Kategori: Aktuellt

Men spela roll, det är väl fan samma jävla parti.

Jag är så trött på svensk skitpolitik. Mona Sahlin försöker måla upp nån bild av att det finns en avgrundsdjup motsättning mellan alliansen och de rödgröna, när det i själva verket är nästan samma skit. Det är ju ännu löjligare att säga att det står mellan välfärd och skattesänkningar, ungefär som om (1.)  allt bara handlade om hur mycket pengar det finns, och inte en gnutta om prioriteringar och resursoptimering, en sak som tycks vara helt bortglömd och (2.) moderaterna inte uttryckligen sagt att de inte ska genomföra några skattesänkningar utan satsa på välfärden.

Jag lackar på den här påstådda motsättningen mellan de olika blocken, jag inser att det enda som får folk att rösta alls är rädslan för något ännu värre vilket är tragiskt, men någonstans borde ju politikerna inse att när de enda de kan göra för att vinna röster antingen är att sno varandras frågor eller måla upp konflikter som inte ens existerar så borde de hitta på något nytt, hitta nya vägar. Men nej, samma jävla skitpolitik år ut och år in.

Kunskap och kritiskt tänkande är inga motsättningar.

Jag läste för drygt en vecka sen en artikel i DN om att den svenska skolan är dålig på att utjämna kunskapsklyftor mellan olika klasser. Det var en undersökning som gjorts mellan 20 olika I-länder (jag tror eu-länder), och Sverige hamnade på 19e plats. Nu vet jag inte exakt hur undersökningen var gjord, men det är hursomhelst mycket anmärkningsvärt att Sverige ligger så dåligt till, speciellt då vänsterblocket alltid har gjort en stor poäng av att det måste vara rättvist i skolan.

Jag ogillar starkt den distinktion många vill göra mellan en så kallad pluggskola med höga konkreta kunskapskrav och den så kallade flumskolan som främjar kritiskt tänkande och kreativitet. Det finns verkligen ingen som helst motsättning mellan kritiskt tänkande och kunskap, det är snarare så att kritiskt tänkande kräver kunskap (läs detta inlägg om blaj i fysikundervisningen).

Det är väldigt ovettigt, framförallt ur ett klassperspektiv, att lägga så mycket fokus på analyserande och ämnesintegrering, eftersom det tenderar att ytterliggare förstärka det ointresse och den alienation som redan finns hos många från ickeakademiska hem. Analyserandet i skolan är för närvarande som idrotten: det attraherar bara dem redan invigda, resten sitter på avbytarbänken, känner sig dåliga och skapar ett allt större förakt för hela spektaklet. Det är dessutom inte särskilt utmanade då det sällan görs någon bedömning av resonemangen bakom slutsatser, utan bara det faktum att man ”tänkt själv” är hela poängen. Det är inte för inte som ordet ”ordbajsa” är så vanligt i det allmänna elevvokabuläret.

Vilken befrielse det var för mig när jag läste filosofi och psykologi i gymnasiet; äntligen två ämnen där man satte ett värde på idehistoria och där teser skulle analyseras ur ett idéhistoriskt perspektiv, där man verkligen var noggrann med att det skulle finnas ett sammanhang. Innan dess och även efter var allt analyserande bara blaj, töntiga och säkert redan motbevisade teser man var tvungen att pressa ur sig för att få ett bra betyg.

Ett annat problem är att det omtalade fria tänkandet egentligen inte är så fritt, vissa åsikter är helt klart populärare än andra och vissa är ju till och med lagstiftat betygsbegränsande. Den elev som alltid tjatar om allas lika värde och tycker att allmän rösträtt är det häftigaste som finns är i princip garanterad ett MVG, i alla fall i grundskolan.

Faktum är att det effektivaste sättet att bli bra på att analysera är att ha en idéhistorisk grund att falla tillbaka på. De flesta politiska resonemang jag för faller tillbaks på antingen liberalt eller psykologiskt tankegods. Det säger sig självt att en människa inte kan göra den mängd observationer och analyser som krävs för att kunna förstå världen helt av sig själv, det finns helt enkelt för mycket av vikt att ta in och analysera. Det är därför det är så bra att veta vad folk har sett, tänkt och tyckt innan man själv har gjort det. För det mesta är en auktoritet inom ett område faktiskt mer kunnig och briljant än gemene man.

Jag menar inte att man ska sluta lära ut kritiskt tänkande i skolan, men för att kunna resonera fruktbart kring ett ämne så måste du faktiskt ha en viss fackkunskap, annars blir det bara kärnlösa spekulationer av det hela vilket leder till att folk upplever att det inte finns någon mening med det hela, därav kunskapsklyftorna.

Jag har ingen speciell åsikt när det gäller betygsfrågan, jag tycker väl att det kan vara rimligt med betyg från sjuan eller sexan, men jag tror knappast att det är lösningen på problemet. Problemet är inte att elever inte får en konkret siffra i slutet av varje termin utan att undervisningen ger intryck av att vara meningslös och oviktig. Den som tror att man löser det genom tidigare betyg har nog en väl banal verklighetsuppfattning.

Om bikini på barn.

Bloggkommentatorerna ironiserar (helt berättigat) över moralhetsen kring föräldraskap. Just nu är det Alex Schulman som har hamnat i blåsväder för att han låter sin dotter ha bikini.

Jag tycker också att det är orimligt att tycka att föräldrar är dåliga för att de röker, dricker eller kollar på porr, men just grejen med bikini på barn kan jag verkligen förstå. Inte för att det är dåligt ur ett genusperspektiv, vilket är ett perspektiv jag har ganska svårt att förstå, men för att man sexualiserar något som borde vara osexuellt.

Iden med bikini är ju att man ska täcka att par bröst som ju är något sexuellt, alltså blir bikinin i sig sexuell. Inte för att jag tror att en 1-åring bryr sig nämnvärt eftersom de inte vet något om knulle, men det skickar onekligen ganska märkliga signaler till omgivningen att man anser att barnet har något där som behöver döljas. Att dölja brösten borde inte vara nödvändigt ens för vuxna i något sammanhang och därför anser jag att det är dumt att föra den typen av normer längre och längre ner i åldrarna.

Sen ska man givetvis inte förvägra barnet att ha något det önskar, men man ska inte heller tvinga på barn vuxenvärldens normer tidigare än det behövs. Med risk att låta som någon kristen konservativ tant så tycker jag att barn ska få vara barn, i alla fall i det här avseendet.

Och när det gäller bikini på barn som en ”kul grej” så har jag ganska svårt att förstå det roliga i barn som gör vuxna saker. Dessutom tycker jag att det är respektlöst och fjantigt att skämta med sina barn på det sättet, många hävdar ju att ungarna inte fattar, men jag tror att de flesta barn har mer känsla för vad som pågår i deras omgivning än vad många tror, och att vara reducerad någon slags skämt är obehagligt för de flesta.

Håller en tyst minut för Hultsfred.

En sak jag undrar över med det här med att Hultsfred läggs ned är om det verkligen är okej att inte betala tillbaks biljettpriset till dem som har köpt sina.

Det är oklart om, och i så fall när, personer som köpt biljetter kommer få tillbaka pengarna. ”Det är vår önskan”, uppger arrangörerna.

Alltså, när man köper en biljett så tycker man ju att det per automatik borde ingå ett avtal mellan den som köper och säljer, som innebär att man kommer ha tillgång till det man nu har köpt en biljett till. Nu vet jag att det är lite annorlunda när ett företag går i konkurs, men man tycker ju inte att det borde kunna hända att man betalar för en vara man inte får.

Problemet med Hultsfred, som jag förstått det, var att de växte sig för stora för sitt eget bästa. Bokade för dyra artister, hade för mycket folk vilket i slutänden leder till att det bara blir drägg och absolut ingen myskänsla (inte för att jag har upplevt ”mys” på festival någon gång, men det ska vara ett utbrett fenomen, om inte mys så åtminstone lite familjär stämning) samt att genuiniteten försvinner. Jag hade för mig att Hultsfred var en hårdrocksfestival, men bokningarna verkar inte stämma överens med det.

Fett sorgligt att de måste lägga ner på sitt jubileum som jag har förstått det. Vet dock inte hur mycket de fyller. Jag fäller en tår och håller en tyst minut över Sveriges dräggigaste och mest anrika festival, som jag faktiskt hade funderat på att åka till på skämt i år. Min pojkvän firade när han fick höra det eftersom det enligt honom är en Håkan Hellström-festival. Snubben vet uppenbarligen ingenting.

Fan vad det måste suga att bo i Hultsfred nu, dessutom. Vara kända för att ha haft Sveriges dräggigaste festival som dessutom inte ens gick runt. Snacka om en törn för självförtroendet.

Skön pryl, troligen tillverkad på Hultsfred. Vilken kulturarvsförlust.

Om att överskatta sig själv.

Det här tycket jag var roligt: Kissie har tydligen gjort en låt och det är väl inget fel med det, jag undrar mest hur fan man kan förvandla hennes röst till något som är vackert att lyssna på.

I alla fall kan man köpa låten och den kostar, hör och häpna, 29 spänn! Seriöst, vem fan betalar 29 spänn för en låt över internet, det är ju mer än vad man betalar per låt om man köper en fysisk skiva.

Det politiska läget i Sverige är som en pilsnerfilm.

Jag fattar inte grejen med det här, kan folk inte bara skita i de där opinionsundersökningarna eftersom de uppenbarligen inte är särskilt relevanta. Varannan visar att de rödgröna vinner, varannan visar att alliansen gör det.

Och vem bryr sig, för övrigt. Socialdemokraterna och moderaterna är typ samma parti, de funderar till och med på att starta en samlingsregering med varandra om det skulle krävas för att hindra sd. Det är fan oroväckande att de två partier som hela tiden har levt på någon slags, verkligen eller inbillad, motsättning mellan varandra, funderar på att samarbeta. Det skulle fan vara den slutgiltiga döden för svensk politik, det skulle inte längre finnas någon mening med att rösta och allt skulle gå åt helvete.

Hemska tanke. Jag skiter egentligen i vad de olika blocken tycker men de får gärna tycka annorlunda i åtminstone några frågor. Jag vill inte att det ska vara tråkigt, politiskt korrekt, konfliktlöst och slätstruket, som en gammal pilsnerfilm där alla bara sitter och aktivt inte ifrågasätter samhället omkring dem eller sin position. Alla är bara nöjda, man det vore ju trevligt med 500 extra efter skatt, så man kan köpa sig en hamburgare eller en flaska whisky.

Alla kan bli entreprenörer.

Det blir mycket bloggkommentatorerna här men jag måste bara kommentera ett inlägg av dem. Det är om Sofi Fahrmans bok Elsas mode som är någon slags modebloggschicklit, vilket borde säga det mesta om boken och dess innehåll (jag har själv inte läst den). Anna-maria tycker att Sofi Fahrman är trångsynt eftersom hon presenterar en bild av en ”lyckad” person som det tuffa bruden som flyttar till Stockholm och har snygga kläder.

Nu tycker jag visserligen inte att litteratur ska ge en ”rättvis” bild av världen på något vis, det är snarare litteraturens charm och ide att bjuda på förvridna verklighetsbilder och nya, om än banala och felaktiga, perspektiv, men jag kan också blir lite irriterad på alla dessa ”fräscha brudar” som ska vara så jävla lyckade och framgångsrika och liksom se ner på dem som ”inte satsar på sin själva”.

Det handlar ju om individualism såklart, om att det enda sättet att förverkliga sig själv på är att satsa på just sig själv; sin kropp, sina intressen, sitt liv. Man ska alltid välja sig själv framför en kompis, en partner eller ett eventuellt barn, men ingen tänker på att just den här andra personen också kan vara en satsning på just en själv. Det är ett väldigt banalt sätt att se på livet att tycka att det enda viktiga är att införliva sina drömmar vad gäller karriär, utseende och liknande och ta partnerskap, vänner och barn i andrahand.

Jag dissar inte självförverkligande som koncept men jag tror att känslan av att tillhöra ett kollektiv smäller högre för de flesta. Jag är ju ingen antiindividualist men jag tycker att människor idag reflekterar en aning för lite över hur de ingår i och arbetar i samklang med ett kollektiv, både samhället som stort men också den lilla kretsen, och det är väl det som gör mig så irriterad när jag läser diverse ”modebloggar” (=blogg som drivs av ung framgångsrik tjej), jag tycker att de reflekterar så himla lite över vem de är och varför.

Alltså, det här handlar inte om att jag dissar Blondinbella eller hennes hårda arbete, men det är ju så oändligt mycket oftare en svensk, snygg tjej som har det bra ställt kommer någonvart än att en helt vanlig miljonprogramsbrud med alkoholiserade föräldrar gör det. Blondinbella har kanske inte fått pengar till sin blogg av sin farsa, men hon har inte behövt bekymra sig om sin familjs ekonomi, sin mammas alkoholism eller något annat praktiskt problem vilket har gjort att hennes ”satsande på sig själv” har kunnat vara så stort. De flesta behöver en grundläggande ekonomisk och social trygghet för att kunna komma nånstans och skapa intressen. Det är svårt att satsa och ta risker om man inte har något att falla tillbaks på så att säga.

Det här handlar inte om missunnsamhet, det handlar bara om att jag vill att folk ska placera sig själva i ett större perspektiv och förstå att alla faktiskt inte kan göra allt, att det finns sociala strukturer som gör att vi har olika förutsättningar. Jag vill att Mia Törnblom ska fatta att alla inte kan uppbringa den där självkänslan och det där jävlar anammat som tydligen ska vara det enda som behövs, alla kan eller vill inte satsa på sig själva. Jag vill inte vara nåt verklighetsfrånvänt optimistentreprenörsmongo, jag vill se världen som det är, både det bra och det dåliga.

Ja, nu svävade ju det bort från ursprungsämnet en hel del, men jag håller med om att det är en löjligt svartvit bild som levereras bland de flesta av de där tjejerna som ändå många säger sig slå ett slag för tjejer självkänsla och vilja att gå sin egen väg. Synd att den enda egna vägen är att blogga sig till toppen och skriva chicklit.

Om vitsen med retuchering.

Bloggkommentatorerna har skrivit om Kissies Beryktade retuscheringskonst och frågar sig vad meningen är.

Meningen är att att Kissie definierar hela sin personlighet utefter sin blogg, hur mycket hon än försöker förneka detta. Faktum kvarstår att Kissie är den person hon visar upp i sin blogg, endast, hon verkar inte ha en personlighet utanför det. Visserligen tjatar hon alltid om ”Alexandra”, den person som hon säger sig vara privat, men det är väl knappast någon annan än hon själv som tror på den smörjan. Kissie bryr sig inte om hur hon uppfattas i verkligheten eller om hur hennes blogg färgar det intryck hon ger på folk, hon bryr sig bara om sin bloggpersonlighet och ju snyggare, provocerande och utpräglad den är desto bättre. Alltså ställer sig Kissie inte frågan hur folk uppfattar henne i verkligheten.

Det är obehagligt med människor som skapar sig alteregon som ursäkt till att bete sig som ett svin i vissa sammanhang. Att säga att det inte är ens ”riktiga” personlighet är så jävla förljuget och efterblivet. Människan är inte så skapad att man har två olika personligheter såvida man inte har någon slags (ganska ovanlig) psykisk sjukdom. Det finns inga handlingar man inte kan ansvara för. (Undantaget dem som men begår under hård psykisk eller fysiskt tryck, vilket inte är fallet när det gäller Kissie. Jag tror knappast att någon sitter med pistolen mot hennes huvud och tvingar henne att spela den där rollen).

Nog om det. Det som är så obehagligt med Kissie är hur hon totalt skiter i hur hennes privatliv drabbas av bloggen. Hon skriver att hon hatar sin nyfödda halvsyster, skaffar ett par gigantiska bröst jag starkt misstänker att hon inte vill ha, lägger ut en videoblogg där hon mordhotar Bella och Tyra innan deras program och retuscherar sina bilder så att hon ser ut som en karikatyrbild på en utvikningsmodell. Även om det från början kan ha varit en oskyldig lek så är det uppenbart att bloggpersonligheten Kissie har tagit över Alexandra, för med det ryktet och den framtoningen så sabbar man tyvärr stora delar av sitt liv, om jag var Kissies morsa hade jag till exempel inte blivit så glad av att hon smutskastade min dotter i vartannat inlägg. Framförallt så kommer Alexandra mer och mer formas efter sin bloggakarraktär, för så är det när man spelar en roll flitigt.

Alexandra tycks inbilla sig att det inte är så det fungerar, att man kan separera sin offentliga personlighet från sin ”riktiga” och att dessa tu inte influerar varandra vilket givetvis bara är banalt. Kissie har många vänner genom bloggen, hon har bloggen som sitt jobb och utöver det så ägnar sig åt aktiviteter att skriva om i bloggen. Dessutom har de flesta hon träffar läst hennes blogg, vilket gör att deras förväntningar på henne är att hon ska bete sig som i den, och om folk förväntar sig något visst av en person så levererar personen för det mesta just det.

Men det här förstår inte Alexandra, hon tror att Kissie är en mask som hon kan ta av och sätta på närhelst hon behagar, hon tror att både hennes anseende och hennes egna personlighet ska stå oberörda när hon väljer att ta av den. Jag önskar henne lycka till, men jag tror tyvärr inte att det kommer fungera. Man kan inte byta personlighet bara sådär.

The blob eller kunde ni inte ha låtit oss åka buss gratis också.

Sanslöst vilken jävla tabbe jag gjorde när jag åkte ut till landet och kommer hem precis samma dag som Victoria och Daniel skulle gifta sig. Det var fullt med lantisar, möhippor och rojalister i hela staden, tunnelbanan vara packad och alla jävla tidningar, bloggar och reklampelare är fyllt med skiten. Hur SvD lyckas fylla 56 sidor med  information om bröllopet  är fan i mig ett mysterium.

Det som fascinerar mig är att trots det rekordlåga stödet för monarki så vill medierna ändå skriva såpass mycket om det, det har ju verkligen slukat allt medieutrymme i cirka ett halvt år. Jag tycker att man kan applicera Strages resonemang kring melodifestivalen på kungabröllopet också.

Mest av allt påminner Melodifestivalen om monstret i den gamla skräckfilmen ”The blob” – en geléaktig klump från yttre rymden som slukar allt. Det räcker att nudda vid the blob för att sugas in, frätas sönder och bli en del av en oformlig, stinkande massa. Att kritisera Melodifestivalen är lika hopplöst som att slåss mot the blob. Även en negativ text som den här göder den uppmärksamhetstörstande schlagerklumpen. Det spelar ingen roll om man slaviskt följer festivalen, eller klagar på att den får för mycket utrymme i medierna. Alla åsikter, alla skriverier, alla diskussioner i fikarummet om vilken låt som var bäst blir en del av the blob.

Men det som gör mig mest förbannad är de människor som försöker få antirojalism att verka som ett personligt agg mot kungen, Victoria och Daniel, vilket ju verkligen inte är fallet. Jag läste en intervju med republikanska föreningens generalsekreterare Mona Abou-jeib Broshammar där frågan varför hon inte bara kan tycka att det är fint med kärlek dyker upp.

Men bröllopet? Kan hon inte bara tycka att det är vackert att två människor nu får varandra? Hon har inget emot kärlek. Men anser att det är fel att andra ska bekosta bröllopet och påpekar att föreningens Facebookgrupp ”Vägra betala Victorias bröllop” har nästan 60000 anhängare. Hon tycker inte att det missnöjet har fått utrymme i debatten

Jag blir så förbannad för antingen så är Svd:s reporter mentalt handikappad och legendariskt dum i huvudet eller så är det (troligen) så att personen ifråga försöker förminska frågan: försöker få den att handla om kärlek, gulliga klänningar och vackra slott, när det egentligen handlar om att man inte låter en såpass viktig*  representant för ett demokratiskt land ärva sin titel.

Sen undrar jag också över detta med att tunnelbanan dagen till ära var gratis, varför kunde ni inte åtminstone låta oss åka gratis i hela kollektivtrafiknätet, speciellt då busstrafiken var så sanslöst dålig. Det är inte rätt att vi ska behöva betala våra resor när de har blivit förstörda av kungahuset.

*Om kungahuset verkligen är viktigt som symbol vet jag fan inte, men det är åtminstone vad rojalisterna vill påskina.

Ingen kvalitetsmätning av kultur tack.

Nu hittar dessvärre inte artikeln, men jag läste i DN för ca två dagar sedan att folkpartiet tycker att man ska införa ett kvalitetsråd för att säkra kvaliteten på kulturen som får bidrag från staten. Ju sämre kvalitet desto mindre bidrag. Tanken ska tydligen vara att hindra att vissa kulturella institutioner får företräde när det gäller bidrag, man ba: som om? Som om något mossigt och politiskt korrekt kulturråd skulle prioritera teater moment i gubbängen framför dramaten, hur pissiga deras uppsättningar än har blivit.

Problemet med kulturkvalitetessäkring är att kultur måste få vara banbrytande, nyskapande och röra sig utanför linjerna. Visserligen skulle de människorna som satt i rådet säkert vara kompetenta, men det säger sig själv att ingen kan hålla koll på alla de strömningar som går inom kulturen och att det som bara verkar motbjudande, hafsigt och vulgärt idag i framtiden kan bli en av de viktigaste delarna i vårt kulturarv: det hände hela tiden innan och det händer sannolikt nu också.

Det är ju fan i mig en självklarhet att man omöjligt kan styra det kulturella utbudet från politiskt håll i en så kallad demokrati, kulturen måste få vara fri från statens värderingar precis som forskningen, annars hänfaller den åt populism och annat snusk.

Sen vill folkpartiet ta bort inträdesavgiften på museer, något jag säger starkt ja till. Dels av egoistiska skäl men också för att jag tycker att de statliga kulturinstitutionerna ska erbjuda sina tjänster till ett så lågt pris som möjligt för att alla ska kunna ha tillgång till kulturen, själva vitsen med statlig kultur är ju att göra mångfald och tillgång bredare, annars fyller den knappast någon funktion i samhället.