Etikett: feminism

Man kan väl bli objektifierad oavsett kön?

Att reklamen med Boxermannen iförd endast kalsonger blev fälld av RO väcker reaktioner.

Jag har läst flera blogginlägg som handlar om att detta är ”fel” eftersom kvinnor objektifieras varje dag i reklamen.

Så nu reagerar killarna? Att pinnsmala redigerade falska ”perfekta” bilder på tjejer finns överallt, varenda gathörn, varenda busshålls plats det gör inte så mycket. Men nu när det kommer en på en kille med massa muskel (tecknad dessutom) så är det diskriminering för killar? visar upp en falsk syn hur killar ser ut? jasså och det gör det inte på tjejerna då menar ni?

Eller såhär:

Visst är det så att kvinnor också framställs som sexobjekt, men RO fäller ju sådana reklamer hela tiden! Vad skulle RO ha gjort? Sagt såhär kanske: ”ja, visst är denna reklam objektifierande men det spelar ingen roll eftersom tjejer blir objektifierade så ofta”. För att upprätthålla någon slags maktbalans mellan könen?
Ska vi behöva ta upp den ”andra sidan” av debatten så fort någon kille utsätts för stereotypt kvinnlig diskriminering? Vad skulle egentligen syftet med det vara? Fel är väl fel oavsett vilket kön personens som drabbas har?
Jag tror att det är det här tankesättet som ligger bakom att så många män känner sådana agg inför ”feminister”. För många som kämpar för kvinnors rättigheter förlöjligar det faktum att män också kan utsättas för jobbiga grejer.
Det är inte heller helt ovanligt att folk har någon slags ide om en smärtbalans som ska finnas mellan könen, alltså att killar ska lida för att tjejer gjort det. Det är ett mycket destruktivt sätt att resonera på, för människor är trots allt människor oavsett kön.
Jag tycker att det är upprörande att man på det här sättet förlöjligar att det finns killar som faktiskt känner sig kränkta av den här reklamen med motiveringen att tjejer också blir utsatta för detta. Vi skulle kunna diskutera hela konceptet att fälla reklam för att den är ”objektifierande” men om vi har en lag så ska den gälla lika för alla, oavsett kön. Vilket automatiskt leder till att fler reklamer med tjejer fälls eftersom fler reklamer med objektifierade tjejer finns.

Kom tillbaka när du uträttat något för världen själv.

Återigen detta inlägg hos Bloggkommentatorerna om modekritik. Under så har en tjej vid namn Hanna skrivit följande.

Jag tycker att det roligaste med alla de här modebloggarna är liksom att de tar sig själva och det de gör på sådant jävla stort allvar, som om det vore något viktigt liksom?

Ursäkta, men det är väl klart som fan man tar sitt jobb och sina intressen på allvar. Hur ska man annars göra? Skriva: ”tihi, detta är ju egentligen inte viktigt och lilla jag är ju bara en dum oviktig modebloggerska men jag tyckte denna tröja var ganska så fin”. Ständigt förminska sig själv, sina inkomst och sina intressen?

Jag hatar detta förakt mot typiskt kvinnliga intressen. Ingen skulle skriva samma sak om en snubbe som bloggade om typ datorer eller spel, men så fort det kommer till traditionellt kvinnliga intressen så ska det ständigt nedvärderas. Det är så jävla idiotiskt att jag inte blir klok.

En av anledningarna till att jag bloggar dagens outfit är att jag vägrar se ner på mina egna intressen. Jag vägrar anpassa innehållet i den här bloggen efter vad som är coolt och rätt. Av samma anledning myglar jag inte med att jag ser på Gossip Girl och Desperate Housewifes.

Jag vägrar ta avstånd från kvinnlighet för att skaffa mig respekt i manssamhället. Verkligen vägrar. På ett sätt är det en av de bästa sakerna man kan göra som feminist (och som människa): att stå för sig själv och ens intressen, oavsett vilket kön attributen ”tillhör”.

För övrigt så blir jag i allmänhet så irriterad på folk som måste klargöra hur oviktiga folks intressen är. Jaha, tänker jag. Vad fan ska jag använda informationen att det jag bryr mig om är oviktigt till? Tackar ödmjukast för att du berättar för mig att mitt engagemang är helt oviktigt.

Jag får överlag intrycket att det handlar om människor som inte själva gitter ta sig något för och därför måste ägna sig åt att kategoriskt dissa alla som uträttar något. Lätt sätt att slippa undan tvånget att aktivera sig, att tycka att alla som gör det suger på ett eller annat sätt.

Sen kan man ju fundera på hur jävla relevant och viktigt det är att sitta och dissa folk i Bloggkommentatorernas kommentarsfält också. Kom tillbaka när du uträttat något för världen själv.

Jag vägrar spotta på min egen kamp en gång till!

Zettermark, eller Zäta, är en av mina favoritbloggar. Cool feminist som skriver otroligt vettiga inlägg, alltid välskrivet och tänkvärt. Här skriver hon om hur man ska tackla antifeministiska argument och exemplifierar det med en person som skrivit ett ”skämt” på facebook om hur mycket hen hatar genusfrågor på tentan. Läs inlägget, det är en bra guide till hur man kan agera i liknande situationer.

Ett otroligt vanligt argument från antifeminister är ju det gamla tjatet om att det måste gå att skämta om allt. Jag har allvarligt talat inga problem med att folk skämtar men att säga att en totalt osmaklig kommentar är ett skämt är inte en godtagbar ursäkt för att vara ett svin. Nån kan säga att det är ett skämt att ta mig på brösten, det är inte mer okej för det. Jag minns så många gånger i min ungdom när man har varit ”tvungen” att tycka att sexistiska skämt är roliga för att kunna smälta in i en grupp. Hur man har skrattat när nån har sagt att man inte har samma ”rätt” till något för att man är kvinna och således en idiot. Det är säkert menat som skämt, men om man skämtar hela tiden så blir det tillslut allvar. Även om det är ett skämt så är det fortfarande exkluderande.

Folk använder skämt som ett skydd för sina åsikter. Så fort något visar sig vara opassande eller upprörande så bortförklarar man sig med att det är ett skämt. Man kan till exempel säga att man hatar feminister och sedan säga att man egentligen bara ”drev” med ”synen” på feminister. Men man har fortfarande sagt det man sade, och det var då rakt inte uppenbart att det var ett ”skämt” från första början. Att det är ett skämt är något man drar fram som ett ess ur rockärmen när det börjar bli jobbigt, vilket leder till att det som opponerar sig blir förminskad eftersom hen inte fattade att det var ett skämt, alternativt inte har nån ”humor”. Om man inte opponerar sig får ”skämtet” stå kvar där, helt utan skämtsamma undertoner och bidra till det antifeministiska klimatet. Hur man än gör så förlorar man.

Men framförallt är detta eviga skämtande och distanstagande ett sätt att förminska dem som faktiskt bryr sig om saker på riktigt. Vår kamp spottas på och skrattas åt av människor som inte ens kan stå för vad dem tycker. Genom att ständigt skämta bort allt så gör man allvaret till något löjeväckande, och till slut kommer ingen kritik att tas på allvar eftersom den bara är ett tecken på att man saknar humor. Denna totala brist på allvar kan vara ett av de farligaste vapen vi som faktiskt bryr oss om saker har emot oss. Det är en förminskningsteknik som heter duga, för ingen vill väl vara tråkig? Att sakna humor och ta saker på allvar är typ den största synden i vårt samhälle.

Jag inser nu att jag gjorde fel när jag skämtade om att jag är kvinna. Jag skulle inte ha skrattat med, jag skulle ha opponerat mig. Det gör jag alltid nu för tiden. Om nån tycker att jag är en jävla bitterfitta, så tyck det då! Jag kunde ärligt talat inte bry mig mindre. Det viktiga är att inte själv förlöjliga de saker man bryr sig om, för då har man genast förlorat. Jag vägrar spotta på min egen kamp en gång till!

Om feminism.

Hanna Friden har som vanligt fått en galen ”antifeminist” på sig. Han tycker att feminsim är en djupt mansfientlig ideologi, vilket såklart är skitsnack. Men jag tänkte passa på att skriva lite om en vanlig missuppfattning rörande feminism.

En vän till mig tyckte att man skulle strunta i att tala om ”mäns våld mot kvinnor” och istället tala om ”våld” i allmänhet och lägga ett fokus på att bekämpa det. Han har förvisso helt rätt rörande att man ska bekämpa våld överlag, men anledning till att man talar om ”mäns våld mot kvinnor” och ser det som lite extra viktigt att lägga fokus vid är för att man tror att det är sprunget ur en samhällsstruktur är män förtrycker kvinnor.

Det är det som är att vara feminist: att tro att det finns en struktur i samhället som gör att kvinnor får nackdelar gentemot män och att tycka att den här strukturen är av ondo. Strukturen kallas med ett annat ord ”patriarkatet”.

Många ”antifeminister” tycker att man istället för att kalla sig feminist ska kalla sig humanist. Humanist i den här kontexten åsyftar, som jag förstått det, att man inte bara tycker att kvinnor och män ska vara jämställda, utan att alla ska vara jämställda på alla nivåer. Jag tycker att varje ojämlikhet som drabbar människor är värd en egen teoribildning och en egen diskussion kring vilka maktstrukturer som ligger bakom. Om man bara skulle säga att ”alla ska vara lika mycket värda” utan att definiera vari de största ojämlikheterna låg så skulle man inte komma nånvart, eftersom maktanalys är grundläggande för all typ av bekämpning av ojämlikhet.

På samma sätt säger folk att man ”inte borde tjata om kön utan se alla som individer”. Detta är helt sant. Få feminister tycker något annat än att alla ska ses som individer (förutom de spån som tycker att underbaraClara är ”ett hån mot feminismen” bara för att hon gillar att baka bullar). Grejen är att vi lever i ett samhälle där det finns en massa olika maktstrukturer som måste bekämpas för att vi ska kunna ses som individer. Patriarkatet är en av dessa maktstrukturer. Att invandrare diskrimineras är en annan.

Många kritiserar oss feminister och säger att vi vill förtrycka män eller att vi struntar i alla andra grupper som är drabbade av missförhållanden. Att feminister vill förtycka män är inte sant, vi vill bara utjämna maktbalansen män och kvinnor emellan. Att vi struntar i andra missförhållanden är en kritik som är helt orimlig. Det är väl bara naturligt att man bryr sig om de strukturer som drabbar en mest eller som man kan mest om. Ungefär som att det finns människor som kämpar för invandrare eller underklassen så kämpar vi för kvinnorna. Det lustiga är att den här kritiken bara riktas mot feminister. Jag har aldrig hört nån säga att t.ex. antirasister är dåliga för att de inte bryr sig om klasskampen. Det är i alla fall mycket ovanligt.

Man kan inte kalla sig feminist utan att tro att det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor, för det är faktiskt det som är den primära innebörden av ordet. Om man bara tycker att ”alla ska vara jämlika” är man kanske ”snäll” men man är inte feminist.Därför kan man inte kalla sig humanist istället för feminist, för det är liksom inte samma sak.

Men tillbaks till exemplet. Man kan förvisso tycka att det är fel att lägga mer fokus på att bekämpa mäns våld mot kvinnor eller kanske till och med förneka att något sådant existerar, men om du är feminist så kan du inte byta ut fokuset på ”mäns våld mot kvinnor” till ”våld”, för då vore det inte feminism längre. Det är liksom det är är hela poängen.

Förresten svarade jag på några frågor om feminism till sidan tjejkraft. Finns att läsa här.

Min arg-kurva har inget att göra med hur mycket jag får ligga, mer om hur dumma i huvudet folk är.

Min headline är ju den rabiata orakade flat-feministen Fanny. Jag gillar den, men funderar på att byta. Idag tänkte jag i alla fall berätta hur den kom till.

En av mina absoluta hatåsikter är människor som tycker att folk som är sura ska skaffa sig ett ligg. Detta riktas framförallt mot feminister vars ”hat mot män” sägs bero på att de inte har fått kuk. Det är vidrigt.

I alla fall så fanns det en tjej som bloggade. Hon var ganska dum i huvudet, en skön sexig tjej som gillade öl och att ”hänga med grabbarna”. Hon tyckte det var soft å knulle och att killar är så himla mycket skönare och vettigare än tjejer Ni vet vad jag menar. Hon hade i alla fall skrivit ett inlägg om nån sur tant hon kommit i kontakt med, jag tror det var hennes granne som hade klagat när de spelat hög musik sent en vardagskväll eller så (en enligt mig helt rimlig sak att vara arg över). Till denna text hade hon satt en skämtteckning med nån sur ”feminist” som bar på ett plakat där det stod något om att hon var sur för att hon inte fått kuk.

Jag kommenterade detta och skrev ett inlägg om det (dock utan att länka till henne eller på något vis hänga ut henne) varpå hon skrev ett långt inlägg om hur ful jag var, att jag troligen aldrig fått/kommer få knulla i hela mitt liv och döpte om mig till den rabiata orakade flat-feministen Fanny. Därav namnet.

Tänkte på detta när jag läste slutkläm och rubrik till Tyras inlägg Se till att få er ett ligg. Nu kan jag väl hålla med om att det var lite omoget av folk att reagera så starkt på Tyras inlägg om förbud för unga att skaffa barn, men jag tror inte att det har med deras sexliv att göra. Min arg-kurva har i alla fall inget att göra med hur mycket jag får ligga, utan mer om hur dumma i huvudet folk är.

Hanna Friden skriver bra om Tyra också. Håller helt med om att hon verkar vara en omogen idiot och oförmögen att at kritik.

En liten tanke om feminism såhär innan jag måste rusa bara.

Jag har nog aldrig träffat en människa som är emot att alla ska ha lika rättigheter, kvinnor som män. Det är enligt min erfarenhet extremt ovanligt att man tycker så i Sverige.

Det motstånd jag däremot ofta stöter på är människor som inte köper feministisk verklighetsbeskrivning, alltså människor som förnekar att det finns en skillnad i hur män och kvinnor behandlas, eller förnekar i varje fall att detta till stor del beror på sociala konstruktioner snarare än reella biologiska skillnader.

De enda antifeminister jag stött på är människor som antingen bara missuppfattat begreppet feminism som kvinnovälde eller människor som förnekar existensen och vikten av sociala strukturer i största allmänhet. Därför borde fokus ligga på att övertyga folk om att den feministiska verklighetsbilden stämmer, det vill säga att vi lever i ett patriarkat, att män och kvinnor fostras in i olika roller och så vidare, snarare än att försöka få folk att tycka att alla är lika värda. För det tycker dem flesta redan, och dem som motsätter sig det är ju fan redan långt bortom gränsen för vilka som är värda att ens lägga energi på att tala med.

”Män är ju också förtryckta”.

Mitt absoluta hatargument mot feminister är att ”det också är synd om män”. Förutom att kvinnor är mycket mer förtryckta än män i allmänhet så undrar jag bara: säger du till folk som kämpar för ett klasslöst samhälle att det är synd om överklassen också? Säger du till dem som kämpar för svartas rättigheter att det också är synd om vita? Säger du till dem som är emot monarki att det faktiskt är synd om kungen också?

NEJ! Ingen skulle någonsin säga så, för det är i grunden helt orimligt att tycka att människor som kämpar för en specifik grupps rättigheter automatiskt ska kämpa för alla gruppers rättigheter. Då skulle ju hela konceptet upplösas, eftersom ingen människa kan se till alla gruppers svagheter hela tiden. Av nån anledning dyker det här argumentet bara upp när man talar om feminism, konstigt kan jag tycka.

Diskutera gärna mäns våld mot kvinnor, men varför detta tjat om överfallsvåldtäkter?

Våldtäkt är ju typ allas favoritämne. Mammor älskar att moralisera kring det, ”unga tjejer” varnas för det och det debatteras hela tiden huruvida det är moraliskt eller ej att lägga upp listor med antivåldtäkts-strategier.

Det sägs ofta att ”en kvinna ska kunna springa naken på stan utan att bli våldtagen” och detta stämmer förvisso absolut i sak, men jag börjar genast tänka på en grej min mamma sa till mig när jag gick mitt ut i gatan utan att se mig för för att det var grön gubbe: ”om det kommer en bil är det inte den som blir till mos”. Helt enkelt: det spelar knappast någon större roll vem som har ”rätt” om du faktiskt blir våldtagen.

Man jag tänker också på ett rån jag hörda talas om när jag var liten. En man var  på väg hem från krogen och stött på något bråkigt gäng som han dessutom var ensam med, då han viftade med en massa sedlar framför dem och gjort nån slags grej om hur rik han var. Givetvis blev han rånad och rånarna blev dömda. Om samma provokation hade skett är det gällde våldtäkt (typ att tjejen lyft på kjolen och visat sina sexiga trosor) så hade det nog inte ens setts som ett brott. Nu är det väl inte två situationer som låter sig jämföras hur som helst, men poängen kvarstår. Oavsett om en kille har ”muckat gräl” och sedan fått sk bögspö som en konsekvens av det så räknas det i rätten som bögspö, dock med vissa förmildrande omständigheter.

Gränsen mellan våldtäkt och inte våldtäkt är dock betydligt mer diffus, vilket har sin uppenbara förklaring i att gränslandet gällande vad som är konsensuellt och inte när det gäller sex faktiskt är betydligt mycket större (ganska få får bögspö konsensuellt). Jag tror att den största anledningen till att kvinnor uppmanas till att skydda sig själva på det här sättet är misstron inför rättsväsendet gällande våldtäktsfall. Visst är det trist att ansvaret skjuts över på kvinnorna men samtidigt så måste man tänka praktiskt, för det är ju trots allt bättre att inte vara våldtagen än att vara det. Däremot så är den här typen av listor irrelevanta av helt andra skäl:

Jag tycker absolut att det är rimligt att i högre utsträckning börja tala om vad kvinnorna själva kan göra mot ”mäns våld mot kvinnor” men detta ska inte handla om överfallsvåldtäkter. Det är dels onödigt eftersom rättsväsendet faktiskt gör sitt där: det råder sällan tvivel om att den utsatta kvinnan faktiskt blev våldtagen, ingen seriös jurist skulle komma och hävda att hon hade betett sig inbjudande på sin ensamma lilla tur hem genom parken. Dessutom sker en så extremt liten del av det sexuella våldet på det sättet att det blir totalt irrelevant om man ser till helheten och sist men inte minst så är de eftergifter man måste göra i sin frihet för att garanterat inte utsättas för övergrepp så stora att det vore en katastrof för jämställdheten och den allmänna trivseln om alla kvinnor tänkte så (och en katastrof för den enskilda individ som tänker så likväl).

Den här typen av upplysning ska istället ske rörande mäns våld mot kvinnor i relationer, där det mesta våldet faktiskt sker. Jag tror det kan vara till stor nytta att lära sig känna igenom problematiska beteenden hos mannen och hos sig själv. Så fort du är medveten om vilka mekanismer som leder till ett visst (negativt) handlande så är du mer benägen att fjärma dig från det, det är helt enkelt till stor nytta att känna till lite grundläggande brottofferspsykologi. Detta betyder inte att ansvaret ska läggas från mannen (som misshandlar) till kvinnan (som inte lämnar trots misshandel), men det är fortfarande av godo att så många kvinnor som möjligt undviker att stanna i destruktiva relationer.

Jag tror dessutom att det grundläggande samhällsproblemet skulle minska om kvinnor i högre utsträckning kände till vilka mekanismer hos dem själva som gör att våldet kan gro, för om män i allmänhet förväntar sig att kunna behandla kvinnor som crap och fortfarande behålla relationen med dem så leder det självklart till en viss attityd i samhället. En av dessa mekanismer är faktiskt att man skyller på sig själv snarare än gärningsmannen, alltså precis det vi kan se i den här debatten. En bättre kunskap om detta skulle alltså snarare leda till att ”skyll dig själv”-mentaliteten försvann.

Det jag vill ha är en nyanserad debatt om vad det är som ligger till grund för att könsrelaterat våld, alltså sexuellt våld eller våld i relationer, kan gro i vårat samhälle. Till exempel vad det är för psykologiska mekanismer som ligger bakom att en kvinna inte lämnar en man som slår henne och varför man tenderar att lägga ansvar på offren istället för på gärningsmannen när de gäller just den här typen av brott. Det finns få saker som är så väldokumenterade inom psykologin som just detta.

Att göra som folk ofta gör nu och bara ser till vad det är som får män att begå sådana här hemska handlingar utan att se till vad det är som får kvinnor att acceptera dem är dock att banalisera problemet.  Jag tror inte att nån mår bra av att helt lägga över sin säkerhet i en förhoppning att ingen kommer skada en.

Ett lästips är Livs Strömquists serie Jag tänker på Whitney som handlar om just vad som får folk att stanna i en destruktiv relation. När jag läste den gick det upp lite av ett ljus för mig, för jag kände igen precis varenda liten detalj från hu ren vän till mig hade agerat under en av hennes relationer. Kusligt.

OBS: Nu kommer nån säkert blir arg för att jag skriver om mäns våld mot kvinnor, alltså om män som förövare och kvinnor som offer. Jag vet att kvinnor är elaka mot män också så samma resonemang kan appliceras omvänt, så känn er fria att läsa detta som en text om X:s våld mot X (där X kan bytas ut mot vilken könstillhörighet ni nu vill) om ni så vill.

Därför läser jag Kissies blogg.

Bloggkommentatorerna skriver om skräpkultur, och frågar sig varför vi läser skit som Kissies blogg eller kollar på Kungarna av Tylösand, de menar att det är för att det är soft att sitta och skratta åt saker.

Jag läser Kissies blogg. Det är inte så att jag bara går in på den slentrianmässigt då och då, jag läser den med intresse flera gånger om dagen. Jag har även läst Blondinbella, men tycker att hon har blivit präktig och tråkig.

Jag ser inte Kissie som en förebild, inte som en god debattör, jag tycker hennes kläder är fula och jag tycker inte hennes liv är avundsvärt. Kissie är ingen förebild för mig, men hon är inte en person jag ogillar heller. Jag ser inte ner på henne, jag skrattar inte åt henne (okej, det gör jag ibland, men inte i normalfallet), jag ondgör mig inte över hennes operationer eller bloggräl. Jag finner inget sadistiskt nöje i att läsa Kissie blogg, jag sitter inte och rättfärdigar mig och känner att ”jag är åtminstone bättre än Kissie”.

Så varför läser jag? Jag vet inte, men av någon anledning är jag genuint intresserad av Kissie som person. Av vad som sker i hennes liv, av hennes åsikter kring saker och ting.

Jag läser också stora mängder tjejtidningar. Detta är inte för att jag inbillar mig att jag ska lära mig något nytt, få nya spännande sextips eller liknande, jag har fattat att det ändå aldrig kommer något nytt så jag brukar till och med köpa begagnade snarare än nya, för det är ett så mycket billigare pris för samma skit. Jag vet en massa bra tidningar jag skulle kunna läsa istället, en massa bra bloggar jag skulle kunna lägga min tid på, och ändå läser jag cosmopolitan och Kissie. Varför? Dels för att det är så jävla skönt att bara lägga sig ner och läsa utan att känna att man behöver prestera ett skit. Man behöver varken analysera, inspireras eller lägga på minnet, man kan bra glo. Men framförallt för att få en inblick i något annat.

Låt mig förklara: jag har alltid varit en analytisk person. Jag har alltid varit intresserad av att lösa problem, analysera, härleda problem logiskt, värdera bra och dåliga argument mot varandra och så vidare. Samma sak med mina vänner. Folk kollar konstigt på caféer för att vi diskuterar konstiga intellektuella grejer som politik med ett på tok för stort intresse för vår ålder. Att diskutera är lite av en hobby för mig.

Jag säger inte att jag är nåt jävla geni, men saker som de flesta i min ålder bryr sig om och bekymras över är frågor jag själv inte behöver minsta lilla hjälp med att nå insikt i för att jag så ofta tänker på dem, intressen som gemene man har är för mig konstiga gåtor. När jag ser paradise hotel eller läser Kissies blogg så fascineras jag. Att människor kan vara så jävla annorlunda i förhållande till mig, jag begriper det inte. Att människor kan vara tillsammans, fulla, en hel månad utan att bråka om politik en enda gång. Det skulle vara en omöjlighet i mina kretsar.

Skräpkultur är för mig en kanal till verkligheten. Verkligheten som ligger utanför mig och min lilla krets av vänner. Det är ett enkelt sätt att se hur folk kan ha det, hur de kan resonera, vilka värderingar och ideal de kan ha och vilka intressen de har. Det är viktigt att ta del av sånt också. Man skulle ha en ganska fattig referensram om man aldrig tog del av sånt som inte ligger i ens omedelbara intresse.

Man måste vidga sina vyer, inte bara ta del av finkultur utan också se till skräpet. Det anses oroväckande ofta beundransvärt att vara obrydd av pöbelns intressen, att sätta näsan i vädret så fort något vulgärt eller, ve och fasa, mainstream diskuteras. Jag har några avlägsna vänner som alltid värderar allt utifrån hur mycket det intresserar dem eller ej, så fort ett ämne de inte är intresserade av diskuteras så stänger de av. Behöver jag ens säga att det är de som är de mest inskränkta personerna i min umgängeskrets.

Idag diskuterade jag lägligt nog kulturelitism med min farsa. Det finns många som försöker göra en uppdelning mellan finkultur och fulkultur, där finkultur är ”ha på sig något lätt och dansa klassisk rysk balett” och fulkultur är bloggar, skräptv, allt som är underhållande och lättillgängligt i princip. Hur fin en kulturform är bestäms i mångt och mycket av hur svår den är att tillgodogöra sig, ju svårare desto finare. Jag tycker att dessa definitioner faller ganska platt, men trots det så har folk ganska strikta uppfattningar om vad som är finkultur och fulkultur. Som en motreaktion på detta finns det många som intellektualiserar saker som klassikt ses som fulkultur, bland annat sport (framförallt fotboll) och mode, jag intellektualiserar bloggar.

Men kulturen ska inte bara upplysa i sig själv och stå för sig själv, den kan också säga oss något viktigt om vår samtid. Kanske ägnar jag mig åt hårklyverier när jag analyserar Fokis framfart till det absolut största bakslaget för kvinnokampen som skett i bloggvärlden, när jag upphöjer Kissie till en fantastisk ikon och när jag ser Tyra Sjöstedt och Kenza som i det närmaste demoner, fruktansvärda kvinnor som inte gör annat än att förstöra. Kanske lägger jag för stor vikt vid det, men jag tror inte det. Detta är vår samtid och jag kan bevaka den från första parkett. Jag vet precis vad som sker, precis vad folk tycker, precis hur debatten går, tack vare bloggvärlden. Kissie, Tyra, Kenza, Blondinbella och Foki är alla extrema versioner av människor som det finns otroligt många av, överallt. Och jag älskar att läsa om deras liv och åsikter, att försöka förstå det där som ligger så otroligt långt borta från allt vad jag är.