism för vad det är och granska allt de säger kritiskt, utan att för den sakens skull ignorera vad de säger. För hur mycket folk än försöker förneka det så finns det en anledning till att folk röstar Sd just nu, om alla var nöjda och glada så skulle det inte finnas ett behov av att finna en syndabock, och detta bör inte ignoreras.

Den förälder som bryter kontakten med sin son på grund av hans politiska hemvist gör nog ett fatalt misstag. Dels genom att stärka hans känsla av utanförskap, känslan av att tillhöra en missförstådd grupp och behovet av att söka sig närmre de som accepterar honom ”som han är”. Som jag sa innan: utanförskap och utsatthet stärker rasism, och vad kan vara ett större utanförskap än att bli utesluten från sin egen familj, att bli dissad av sin egen mor, som ska älska en för vem man än är. För det är väl det föräldrar är till för: att älska sina barn trots missbildningar, fetma, dåliga betyg eller konstiga åsikter.

Detta är faktiskt att gå för långt.

Det här är fan att gå för långt. För det första fattar jag inte varför det hållas gudstjänst för de som ska arbeta i regering och riksdag om vi nu är så jävla sekulära? (svaret: för att det är en myt att kyrka och stat är åtskilda i Sverige) Nu kommer det väl vara en massa människor som tycket att det ”trots allt är en del av det svenska kulturarvet med kristendom” men det är för det första inte sant och för det andra inte relevant. Jag hade tyckt att en liten offerritual i typisk asatrosstil hade varit lika malplacerad, det passar sig helt enkelt inte att ägna sig åt religion eller nån slags vidskepelse när man sysslar med politik i ett så kallat sekulärt land.

Om man nu nödvändigtvis ska ha detta ofog så ska det vara just en ritual, inget annat. Partierna får gärna göra vad de kan för att gå emot Sd och minska deras inflytande men man ska inte göra om något som i det ”sekulära” Sverige ska vara en trevlig liten tradition till ytterligare en arena för dem som redan har makten att få sina åsikter lyfta. Då börjar man komma närmre det som verkligen kan räknas som mobbing av ett politiskt parti, det vill säga att hoppa på dem i helt ovidkommande sammanhang där de inte ens yttrar sig. Det är typ som att låta Sd-ledamöter ha speciella ingångar till riksdagen eller speciella mindre bekväma stolar för att vara elak, det passar sig inte i en demokrati.

Göran Hägglund tycker till:

– Det är en skandal. Det var extremt olämpligt att i Storkyrkan, i kungliga familjens närvaro, resa sig upp och gå.

Men åh nej, ett riksdagsparti vanhedrar inte bara kristendomen utan även Sveriges konung genom att agera såhär. Gu vad hemskt! Jag som alltid tyckt att alla politiker ständigt ska visa respekt och vördnad inför konungahuset och kristendomen, som har gjort så mycket gott för vårt land.

– När de lämnade visade de upp sig som de som biskopen pratade om.

Men som om det inte var uppenbart? Inte för att Sd är ett rasistiskt parti, utan för att Eva Brunner talade om demonstrationen mot Sd när hon sa att flera tusen männsikor har samlats för att ”ropa ut sin avsky mot de som gör skillnad på människor”. Vad jag vet så var det ingen annan demonstration där folk ropade ut sin avsky mot de som gör skillnad på människor igår kväll, i alla fall ingen som flera tusen deltog i. Att försöka förneka att detta var ett direkt påhopp på Sd är sandlåderesonemang, ungefär som att det fanns en enda människa som inta fattade vad Eva Brunner syftade till.

Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor.

Det är så himla uppenbart att detta handlar om Sd, och att Eva Brunner tog partipolitisk ställning. Det är under inga omständigheter okej och jag tycker att Jimmie och Co gjorde helt jävla rätt i att resa sig upp och gå. Även om det var inför kungen och allt.

Det farliga är inte alltid det mest extrema, det farliga är det som får tid att växa medan vi kollar åt ett annat håll.

Detta är nog det vettigaste jag läst angående Sd i media på ett bra tag.

Själv har jag flera gånger upprört mig över att man bara ser huruvida Sd kommer över fyraprocentspärren eller ej. Det enda som spelar roll är hur många röster specifikt Sd får, inte hur opinionen och retoriken i övrigt ser ut. Jag har innan skrivit om att vi redan har ett främlingsfientligt parti i riksdagen och att man borde sluta se det så jävla svart och vitt utan fatta att det finns gråtoner på främlingsfientlighetsskalan.

Det viktiga är ju trots allt inte vilka partier som sitter där dem sitter, utan varför de gör det och vilka människor som har röstat fram dem och varför. Om det finns ett problem med en utbredd främlingsfientlighet så bör vi fokusera på att ändra folks attityder, inte  på att motarbeta Sd i riksdagen, även om det givetvis också är viktigt.

Vad man glömmer i allt tjafs om utskottsposter och stödpartier är att det finns riktiga människor som faktiskt har röstat på Sd, som faktiskt håller med dem. Är det inte dem som i slutänden påverkar detta? Dessutom har hela retoriken i den politiska debatten mer  och mer dragits åt att man ska ha så kallad ”ordning och reda”, ställa krav (är att bry sig) och strängare straff. En sån politik drabbar alltid de svagare grupperna i samhället och nog fan kan man räkna invandrare till dem.

Även om man inte rakt ut säger att Islam är som nazism och det största hotet mot västvärlden så kan man föra en politik som i sitt utslag missgynnar invandrare och det är det vi går mot i samhället. Även om folk inte per definition tycker att folk med annan hudfärg är mindre värda så vill man inskränka invandrares utrymme att utöva sin kultur, man vill ta ”hårdare tag” mot folk som inte sköter sig trots att det inte finns några som helst vetenskapliga belägg för att det är en effektiv metod (snarare motsatsen) och det är ju där främlingsfientligheten börjar. I en önskan efter att människor ska ”göra rätt för sig”, i en oförståelse för att folk kan ha trauman och problem och i en önskan efter likriktning och absurd trygghet. Sån politik slår mot invandrare.

Jag skulle nog kunna övertyga dem flesta till att delar av Sd:s politik är bra om jag bara hade rätt ingång i diskussionen. Många tycker att saker som hårdare krav är fina grejer, många tycker att ”i Sverige ska man tala svenska” men inser inte att det är precis det som är främlingsfientlighet. Människor som tycker att folk gärna får vara mörka i hyn och fira ramadan och andra helt ofarliga traditioner, så länge de inte stör och så länge de har jobb och talar bra svenska. Sådana personer identifierar sig inte som främlingsfientliga eftersom de inte per definition tycker illa om just invandrare. Men å andra sidan: vem gör egentligen det? Det är bara extremt efterblivna nynazister som tycker att det är hudfärgen och endast hudfärgen som räknas, vanlig rasism ser inte ut så.

Så jag kan inte annat än hålla med: vi måste acceptera att Sverige inte är den toleransens fanbärare som vi vill få det att framstå som. Vi måste definiera vad främlingsfientlighet egentligen är, vilken retorik och politik som drabbar invandrare. Vi måste sluta se det som att främlingsfientliga bara är personer som vill ”spöa negrer” och föra en seriös debatt om vad som kan räknas som främlingsfientligt och inte. För det farliga är inte de mest extrema, det farliga är det som långsamt smyger sig på, det vi inte märker. Och vad som är ännu farligare är det extrema som får oss att vända våra blickar bort från det smygande, alltså precis det Sd är.

Mänskliga rättigheter kan inte villkorliggöras.

I EU-konventionen står det att alla medborgare ska ha rätt till en massa saker, bland annat att utöva sin religion. När burkaförbud kommer på tal tycker många att man inte behöver ha burka för att utöva sig religion, vissa menar att burka är en kulturell symbol och inte en religiös och att den därför inte bör respekteras i samma utsträckning, vissa menar att burka är ett så starkt förtryck för andra saker vi tror på, som jämställdhet, att rätten att bära den kan ställas under nyttan av att inte ha den i samhället.

Det är också ett brott mot de mänskliga rättigheterna att utesluta Sd-anhängare från facket, ty facket är ingen vanligt organisation där man kan välja lite hursomhelst vilka man vill ha med, fackföreningar är tvärtom en av grundpelarna i demokratin som den ser ut idag. På samma sätt som man som brevbärare inte kan vägra dela ut Sd:s reklam, eller som valarbetare inte kan välja att diskriminera dem valsedlar man inte gillar, så kan inte facket strunta i att ge folk med vissa åsikter sitt skydd på arbetsplatsen.

De flesta är vid frågan ”tycker du vi ska ha yttrandefrihet, åsiktsfrihet, religionsfrihet och församlingsfrihet?” rörande överens om att det är precis så det ska vara, att friheterna ska finnas alltså. Problemet verkar ligga i hur man definierar dessa friheter. Många tycker att de som önskar böra bruka måste prioritera, alltså välja mellan att antingen utöva sin religion eller ta del av en förmån som vi har medborgerlig rätt till att ta del av.

Religionsfrihet eller åsiktsfrihet ska inte tolkas som rätten att vara troende eller ha en åsikt inom hemmets väggar eller tillsammans med andra likasinnade, ty det är en rättighet som dels redan faller in under rätten till privatliv och om religions- eller åsiktsfriheten skulle innebära endast det så skulle den vara totalt överflödig. Religionsfrihet bör snarare tolkas som rätten att utöva sin religion var och när som helst (givetvis utan att skada andra eller störa den allmänna ordningen, som man till exempel hade gjort med böneutrop fem gånger om dagen) utan att för den sakens skull bli uteslutet ur sammanhang som annars är våran rätt att delta i. Skolan är ett sådant sammanhang och därför kränker burkaförbudet religionsfriheten.

Om man tycker att burkaförbud är okej för att folk ändå kan välja om de ska gå i skolan eller ej (inte grundskolan, men vad jag vet så finns det inte en enda niondeklassare som har burka) har man missförstått konceptet frihet och demokrati. Vi är alla fria om vi väljer att stå utanför samhället, om jag önskar springa omkring i skogen så kan jag göra det och vara fri att bära burka när jag gör det (inte riktigt kanske, men ni fattar poängen). Friheter ska inte diktera vad vi är fria att göra om vi verkligen verkligen ger upp allt annat till förmån för det, friheter ska diktera vad vi får göra samtidigt som vi ingår i samhället med alla dess fördelar. Om man skulle utgå från något annat så skulle dessa friheter inte vara något värda.

Hur man än vrider och vänder på burkaförbud i vilket sammanhang som helst (utom när man av andra skäl är tvungen att kunna identifieras, som på banken eller i domstol) så strider det emot FN:s och EU:s konvention kring mänskliga rättigheter och därmed mot två skrivelser som är sjukt högt respekterade och anses ha ett stort politiskt inflytande och ofta åberopas som argument när man debatterar. Att urholka de mänskliga rättigheterna och få frihet till X att betyda vad jag har rätt till att göra i min ensamhet eller på bekostnad av att delta i förbund och förmåner som är av samhället givna är mycket farligt, för det leder till att mänskliga rättigheter inte betyder något alls. Dessa rättigheter ska inte vara möjliga att kompromissa bort, i sådana fall hade de knappast varit rättigheter vi talade om.